puckopeo

Jag skriver väldigt lite på bloggen numera. Kanske för att behovet delvis varit terapeutiskt och för att förutsättningarna numera ändrats något. Däremot vill jag gärna försöka fortsätta skriva om roliga saker som händer. Mest för att jag tycker att det fokuset är viktigt och lite försummat. Man behöver öva sig i att minnas skojiga tillfällen, att återberätta dem.

Idag är jag hemma för Saga är fortfarande dålig. Hon var hemma igår och behöver dagen för att friskna till. Efter att ha slöat framför bollibompa ville hon påskpyssla. Pappa var lite motvillig, för han ville se ett inspelat avsnitt av The Mentalist på TV:n. Men barnen först, så jag gick ut i boden och letade och letade. Till slut hittade jag en påse med påskpynt. Sen gick jag ut i skogen och hämtade en näve björkris. Nu har vi pysslat och fått två risbuketter med de obligatoriska kolorerade hönsfjädrarna, plastägg och några fluffiga minikycklingar.

Igår pratade jag med mammas läkare som tyvärr hade trista besked. Mycket dystert. Man hade väl hoppats på åtminstone tio hyggliga år efter pensionsåldern, utan alltför många fysiska besvär, men så blir det inte. Den genomsnittliga livslängden i Sverige är för män 79 och 83 för kvinnor 2008 , så där hade förväntningarna legat.

Saga hostar skrovligt.

Nu ska jag se om jag kan komma igång med eftersatta delar i hushållet och kanske jobbet.

Jo, något roligt till slut, ja, eller roligt och roligt. Döm själv. Jag har en fin kontakt med en mycket trivsam tjej som heter Helena och är sjuksköterska på US. Hon har själv två barn, en flicka och en pojke. Våra små familjer har träffats och alla tycks komma bra överens.

Vi pratade om mammas situation, min moster, kusin och jag. Vad kan vi göra? var frågan. Ibland blir det väl lite av en jämförlse av uppoffringar, lite knasigt, nästan. Jag sa att jag hälsade på henne så ofta det gick, varannan helg och att jag till och med offrat mig så att jag blivit tillsammans med en sjuksköterska, som jobbar på onkologen dessutom.

Då var det slut. Det startade 1996, den 17 augusti och slutade den 19 mars 2010 enligt ett tingsrättsbeslut. På pappret höll det i 13 ½ år. Fast i praktiken tog det slut för länge sedan. Kanske drygt två år sedan. Vi pratade om det på jobbet. Det är något speciellt med en relation när barnen är små och man måste återfinna varandra som föräldrar.

Det märkliga är att det i helgen kan hända något nytt. Vi får hoppas, hoppas.

Jag skrattade så på jobbet. Jeremy sa att han tyckte att den nya reklamen om Axe spray, var så sexuell. Lite jobbigt att se en tjej och en kille ligga på TV:n när familjen sitter i soffan och glor. Och det är ju sant. Men eftersom Jeremy gillar killar, kunde jag inte låta bli att vrida till det lite.
- Jaså, du tycker det är jobbigt, men det kanske beror på att det är en tjej och en kille. Lite småläbbigt, kanske?
Jeremy blev (med rätta) irriterad på mig.

Nu har sonen gjort en läxa. Dottern har somnat. Det här är den första vanliga kvällen på länge. Så skönt. Egentligen skulle jag passa på att dammsuga, men jag är lite seg. I helgen var jag i Mullsjö och såg till att mina föräldrar fick sova hemma en natt, tillsammans. Det var lite som vanligt, som förr, när de var friska båda två. Mamma fick lite panik när den intravenöst anslutna doseringsmaskinen inte startade och istället satte igång en varningssignal. Efter en del ringande och lite experimenterande med apparaten lyckades jag starta om den.

På söndagen hann vi med att lämna mamma med sjuktransporten, åka till pappas syster och fika, speeda till Linköping och lämna Saga på simskolan, själv simma 1000 m, åka massor med vattenruchbana, handla på ICA, laga mat och sen... Sen sov jag i två timmar och gick upp 19.30 helt groggy. Så slut, helt överansträngd. Fick ett trevligt besök och sen fick jag en god natts sömn.

I fredags hade vi en trevlig tillställning som anvisade bruket av kilt. Så B-jörn och jag anlände i det skotska plagget. Av en underlig slump avslöjade vi värdens/innans trick med klockan. Antagligen med tanke på att Fyrtornet förra gången gick hem så otroligt sent - eller helt enkelt tidigt på morgonen. Eftersom jag hade en tid att passa var jag tvungen att lämna gänget vid tio, så jag packade ihop enligt klockan på väggen. Men alla protesterade, nä, klockan är ju bara nio.
- Ja, det här uret går en timma före, sa värden.
Ja, så kan det gå, till slut.

Nu känner jag mig rätt färdig, så nu får det vara slut för idag.

Det är alltid roligt att återvända till bloggen och skriva några rader. Men efter Ugandaresan så har jag haft barnen, katten och mer därtill att styra med, så tiden, tiden, tiden... Inte ens har jag haft möjlighet att komma ikapp med de underbara tv-serierna som haft säsongsstart nu, True blood, s2 och The Mentalist, s3. Heroes har jag skippat, tyvärr har tidsdiskontinuiteten i serien avskräckt mig. När det gäller SF, så är det en grej jag har svårt för, och det är alla paradoxer som uppstår vid tidsresor. SF kan ju för vissa vara svårt - överhuvudtaget - att köpa.

Jag kom ju lite sent hem för att pricka bokrean. En bok jag gärna köpt hette ungefär Shakespeares hemligheter och handlade om ett hittills okänt manuskript och en mördare som dödar som folk dör i Williams verk. Den var slut, tyvärr, liksom "Mannen från Barnsdayle", Dick Harryssons bok om Robin Hood. Den hade jag verkligen velat haft.

Istället köpte jag:
Gibbins: Heligt guld
Qvist: Utomhusprojekt
Stokes: Filosofi 100 stora tänkare
Kumm: Terrorismens historia
Obama: Min far hade en dröm
Motorcyklar
McGowan: Den väntade

Där de två senaste är ge-bort-böcker. Den bok jag redan uppfattar som årets fynd är Utomhusprojekt. Den inspirerade mig att skissa upp hur jag vill ha trädgården. Det kändes mycket bra. Qvist fick mig att förstå nyttan av att planera trädgården i olika avdelningar och ta tag i det där problemet med vad man ska göra av alla cyklar. I fantasin har jag nu byggt ett rejält cykelställ med tak och extra förvaring. Bredvid, på nordsidan i anslutning till garage och tvättstuga, får tvättställningen stå.

Sen funderar jag och funderar på vilken slags häckplanta jag ska välja, om det ska vara lika runt hela trädgården eller om det ska vara ett parti med avenbok och resten en tät barrväxt.

Först ska jag emellertid renovera klart bottenvåningen. Suck. Tiden... En sak som i alla fall tar mindre tid nu är italienskan. Tyvärr har jag lagt ner den, för min grupp fortsatte inte och den nya hade kommit för långt. Särskilt som jag missade flera lektioner i Uganda, så kändes det som en onödigt brant uppförsbacke att komma ifatt på.

Nu är det natti för en som behöver sova ikapp.

Hemma igen. Vilken grej man varit med om. Superhektiskt, ambitiöst program i Uganda som verkligen gett så mycket. Det känns som man förstår mer av Afrika, u-länder och bistånd. Men samtidigt som jag skriver detta, tänker jag på att det är inte självklart att föra över Ugandas situation på hela kontinenten Afrika. Generaliseringen håller nog inte fullt ut. Framför allt är ju norra Afrika, med Marocko och alla länder fram till Egypten helt annorlunda och arabiska. Jag har varit i Tunisien två gånger, på 80-talet. Redan då hade folk högre standard generellt, än man har i Uganda idag.

En av många saker som slog mig var att Uganda är ett land som är på väg framåt. Det rör på sig, helt klart. Ett tecken på det tycker jag är mobiltelefonmasterna som finns överallt. Täckningen är god, t o m mitt ute i nationalparken Murchinson Falls gick det bra att ringa med Uganda MTN. Jag köpte ett lokalt sim-kort, för då kunde jag ringa för ungefär två kronor per minut till Sverige. Jämfört med den vanliga taxan på c:a 15 kr. Och inte bara var det så att det fanns täckning, det verkade som om i stort sett alla hade en mobiltelefon. Dessutom hade väldigt många indragen el. De flesta bodde i tegelhus, även på landet. Bara de allra fattigaste bodde i lerhyddor, och de var inte så många, upplevde jag. Väldigt många höll på att bygga ut, för det fanns tegelstenshögar överallt. På många ställen fanns hus under byggnation.

Kolla gärna på www.resdagboken.se. Sök efter resor till Entebbe, Uganda. Någon av dem som skrivit är jag. Tyvärr är jag ju lite anonym som bloggare, så för att hålla uppe min "hemliga identitet" kan jag ju inte ge en allt för tydlig referens.

Livet har väldigt starka kontraster just nu. Min mamma är svårt sjuk, det är ledsamt. Samtidigt som hon förflyttades till mitt närområde för operation, åkte jag till Uganda. Knasigt. När jag kom tillbaka flyttades hon tillbaka till sitt hemområde. Samtidigt som hon är sjuk, gör jag mitt livs resa (typ). Samtidigt som jag reser iväg får jag ett otroligt, osannolikt bra napp på en dejtingsajt. Under tre veckor i Uganda försöker vi hålla någorlunda kontakt. Mycket nervigt. Nu har vi träffats för första gången och... ja, vi får se hur det utvecklas. Det är lite för nytt och känsligt för att skriva om på en offentlig blogg. Men jag är glad i alla fall. Samtidigt som jag är jätteledsen och orolig för min mamma. Och pappa, som också är sjuk. Livet, livet - livet.

Vi skrattade och skojade mycket i Uganda. Vi såg en del elände och hamnade i utdragna bilköer i Kampala. En otroligt seg kväll genom Kampala, jag tror vi satt i bilkö i två timmar, ganska exakt, så hade vi allsång i bussen. Det var roligt. "Du ska inte tro det blir sommar...", "I samboronbon, en by förutan gata...", "Tommy tycker om mig..." med flera sånger sjöngs.

Många tog en öl och ett eller två glas vin på kvällen. Utan att bli berusade, så det märktes. Alla var trevliga och vänliga. Vi hade många tropiska kvällar och nätter då vi kunde sitta ute, under Södra Korsets stjärnbild, medan syrsorna spelade intensivt. Vi skojade särskilt med en frireligiös kille (inte jag!) som aldrig backade för en Nile Beer, på 5% alkoholhalt. Just den, Nilen, var särskilt god. Det fanns andra ugandiskt bryggda öl, som Bell, men just Nile hade mest och bäst smak. Det enda var väl just det att den var lite för stark för att ta till lunch. Egentligen. Men, men. Det var den på 0,5 liter, eller en Coca Cola på 25 cl man hade att välja på. Ett tag så tog jag vatten istället, till lunchen, men då började jag känna av magen lite, så efter det började jag se till att det blev minst en cola varje dag. Mycket bra för kroppen, konstigt nog. Nilen hade en lustig effekt. Den gick utmärkt att dricka, men när man skulle resa sig från bordet och gå iväg, så snurrade det till lite. Obalansen höll väl i kanske i några minuter. Sen var man okej igen. Tur att man inte körde.

Trafiken var för övrigt det värsta jag varit med om. Det slår med hästlängder tempo och eventuell kaosfaktor i Italien och på Autobahn i Tyskland. Dessutom vänstertrafik. Jag kunde inte titta på chauffören och trafiken, för jag blev så stressad av alla tokiga situationer och omkörningar. Just omkörningarna var värst. Det blev ofta frontalmöten, så en av de mötande bilarna fick slänga sig åt sidan för att unvika krock. Vägarna var ofta asfalterade, men det fanns stora potthål här och var, som bilarna kryssade emellan för att unvdvika. Så ibland blev det högertrafik plötsligt.

Ja, det var några korta reflexioner. Det finns så mycket mer att säga. Kanske att resdagboken är ett bättre forum för just Ugandaresan, så jag hänvisar till den. För övrigt kommer jag tyvärr vara lite hemlig kring den där dejten jag har på gång, tills läget stabiliseras i On eller Off. Helst On, tror jag.