puckopeo

Det ska tydligen vara lycka i höst på bokhyllan - har jag hört på radion.

Tog premiärdoppet i nya badkaret efter en dag i skogen. Äntligen värme och lite vila. Vi var ute hela dagen, för vi hade friluftsdag och jag, Mast och Mary Poppins hade tagit tag i paintballen. Mary visade oväntat handlag med pickan, fast det var första gången för henne. Hon avslöjade att hon egentligen inte gillade idén att träffa varandra på det sättet. Som princip. Men när hon väl var igång, gick det bra. Kändes det som. Det var lite fuktigt i busken, men vi hade skyddskläder. Några droppar kom, fast då lunchade vi i Hageby. Mast var ganska nöjd trots den omilda behandlingen från eleverna. Jag fick två fullträffar, på mig, alltså. En mellan ögonen, men visiret tog smällen. Och en på pannan. Den gjorde ont. Men jag fick glädjen att markera träff på många elever, så jag är fuller nöjd. Trots lite sämre prestation på slutet.

Jag är så slut i kroppen. Fyra timmars krypande och pangande i spenaten och arbetet igårkväll... Då, när alla tittade på tv och hade det skönt, kröp jag på vinden vid takfoten och isolerade huset med gullfiber. Trångt, trångt - man fick åla sig fram och putta ett stort sjok med gullfiber framför sig. Ett jobb på fyra, fem timmar effektiv tid. Man känner sig så dum. Ska man ägna sig åt sånt självplågeri? Jag tror det var nån reklamfilm, där någon låg i en hög med gullfiber. Ja, det ser ju mjukt och skönt ut, men har man gjort det en gång, gör man inte om det. Materialet är ju gjort av glasfiber. Vassa glas-fibrer. De sticks. Det dammar. Så på med tjocka skyddande kläder och andningsskydd.

Imorse kändes det oväntat varmt i köket på bottenvåningen, så isoleringen funkar väl.  Det är positivt. Men det ska bli sååå skönt med en värmepump som ger den där extra mysvärmen.

Ikväll, när jag skulle städa, så sitter jag och tar det lugnt istället.

Nu sitter jag här med sweet Barbara. Äntligen fungerar det trådlösa nätverket. Jag är dataansvarig och har pinsamt nog det mest instabila och värdelösa nätverk hemma jag hört talas om. Troligen är det faktorer utanför mitt räckhåll, men ändå. Det är som skomakarens barn som får gå barfota. Nätverket hoppar av och på till synes helt slumpmässigt.

"Dagarna dom går och går, efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna dom går och går, efter varandra. Lördan försvann. Lördag, lördag kom tillbaks, annars saknas det en dag..."

Så sjunger man i en barnvisa. Så känner väl jag också. Jag gick upp, och... swosch... jag borde gå och lägga mig. Mamma ringde och jag åkte till Boxholm för att hämta saker från min bortgångne mormors lägenhet. Återigen kände jag en barnslig glädje över en sån enkel sak som att äga en släpkärra. Så smidigt att bara haka på och åka, istället för att krångla med att boka och hyra på mack eller motsvarande. Så nu står en massa prylar på tur att bli inlemmade i hemmet. En hel del saker med 50-tals känsla. Jag gillar designen från den tiden. En hel del trasmattor, men det är väl mer tveksamt. Två fotöljer i buteljgrön plysch från 1972, ganska rejält tveksamt. De kan få en chans i alla fall. Men jag älskar de två lamporna jag fick ta över, utan motstånd från mina släktingar. Särskilt den ena. Kanske kan jag ta ett kort på den. Mycket speciell, med lite mexikansk-indiansk stil, starkt förknippad med morföräldrarna.

Innan resan till Boxholm så lämnades dottern på kalas på Busfabriken, en stund. Där blev jag stående och pratade värmepumpar med en granne. Vi reflekterade över just det. Uppvärmningssystem verkar vara ett av de mest populära samtalsämnena, om inte helt enkelt det överordnade, manliga husägare emellan. Vilken tid, vilket engagemang och vilka insatser vi gör för att lura elbolagen på några tusenlappar om året. Jag köpte i alla fall en Zibro 1235 för 5700 kr idag. Den borde, på pappret, kunna spara mig uppåt 3000kWh per år. Vilket innebär att den går plus från år två. Sen är den en spargris resten av tiden. Och - jag får varmt och skönt i köket, där det varit så kallt varje vinter. Dessutom har jag en STOR, ärvd trasmatta, som håller golvet varmt. Varmt, men möjligen inte så hippt.

Till slut hittade jag en hög vas. Så nu har jag nått mitt mål att precis som i mitt favorithus från ungdomen, prästgården i Habo, ha en sån vas stående vid trappan. I vasen ska det vara gräs, högt gräs, t ex såna där cigarr-gräs som säger poff en vacker dag och sprider sina frön över hela huset.

Bäst jag tar och taggar ner, innan hjärnan säger poff. Natti, Barbara.

Jo, det känns ibland som om det lyfter lite. Jag får lite vibbar av lycka och känner att livet börjar flyta på, då och då. Som igår morse, jag kände att man fick vakna och vara sig själv. Inte speglad i någon annans ögon. Bara sig själv. Och ingen som blev sur för jag var glad. En vag aning som bet till ibland, förr. Jag kan känna lite turkänsla, som om man gick av skeppet innan det sjönk. Jag tror mina kollegor känner det - att jag är mer social, mer aktiv. Jag tror eleverna känner att jag bryr mig mer, vill mer, är fokuserad och mer strukturerad. Det underliga, eller inte underliga, är ju att det sammanfaller i tiden med kollapsen av förhållandet. För dryga två år sedan, alltså. Det sammanfaller också med någon annan betydelsefull sak, som jag härmed förtiger. Men det har väl med arbetsro att göra. Och visst, kanske har också det faktum att barnen är lite större, mer självständiga, mindre arbetskrävande och också mindre sjuka - en liten orsak.

Det skulle vara skönt att få lite mer av den där ljuskänslan, mer än små glimtar, då och då. Men de där glimtarna är förstås guld värda.

Som idag, vid fikabordet på jobbet, då vi skrattade lätt hysteriskt över en sån fånig sak som en ganska, ja rent ut sagt, ful frukttallrik. Den var målad och i mitten fanns en kvinna med en gul jacka. Tror vi. Plagget var lite abstrakt ritat och kunde, med lite fantasi, tolkas som ett par enorma bröst. Där gjorde jag en händig insats. Jag kan väl erkänna, det var jag. Med två väl placerade prickar så lämnades föga åt fantasin. Annars brukar jag sällan kladda på brö... fruktskålar. Tramsigt, puckopeo.

Mycket såna skämt, nu för tiden. Märkligt. Särskilt när en viss Mrs Doggystyle är inblandad. (Sorry, det var ett olämpligt alias.) Så grov, i mun, var jag i fredags att jag fick beröm av Ms Austen. Kände viss oro för det. Är jag bättre när jag är värre? Lite motsägelsefullt. Jag skäms åtminstone fortfarande för vad jag säger ibland, och blir väl generad också. Dekadensen är i alla fall begränsad. Transformationen från Doktor J. E. Puckopeo till Mr Hypeo är inte permanent. Men den där mystiska saften, som hälls i glas vid vissa tillställningar, har helt klart en sidoeffekt.

Lite kort kan jag bara kommentera nattens händelser. Eller gårkvällens, rättare sagt. Efter att ha fixat och donat med burar, bojar och sänken hoppade vi i båten och rodde ut. Denna gång i en aluminiumbåt. Gummibåt skulle varit omöjligt, för det blåste och vågorna skuttade fram. Ubåt hade väl varit idealet, och något åt det hållet blev det efter ett tag, när vi plötsligt började vattenfylla skrovet.  Men innan dess skulle vi ut på djupare vatten. Både åror och motor behövdes i motvinden. Det var lite Lisebergskänsla från vågtopp till vågdal. Kanske ett par meters skillnad. Särskilt när vi kom ut ur viken. Då hände något, med vinden eller vågorna. Det blev lite nasty. Så här efteråt var det en dum idé att omfördela vikten, men eftersom vågorna var så branta och höga så fick B-jörn flytta akterut. Vi blev baktunga. Rätt var det var så fick Cowboy se att båten vattenfylldes, så där lite i smyg, akterut. Sen började båten lutade rejält och vattenlinjen i båten var nära att möta vattenlinjen utanför. Det blev lite hetsigt att ta sig i land. Vi visste först inte om vi tordes vända båten, med fören mot land, eftersom vågorna ville skölja in. Men tiden var inte på vår sida, så snabbt, snabbt vände vi, rodde för fullt och rände upp på en stenig udde. Precis när hela ekan började anta das Boot-läge.

Tur att B-jörn hade flytväst. Tur att vi andra var så korkade, att vi flutit ändå. Kanske.

Vi kan väl säga att vi blev blåsta på konfekten. Vi gick i land, lätt chockade, tursamma och lite besvikna. Vi fick nöja oss med fläskkött på lägerelden. Vi kunde väl åkt hem, där och då, men vi hoppade väl på att det skulle mojna. Men ack, den beräkningen blev en miss, mojna gjorde det inte ens på morgonen. Det blåste helt barockt. Vid lägerplatsen låg ett nedblåst träd som en påminnelse om att alla andra träd som lutade över platsen också kunde falla ner. Men det var nog blåsten som kom i oregelbundna stötar, vågorna som fräsande rullade in och vindskyddets presenning som rykte och slet - som gjorde att jag kanske sov en eller två timmar under natten. Trots öronproppar, MP3-spelare, kudde, varm sovsäck. Omöjligt, omöjligt fullkomligt omöjligt att somna. Varje gång det var nära, så smällde det till i vindskyddet, eller knakade ett träd eller ljöd en allmän vindbasun.

Home sweet home. Nu har jag duschat och tittat lite på True Blood. Skönt att vara hemma efter allt uteliv. Kanske kan kommentera torsdagen och fredagens partajande senare. Vissa svårigheter är det att återberätta något. Det känns lite fluffigt. Kanske är bäst så.

Ja, det visar sig att det är många runt 35-45 som är på gång att skaffa båge. Kanske inte ponk, ponk - båge, men i alla fall. En mc. Jag pratade med John Silver, som kom förbi, och nämnde min böjelse. Han räknade på en gång upp fem bekanta, boende i närområdet, som närde samma drömar. Och var i full färd med att förverkliga dem, i olika stadier. Någon hade redan mc, andra tog kortet. Inga kvinnor, emellertid. Jag kanske ska titta på en mc imorgon. I Ryd. En blivande student ska omsätta sitt fasta kapital till flytande och hoppas på mitt bidrag där. Jag är mycket tveksam, men... Kanske. Tyvärr behöver jag varje uns av mitt likvida medel. Om inte för stunden, så för den dyra vintern, då elkostnaden fördubblas, tripplas och fyrdubblas, för att senare mattas av i maj.

En annan tokig dröm som jag har - jag har många, men kan ju inte släpa fram alla i ljuset - är ju att ta hängglidarcertifikat. Idén aktualiserades av en tv-dokumentär ikväll, som hette "De kallar oss skärmflygare". Mycket inspirerande och fantastiska vyer över Frankrike. Bara män, för övrigt. (I stort sett, det var väl någons fru också.) En sak för framtiden, långt fram... En fin karamell att plocka fram om livet börjar kännas monotont.

Dröm nummer tre, italienska för nybörjare, börjar så smått ta verkliga konturer. Jag är numera anmäld. Valde mellan studiefrämjandets lärare Claudio och folkuniversitetets Sara. Inte så svårt val. Eller hur? Jag surfade, men insåg att Sara både är för söt och för ung för mig. Inspirerande i alla fall. Pirate bay kunde emellertid inte dela med sig av filmen. Den fanns inte. Numera ska inte ens Pirate bay finnas. Sorgligt för alla frihetskämpar - eller snåljåpar?

Eftersom jag fokuserar på mc-kort, så får drejkursen stå på jäsning, ett tag till. Suck.

Hur ska det gå med alla planer, kommer jag förverkliga dem? Är jag envis och drivande nog? Sluta inte att läsa bloggen!

Kommer jag att kunna dra fram en hjärter dam ur rockärmen en vacker dag? Mitt liv som redigerad live-såpa fortsätter.

(Det här är mörkt, läs inte vidare.)

Ibland får man den där övertygelsen.

Tecken nummer ett.
Jag ser två par på Ica Maxi. Som många som blivit ett par, det gällde även mig, så hade de lagt på sig några extra kilon, runt 20+. Ändå ganska unga. De gick där vid ketchupen. "Ska vi ta Felix eller Heines" Säger hon. Han tyst. Hon fortsätter. "Heines smakar ju lite bättre, men Felix är lite billigare". Han tyst. Vis av erfarenheten säkert. Ett ord fel...

Tecken nummer två.
Kanske jag håller för mig själv, men jag blev rätt upprörd.

Tecken nummer tre. (Gammalt)
Man kommer hem, hämtar barnen, lagar mat. Hustrun kommer (två år sedan). En avhyvling levereras. Allmän förstämning.

Övertygelsen om att det inte är värt det.

Samtidigt.

Det var ju bra några år, i början. Innan kampen började. Om vem som var top dog. Det där gnabbet, varje dag. Jaså, har inte du gjort det? Men, att du alltid ska... Varje gång så... Jag blir lite sen... Jag måste ha datorn... I helgen måste jag jobba, så du får ta barnen... Nä, jag har ingen lust. Om du tror att, ... när...

Vem vann? Den som står kvar - eller den som drog?

Det är nu som lösningen lyser klart i mörkret. Stjärnan på himlavalvet. Ett substitut, men med bara fördelar. Motorcykel kan man köpa, ja, liksom bara köpa, så är det klart. Sen kan man köra på, som en åklagare nyligen, klumpigt, uttryckte det. Legalt, dessutom, om man har kort, alltså.

Jag har hört uttrycket så många gånger, men vad betyder sense and sensibility det på svenska? Boken heter i alla fall Förnuft och känsla. Känslan säger naturligtvis att man borde köpa mc, dvs Suzuki Savage, men förnuftet säger att den renovering av huset som är kvar, kräver viss ekonomisk stabilitet. Och, ärligt talat, jag känner att min zen-mentalitet blir rubbad om jag har en mc i garaget som jag inte har tid att leka med... Förrän jag renoverat klart. Så varför köpa mc nu? Bara dumt, förmodligen. Sense triumphs over sensibility. This time. Lite nervös över att en bra deal går förlorad, är jag ju. Jag svarade på några annonser på blocket och lyckades pruta ner åtminstone en mc från 18500 till 15000. Det är ju rimliga pengar.

Nu kan jag i lugn och ro planera mc-kort och utrustning. Ska kolla lite vilka kläder som kan passa. Det finns tydligen en sträng klädcodex. Och tänker man efter så är det ju så självklart. Har man en sport mc, så ska man ha kläder som The Bride, Uma Thurman, i Tarantinos film Kill Bill. Färgstarka, gärna med revärer, eller stripes... Därtill en integralhjälm. Åker man däremot en custom, en glidare, som Suzuki Savage, ska man ha svarta läderkläder, kanske mörkbruna. Hjälmen ska inte vara integral, utan en öppen. Man kan ha, lämpligen, visir. Googles går ju bra med. Nassehjälm har en del, men inget för mig, självklart.

Idag är det många som kör med allvädersställ. Det är ju inte så snyggt och stilrent, men praktiskt, förstås.

Nå, det gäller tydligen att göra rätt här, så man inte skämmer ut sig bland knuttarna.

När det gäller klädkodex, har jag och Fyren, blivit varse att man lämpligen bör byta sina kläder som lärare varje dag, som kvinna, och kanske varannan dag som man. Minst. Asch, jag som haft mina jeans på mig i en och en halv vecka nu. Hmm... Bytte idag, i alla fall. Som kvinna tvättar man tydligen kläderna efter en dags användning. Puh... Verkar svettigt att vara kvinna. Får väl vara nöjd som man är.

Nu har jag tydligen blivit lite tokig. Eller kär? Titta på den här saken:

En Suzuki Savage 650. En cylinder på 650 cc. Låter som en gammal fiskebåt. Ponk, ponk.... Ett hjärta som slår.

Typisk 40-års kris. Ja, där har du förmodligen rätt. Men hellre köpa vid 40 än vid 50, för där, någonstans, blir det riktigt pinsamt, eller?

Ja, det är förstås en dröm. Helt vansinnig att realisera, eftersom jag dessutom inte ens har körkort. Än.

Kan du föreställa dig puckopeo i ett svart skinnställ, med fransar på ärmarna, boots, åkandes på serpentinvägar i Italien, strax utanför Neapel. Solen glittrar över Medelhavet, lätta moln över Vesuvius. Luften doftar av alger och timjan. Efter en capuccino och lite körning, parkerar puckopeo utanför entrén till Pompei. Precis vid entrén, utan att betala p-avgift, eftersom MC parkerar gratis.

Först tänkte jag att en liten husbil, typ en VW-buss, ombyggd, skulle vara bästa att göra Sydeuropa på. Och, ja, är man flera så är det nog det bästa. Men numera är jag långt ifrån flera, så MC framstår som det ultimata transportmedlet från Thule till Mare Nostrum. Och den där lilla detaljen att kunna åka ända fram till turistfällan, utan att krångla med parkeringar eller för den delen tunnelbana eller bussar - ja, så smidigt!. Förutom att man riskerar sitt liv i trafiken, då, förstås. Men det är en försumbar bagatellartad risk... Eller hur? Särskilt i Italien, där alla kör lugnt och sansat.

Hade jag nu en kvinna, förutom Barbara, i närheten hade drömmarna dött här, Kanske hade jag inte ens b e h ö v t ägna mig åt slika spörjande funderingar. Ett stadigt tag om ... och ja, så hade liksom det kännts helt oviktigt med MC. För stunden i alla fall.

Fantasifulla beräkningar ger vid handen att 10 veckors pendlande till jobbet med MC istället för bil, sparar bensin i storleksordingen 3000 kr per år. Det betalar skatt och försäkring och det blir dessutom 700 kr över. 700 kr betalar räntan på ett lån på 14000, knappt (5% ränta). Det betyder att om MC:n kostar 14000 i inköp så går det på ett ut. Det talar ju FÖR att köpa MC. Dessutom klappar fåglarna och fiskarna händerna, samt träden, för de är glada för att miljön sparas.

Tyvärr kostar körkortet allt mellan 4500 och 14 500... Beroende på MC-talang och tur på uppkörningen. 4500 ska tydligen vara ett slags minimum. Det går att pressa om man lånar teoriböcker istället... Singel med stort hus och små marginaler - ska jag verkligen lägga mina sista korvören på en sån här sak?

Som du förstår har jag tänkt på det här, ganska mycket. På sätt och vis har jag varit på G med ett MC-kort sedan jag var 19, för då tog jag några körlektioner för MC. Mycket kul och lite läskigt. Efter några varv på en parkering åkte vi ut på vanliga vägen och upp i 90 km/h. Jag hade visserligen kört moppe en hel del. Men inte så fort och inte på en så tung cykel. Det kändes som lågflygning i hög fart, kommer jag ihåg. På ett sätt kan jag inte fatta att körläraren lät mig avancera så snabbt. Tyvärr blev det vinter fort den hösten.

Så typiskt att hamna i den där MC fällan. Men, men... Män är pojkar med dyra leksaker och jag vill aldrig bliva stur. Dags att drömma om ponk, ponk på kustvägarna, läderklädd, på låg höjd.

Ja, första arbetsveckan gick den med. Jag konstaterar förvånat att jag är glad att vara tillbaka i vardagen. Den lätt utsatta miljön som lärare och dataansvarig... är trots allt tryggare och stabilare än att vara hemma. Oj, det låter tragiskt, kanske. Trots  allt vill jag nog inte bli gift med jobbet, så jag ska försöka lyfta fritiden till ett högre plan. Jag har en plan, får se om det hjälper.

Mina arbetskamrater har under veckan kommit med många djärva förslag om hur man sätter sig i situationer där man möter möjliga partners av motsatta könet. Krogen föreslår vissa, andra avvisar bestämt krogen. Kurser på Studiefrämjandet, Medborgarskolan m.m. föreslår flera. Där känner jag också själv visst gensvar, och planerar därför anmäla mig till något. Först och främst italienska för nybörjare. Sen vill jag se filmen också. Sen tror jag att jag anmäler mig till något mer, jag kan inte riktigt välja mellan drejning och solosång. Dreja är ju socialt och kravlöst, säkert hög andel tjejer. Solosång är säkert sämre ur partnerskapsvinkel, men samtidigt lite mer intressant för mig, jag gillar att sjunga. Och, man vet man ju hur bra sångare har det med brudar... Ja, kanske är det inte så många förunnat att ha groupies, och kanske är det lite väl utflippat att tro att det skulle vara aktuellt för undertecknad - med groupies. Sen kan man väl fundera på om det är en intressant målgrupp. Kanske något stadigare och seriösare vore att föredra, i så fall. Om man fick förmånen att välja.

Idag sparade jag 20 kr.
Snålt, tyckte Ms Austen.
Men jag sa att man alltid kunde ha glädje av en tjuga, det är inte mycket pengar, men kanske kunde det vara värt en puss?
Måste du betala för sånt? frågade Ms Austen.
Jo, jag fick ju erkänna att det var nog var så illa, just nu. Skönt att Ms Austen inte förutsatte att jag var tvungen att betala. Man får se det positivt.

Helgen blir barnfri. Man kan säga att jag är fri i helgen. Fri att slava med husrenovering. Ibland undrar jag om det är jag som äger huset, eller om det är huset som äger mig.

Huthaa! - Som man hurrar i Black Adder - nu har jag höjt innertaket på bottenvåningen. Nytt innertak, gips, är uppsatt. Men, det är inte spacklat och några innerväggar har stora glipor mot innertaket, eftersom väggarna inte räcker upp till taket, längre. Men, i alla fall, delmål två uppnåddes kl. 22.00, då sista gipsskivan fästes mot glespanelen. Jag hann, nätt och jämt innan semestern tog slut. Hade väl hoppats på att komma längre, men. Ja, nu är det värsta gjort. Det är svettigt att langa upp en 27 kilos gipsskiva, 2,4 x 1,2 m, upp på en gipslift med sina lyftarmar på 2 m höjd. (Övervåningen var delmål 1.)

Nu är det bara... (bara är ett sånt tänjbart begrepp) att flytta två elcentraler, installera 10 infällda spottar i taket och 9 utanpåliggande spotter, kakla ovanför köksbänkarna, flytta kyl och frys, riva två väggar, lägga ett snyggt klickgolv, måla och tapetsera väggarna - så är det klart på bottenvåningen. Ja, förutom den gamla hallen som ser ut som skrutt. Och att jag ska ta bort ett eller två fönster, tilläggsisolera en vägg, och lyfta upp ett av fönstren i köket och sätta in ett av de borttagna. Gjort på en kafferast.

Pust.

Nästa år är det utemiljön, som är okej, men rätt vildvuxen. Där saknas ett bra trädäck och ett staket. En häck och några träd ska till. Och...

Kanske borde man flytta till en lägenhet och få ett liv. Samtidigt gillar jag skapandet. Men det tar ju tid från allt annat som är roligt i livet. Som vänner, som att grilla.

I dag var det simskoleavslutning i Brokind. Strålande väder och fika. Pojken har tagit silverfisken och guldfisken. Flickan är på gång, kan simma några meter med riktiga bentag och simma hundsim ännu lite till. Jag simmade ynka 200 meter, men njöt desto mer av de 24 graderna i vattnet. Solade en stund, också. Lite liv hinner jag med mellan gipsskivorna. Imorgon blir det kräftskiva. Inte dumt.

Imorgon blir det också kalas för flickan som fyller sex år. Redan sex år! STOPPA TIDEN! Min lilla bäbis håller på att bli stor och jag hinner inte med, känns det som.

U2 var tufft. Otroligt bra ljud, hög volym, tung bas och en fantastisk scen. Den snyggaste och bästa jag sett. Kul att vara där med sin barndomsvän, bästis och tillika kusin. Ett litet aber var väl att det nästan bara var långa killar på parkett, så än en gång känner man att det hade varit bra om puberteten inträffat några år senare, så man hann växa till sig lite först.

En annan tuff grej, fast på ett helt annat plan, var känslorna och hela situationen kring min sjuka mormor. Jobbigt helt enkelt, men sånt är ju livet - att det en gång tar slut. Hon var lite drygt 85 år. Men det hade gärna fått bli 90, tyckte hon själv. Och vi med. Men så blev det inte. Ändå, trots allt, ett långt liv. Begravning om tre veckor.

Jag kan skriva mer men, ... en annan dag. Eller natt.

Ibland drabbas jag av seghet. I morse var jag tvungen att ta till drastiska åtgärder för att komma igång att renovera. Hög musik, en gammal CD med ZZ-top. Adrenalinet skjöt till och segheten fördrevs. Tyvärr kom den tillbaka på eftermiddagen, efter ett socialt event. Barnen kom och jag hade kökstjänst, m.m. När de åkt, sov jag en stund. Men, gissa om det blev bättre? Nä. Ibland sitter det i kroppen, bara. Kanske har man något litet virus, eller så.

När jag bygger lyssnar jag mycket på radio. Eftersom jag är inte-lek-tuell, hrm..., så lyssnar jag på P1. Det var ett program om en psykisk sjukdom, kanske man kan säga. Missbruk, som i matmissbruk, spelmissbruk och sånt. Oftast brukar jag kunna slå ifrån mig såna där program om typ cancer och den där typen av hysteri som det kan bli av galna ko-sjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Men P1 gav mig plötsligt stora självan, eller självinsikten eller möjligen självbedrägeriet. Jag är en missbrukare, det kände jag tydligt. Experten sa framför allt två saker som fastnade: "Missbruk är ett beteende man inte riktigt kan styra över. Man gör saker som man ångrar efteråt." "När man pendlar mellan ett kontrollerat stadium, och ett okontrollerat - då är man en missbrukare."

Jag tänkte på en person jag känner som berättar om plötsliga attacker av godisbegär. Hon kan inte hejda sig, en påse godis bara måste ätas, tömmas. Socker rusch. (Eng: Sucker rush hour). Men framför allt tänker jag på mitt eget missbruksbeteende. Hu. Inte bra, tycker jag.

Som en bekant, tröstande sa: "Alla är vi väl potentiella missbrukare". Jo, nog är det så. Och kanske är alla mer eller mindre psykiskt sjuka. För att fortsätta på samma försonande tema, så kan man väl alltid ifrågasätta vad som är normalt och onormalt beteende. Men, det är klart. Ens upplevelse av ånger kan man väl inte helt förklara bort.

I viss mån kan jag hantera beteendet genom att sätta upp regler. Denna vecka får jag inte si, men så. Si är tillåtet, men inte så. På det viset kan jag hålla viss kontroll. Men ibland, allt för ofta nu för tiden, blir man upprörd, störd. Det normala lugna tillståndet på känslolivet kommer i gungning. Då hamnar man i ett okontrollerat stadium, en tid.

Undrar om alla har någon form av missbruksbeteende?

Här ligger jag med bärbara Barbara igen. Jag har fått igång Internet och Wlan till slut, tack vare Broder. Hoppas försäkringsbolaget kan hjälpa till och täcka upp för en del av allt som gick sönder.

Bonk och flonk. Det låter i huset. Men vad är det som låter? Det är dumt med ett stort hus, när man får plötsliga, irrationella attacker av mörkerrädsla och tänker på spöken och annat fånigt. Lite svårt, när man ligger här ensam. Jag kan säga att Barbara INTE är någon tröst i det avseendet.

Den inbillande, lätt sjuke puckopeo... Bonk igen... Nä, nu blir jag lite spökis. Inga små pluttljud heller. Riktiga knäppar, alltså.

Jag skulle säga att jag gärna vill sova... Men hoppas huset lugnar sig nu.

Jo, och så ska jag till Ullared imorgon. Härligt! Ska försöka hålla mig till en halvmeter kvitto. Max. Framför allt vara återhållsam och inte köpa sånt som bara är billigt, men inte bra eller snyggt. Sen, till helgen, spelar U2 i Göteborg. Hmm... Kanske ska dit. "One man come in the name of love, one man come and go"

Regnet, det bara öser ner, typ. Jag var på Liseberg i torsdags. Det regnade hela dagen. Vid 18-tiden slutade det, efter sex timmar i varierande ösighet. Hinkvis, forsvis, duschvis, ungefär. Utkommenderade ungdomar stod med skrapor och motade bort mindre pooler, som bildats spontant här och där. Jag hade tagit på mig gympadojor och hoppade mellan pölarna, jag var torr säkert i trettio minuter, sen skulle jag gena genom en av de där tomma köserpentinerna, med rep och pinnar. Plums, sen lät det skwitch, skwitch om skorna. Jag tog av mig strumporna och vred ur vattnet. Sen slutade det låta, i alla fall.

En liten tröst var att det åtminstone var korta köer. Hela dagen - och kvällen. Rakt in till Balder, rakt in till Kanonen. Barnen kunde springa mellan gungorna och de roterande bilarna.

Barnen, ja, de hade regnjacka och byxor, av helt juste kvalitet. Men ändå var de fullkomligt genomblöta in till underkläderna, märkte jag när vi bytte kläder och skor innan vi åkte hem på kvällen.

Nu har körsbären börjat mogna, härligt. Jag känner mig som en apa, som ska till och dingla i träden hela tiden.

En annan sak som årligen återkommer är bärplockningen. Nu har jag både jordgubbssylt och blåbärssylt. Till och med en burk hallonsylt och två drottningssylt. Tänk att jag finner sånt nöje i att samla och hamstra. Knäppt eller vad? Förra året fanns det knappt några blåbär att plocka, så i år har jag varit ute två gånger för att bunkra upp. I Mullsjö fanns det enorma mängder 200 m från huset, i skogen. Smidigt, jämfört med det ställe jag har här i Östergötland, utanför Godegård, Motala. Det är en sån skillnad på att knalla ut, plocka och gå hem och fika, istället för att göra en dagstur - som dessutom slutar med maginfluensa. Nåväl, det är väl inte varje gång.

Ärligt talat vet jag inte vad som driver mig. Kanske är det att jag tycker att det är en sån waste med goda bär som ruttnar bort i skogen, istället för att bli nyttig, konserveringsmedelsfri sylt till frukosten. Och sen det där idiotiska med att köpa något som finns "gratis" i spenaten. Gratis - blåbären är ju inte helt gratis, för arbetet kostar ju på, men ändå. Sockret kostar ju med, förstås. Men... inte mycket.

Jag känner mig helt udda, som håller på med att plocka bär. Det kan ju inte vara många nuförtiden som gör sånt, som är yngre än 65. Ungefär som gammeldans. Sommar, sommar sommar, det är dans vid folkets park.

Hela lördagsdygnet utan mat. Jo, så blev det. Guess why? Naturligtvis maginfluensa. Det är väl någon gång per år eller två, numera, som jag har det. Varje gång är det samma nära döden upplevelse. Varje gång är det som det värsta man varit med om. Även denna gång, och på sitt sätt värst. Denna gång kräktes jag  bara vid ett tillfälle, men jag var totalt utmattad i ett helt dygn. På lördagskvällen lyckades jag komma upp ur sängen och sätta mig framför TV:n i ett par timmar. Vilken lycka att känna sig så stark. Jag gjorde en tekanna, men blev så trött av arbetet att jag somnade i soffan, utan att ha druckit en droppe.

Ensam är inte stark, man känner sig rätt så utsatt utan någon "nära anhörig", så att säga, i närheten. Kände mig till och med lite rädd, ett tag. Du vet, när en man är sjuk...

Nu har jag förstås hamnat helt på efterkälken med planeringen för renoveringen. Det känns dystert. En förlust i företagsamhet, men en vinst i viktminskning! Samtidigt ringde min bror och sa att vi inte skulle åka till Göteborg och Liseberg, som planerat, på tisdag/onsdag pga att vädret ser trist ut. Så det blir väl skjutet fram till helgen, eller så. Det betyder ju några extra dagar i huset, och en möjlighet att komma ifatt på, typ.

För flera år sedan, ja, serien började spelas in 1999, så sändes några avsnitt av Montalbano i svensk TV. Otroligt bra italiensk TV-film, så unikt. Eller? Många gillade serien "Bläckfisken", men jag fastnade aldrig. Montalbano gillade jag skarpt då, och sedan var det ett långt uppehåll. Nu sänds nya avsnitt. Vilken tur. Italiensk motsvarighet av Morden i Midsomer, men med mer snygga, unga kvinnor. Klantigt nog har de sänt avsnitten i fel ordning, så Montalbanos kärleksliv har blivit ännu konstigare.

Jag sitter ensam och pustar ut efter några dagar med tjocka släkten. Det är väl inte helt 100% att bo åtta personer i ett hus som befinner sig i en renoveringssituation, med högar av byggavfall utanför. Fyra är barn, dessutom, och allt kan hända. Utarbetad och ganska spänd, plötsligt ändrade planer med fler personer i huset än tänkt, och puckpoeo hamnar på gränsen till nervsammanbrott. Konstigt att man ska vara så känslig - och att man inte riktigt vet om såna sidor av sig själv. Släkten är värst, heter det. Och i någon mening är det ju så att det finns många outtalade förväntningar i luften som kolliderar med vad som är möjigt att uppnå för en ovan singel och man, med två barn i en intensiv ålder.

Tack för Montalbano, en stor kanna te och lite god ost från Boxholm. Puh...

Magiska under, huset står kvar. Men över mitt bostadsområde kreverade ett fatal kaskad av åskviggar i fredags eftermiddag. Förra fredagen, alltså. Blixten letade sig in i huset och brände av en antennkabel, flyttade en golvlist en dm, lyfte ut ett vägguttag en cm och sotade ner både listen och vägguttaget. Hälften av säkringarna i huset gick och huvudsäkringarna in till huset gick också.

Typiskt, på morgonen åkte jag till min mormor som är gammal och svag, solen sken, så jag bara åkte. Jag hade en liten tanke att jag kanske skulle koppla ur tv, datorer och telefoner, ifall det skulle bli åska. Men... äsch, det är ju så fint väder och jag kommer snart hem igen, tänkte puckopeo.

När jag kom hem blev jag rätt chockad. Hela huset var nedsläckt. Inget funkade. Efter en stund hade jag fått igång en del. Men, ja, för att göra en lång historia kort, kom en granne och hjälpte mig. Han konstaterade att säkringarna ute i gatans elskåp hade gått också. Efter hand har det visat sig att följande gått sönder: telefonen, ADSL-modemet, nätverkskortet i datorn, X-boxen, parabolens mikrovågshuvud och förstås den där TV-antennen och kabeln. Mycket bök att få allt att funka igen. ADSL-modemen på stan är helt slut, i varenda affär. Jag var tydligen inte den ende som drabbades. Just nu har jag gjort en specialkoppling och det funkar nätt och jämt. Jag kan tyvärr inte ligga med Barbara längre, för jag får inte det trådlösa nätverket att gå igång.

I sammanhanget får man väl vara glad att inte hela rasket brann ner till plintarna och att inte fler saker gick sönder. Grannarnas telefoner, TV-apparater och ADSL-modem har fått sina törnar, har jag hört. Nu är det dags att koppla in försäkringsbolaget, för det här blev lite väl dyrt. Dyrt och tidsödande. Tiden bara springer iväg när man felsöker och fipplar.

Ja, så det är i alla fall därför som jag inte kunnat blogga. Först idag fick jag igång det så här pass.

Lite glad känner jag mig för att jag har satt upp glespanel, som det nya innertaket kan fästas emot, och MDF-remsor som blir som breda lister från den gamla väggen upp till taket; de sitter uppe med, de flesta. Innan barnen kom körde jag stenhårt med 12 h arbetsdagar. Men jag blev sliten av det, ska erkännas. Kroppen tar stryk av att hålla en fem meter lång brädlapp i ena handen, pressa densamma mot taket, och i andra handen hålla en gigantisk spikpistol som också ska tryckas upp i taket och fyras av. Sedan en ny planka, om och om igen, med 23 cm avstånd eller på fackspråk "cc 30".

Nu när barnen är här, känns det som om hela dagarna går åt till att fixa mat, fika, diska, plocka undan, svara på ändlösa frågor som börjar: "Pappaaa, kan du...?" Sen får pojken en spik i foten, blodet rinner, barnen bråkar. Någon välter ut saft. Det ringer, ringer igen... Jag ringer 1177. "Stelkramp?" . Fipplar med ADSL-modemet, med WLAN:et... Upp på taket och vrida lite på mikrovågshuvudet, för jag får bara in hälften av CANALDIGITALs utbud, men jag vill helst få in Kanal 8 ikväll för en ny engelsk deckare börjar.  Men det går inte. Ahhrgghhh. Hungrig, men får inte äta, måste tänka på figuren. Till döden trött, men borde städa. Det får bli imorgon, fast det sa jag igår också.

Slut, nu är det slut på dagen och jag hinner inte mer. Det måste jag vara till freds med, så jag inte lägger mig med tankarna ringande i huvudet; "jag skulle... jag måste ... "

Tänk om man slutade känna att kaffet smakar gott, att chokladen är fin. Att jordgubbarna är syrliga, fruktiga och söta. Att livet ändå, trots allt, smakar gott ibland. De små sakerna i livet - ibland tror jag att de är störst.

Diggilo, diggilej, himlen öppnade sig. Det är knappt man sina ögon tror. Å jag börjar nästan sväva i mina gyllene tros, skor. Jo, kan du tänka dig. För några år sedan fick jag ett par gyllene boxershorts. Way off the point. Jo, jag vet. Blixten.

Igång. Och håller tidsplanen. Typ. Jo, jag är själv förvånad över hur det har gått. Jag har rivit ner innertaket i köket, gamla tv-rummet och gamla barnrummet. Dvs hela bottenvåningen utom gamla hallen och gamla sovrummet. Tyvärr var det två innertak i köksdelen, ett gammalt i spåntat trä, och ett nyare, vitmålade spånskivor. Spånskivorna är bara att ta ett rejält tag i och dra till. Men spåntat trä... Nä, det får man såga ner. Pust. Jag har haft skyddsglasögon, kepa, hörselskydd, andningsskydd på mig, samtidigt, och heltäckande kläder, i värmen. Spånet yr, damm och glasfiberisolering. Tyvärr en hel del råttbajs och gamla förtorkade muslik. Hittade förresten den där musfällan som försvann. Det satt en gammal gnagare kvar i den, som tydligen bitit i gräset. Fy, alltså, det är det värsta med allt. Mössen. Men också glasfiberisoleringen och de gamla fula taklisterna som jag av någon outgrundlig anledning känner en stark estetisk motvilja inför.

Imorgon är det bara de där stora, gamla resterna av takstolarna kvar. Precis som fallet med dubbla innertak, finns det dubbla takstolar i köksdelen. Pust. Trippla egentligen, men de som jag satte upp, får jag inte såga av, för då faller huset i bitar. Tyvärr sågade jag i en elkabel, så det gnistrade till och ljuset slocknade. Men, sånt är väl oundvikligt. Fast man är försiktig, så händer det.

Jag får väl försöka hitta någon billig el-kille som kan fixadet. Svart? Från Elfenbenskusten, kanske, som är en fena på att bena ut såna hästjobb. El-ler, kanske bättre att ha kusten klar och köra hushållsnära tjänst. Ordvitsarna bara strömmar... Det är ju annars rätt trist, kanske, att läsa om ett spån som spar flis genom att bygga om sitt hus, själv. Lite mer spännande läsning, nästa gång, vem vet.

Det watt väl inte roligare än så.

Är det alltid så, när man ska starta upp något nytt projekt, att man hittar på en massa annat för att sjuta upp själva uppstarten? Idag fick jag för mig att jag skulle baka, så det gjorde jag. Jo, det behövdes, tyckte jag. I alla fall så tog det merparten av dagen. Nu finns det 40 bullar, 50 frallor och 2 rabarberpajer att äta. Men behövdes det egentligen? Det känns i efterskott klart bakvänt att ägna så mycket tid åt en sån sak som bakning. Nåväl, kommer det oväntat besök, så finns det fika. Jag är redo, alltid redo.

Här ligger jag i värmen på sängen med heta Barbara. Att de där bärbara alltid ska bli så varma i knät... Och passiva. Bättre vore att ligga med en Bar rar A, eller B. (Ordvits.)

Tyvärr verkar själva planen för bottenvåningen inte funka. Plan A, alltså. Så nu funderar jag på någon slags plan B. Det tråkiga är att plan B inte innebär någon större förändring av rumsindelningen. Vilket jag så gärna sett att det blev. Bättre använd area, det är ju målet. Väldigt klurigt. Jag bjöd in fru A och hon hade helt andra idéer än jag. Tyvärr mer realistiska än mina, bättre på sitt sätt, så nu känns det lite B.

Igår hade jag baddag, lite svalare än bakdag, och skönare. Simmade 1200 m. i sjön. Fick ont i musklerna efteråt, aj, aj, trots stretchning. Det var länge sedan jag simmade seriöst. Och, ärligt talat, jag var frusen när jag klev upp. Helt varmt är det inte än, i vattnet. På land däremot är det ju otroligt hett. Vilken sommar, vem kunde tro det, för fjorton dagar sedan? Det var nog många som bokade en biljett med Ryan Air till medelhavet då. Ack, de kan ha fått det vått.

Nä, upp tidigt i morgon och flytta möbler och sedan, äntligen, riva, rasera och sedan renovera.

Jo, nu ska det bli byggstök i huset igen. Jag våndas lite inför det. Just nu ser det ju rätt ok ut i huset. Särskilt övervåningen. Men bottenvåningen... Den känns gammal och 80-tal. Dessutom är det lågt i tak. Men det går att fixa, och det är just det som står för dörren. Att höja innertaket. Jo, det finns ett nytt bjälklag ovanför det gamla innertaket, så i princip ska det inte vara några problem. Men principer är teorier, och i praktiken är det alltid mycket mer arbete och krångel än man kunde förutse. Det förutser jag och därför våndas jag. Men det är också byggstöket, dammet och den allmänna villervallan som inte är så kul att leva i, som skapar viss olustkänsla.

Så för att lugna nerverna åkte jag och shoppade i Söderköping. Det kändes bättre efter att ha lättat 5 000 kr. Sedan till fiket vid kanalen som säljer italiensk glass för att fira ett bra köp. Godare än Smultronstället och med en trevlig servitör som talade med tydlig stockholmsdialekt. God glass i den nedåtgående solens glans, båtar och turister och en fin miljö. Klockan började bli mycket så jag var tvungen att handla snabbt. Villade bort mig lite i lilla Söderköping och hamnade på Willys istället för på det självklara Hemköp som låg på vägen hem. Men det stora köpet då? Jo, utanför huset står numera en riktigt okej, begagnad släpkärra. En skön grej att ha för en hemmafixare som släpar och sliter. Det underlättar något när man ska köpa gipsskivor och klickgolv. Smidigt inte minst eftersom det blir många vändor till tippen också. Man kan hyra och det har jag gjort, men allt sånt tar tid och kraft. Sånt man vill spara på till byggandet.

Men sommaren ska inte bara vara byggande, hoppas jag. Lite kul också.