puckopeo

Några seriösa reflektioner första dagen jag använde elcykeln.

Jag köpte den för att kombinera faktorerna miljö, ekonomi och motion. Eftersom jag har ett inomhusjobb, känner jag ofta behovet av att komma ut och få frisk luft. När det gäller ekonomi och miljö, tycker jag det är så otroligt dumt att jag måste åka så mycket bil, därför att min stadsdel ligger lite avigt till.  När jag pendlar till Norrköping med bussen, måste jag ta bilen till hållplatsen sju kilometer. Det är för långt att cykla på morgonen, särskilt som det nästan alltid är motvind. En biltur till och från hållplatsen innebär en hel del utsläpp och två kallstarter med bilen. Dåligt för miljön och för plånboken. Eftersom jag är teknikintresserad och tror att bättre, miljövänlig teknik ska rädda världen, så borde el-cykel vara helt rätt för mig.

Tror jag.

Efter att ha sonderat marknaden i några år, testat både el-moppe klass 1 och 2, så slog jag plötsligt till när SIBA sålde ut ett gäng el-cyklar till halva priset. Jag valde den lite billigare modellen med kransväxlar, inte navväxlar, den som kallas citybike. Helst hade jag nog velat ha en mer traditionell cykel med navväxel. Det är lite bökigt att växla med kransväxlar.

Fördelen med en el-cykel jämfört med moped är helt klart att försäkringskostnaden faller bort. Den är annars ganska dyr. Den kan ligga på upp emot 5000 för en klass 1, som går i 45 km/h, vilket ligger tangerar inköpspriset. Fördelen är ju hastigheten, nackdelen att man inte får köra på cykelvägar. Men för min del utesluts moppealternativet i och med försäkringskostnaden, tyvärr.

I morse cyklade jag mina sju kilometer till busshållplatsen. Fint väder, men enorm blåst. Jag kände mig jäktad och var väl lite ovan och trampade på med egen kraft lite för mycket, så jag var våt av svett när jag kom fram. På hemvägen regnade det. Tänkte inte på att ta med regnställ, så jag blev fullkomligt plaskvåt av nederbörden, från topp till tå. Då tittade jag avundsjukt på bilarna som for förbi. Då var det inte så kul att vara miljövänlig.

Känslan att köra el-cykel är helt klart annorlunda. Genom att trampa, veva på pedalerna, gasar man. När man slutar veva, avbryts el-assistansen. Det finns inget gashandtag eller så. Ingen övrig reglering. Man vrider om startnyckeln sen trampar man. Cykeln skjuter på tills man uppnår 25 km/h. Det är maximal laglig hastighet. Samma som för moped klass 2.

Tyvärr är det så knasigt att den, min cykel åtminstone, fortsätter att ge kraft tills maxfarten är uppnådd - om man trampar. Det går liksom inte att cykla långsamt. Då får man stänga av batteriet med nyckeln som sitter obekvämt till, under sadeln en decimeter ner. En konsekvens av detta är att om man vill sakta in och växla ner inför en korsning, så går inte det. När man trampar gasar den på. Det är helknäppt. Faktiskt. Det går att hålla in höger handbroms, då slår elassistansen av, men samtidigt bromsar det lite väl mycket och samtidigt, vilket är allra värst, det är samma hand som man ska växla ner med som ska dra i bromshandtaget. Det här funkar faktiskt riktigt dåligt. Det innebär att man inte kan köra i stan med ellassistans, för det blir för farligt när cykeln gasar på i korsningarna och cykelövergångarna.

Jag undrar om det är något fel med mitt exemplar. En annan känsla jag har är att det liksom saknas ett reglage. Och det är nog så, för i orginalutförande finns det ett gashandtag. Men det är olagligt i Sverige på el-cyklar och tyvärr blir funktionen ganska allvarligt lidande av det.

För övrigt, trots det, så är det en otrolig skön cykel att köra på cykelväg och vanlig väg, med fjädring fram och rejäla däck som tar upp stötarna från marken. Min rumpa värker visserligen av allt cyklande, men det är nog bara ovana. Tack vare eldriften kan jag cykla på högsta växeln utan ansträngning och ta mig fram i hög fart.

Det tar tio minuter att köra bil till busshållplatsen. Ibland nästan femton, beroende på trafiken. Med el-cykeln tog det 22 minuter. Rätt okej.

Bara jag får ordning på krypkörningen, så tror jag att det är en bra grej, detta. Hoppas jag slipper uppleva att den blir stulen. Alla cyklar lever farligt i Linköping, tyvärr.

Vi kom äntligen hem från stadens köpcentrum. Katten mötte oss vid dörren. Barnen var glada och förnöjda, dottern hade fått en Barbie-docka och sonen en lego-låda. Vi hade redan ätit, så jag behövde inte styra med det, utan gjorde lite chokladmjölk och smörgås till oss. När jag gick trappan upp till övervåningen kände jag hur oväntat lugn jag kände mig. Tänk, det var ett tag sen. Inte ens under sommarens ledighet hade jag känt det så starkt. Vad kunde det bero på? började jag fundera.

Tidigare under dagen kände jag att jag började få kontroll över min arbetssituation, som varit helt hysterisk de första veckorna. Kursstarter är alltid tunga och övrigt administrativt och supportande arbete är alltid mer i början. Trots att allt inte är klart, så kändes det lite som att möjligheten att komma ikapp var nära. Förmodligen är jag inte på något sätt unik i detta att känna flåset i nacken av alla uppgifter som jagar en som hungriga vargar.

Tråkigt nog fick jag ett ganska tufft besked om mammas tillstånd och behandling vid middagstid. Senare deltog jag i en slutförhandling om lönerna - och det kändes som det blev så bra som det rimligen kunde bli, givet omständigheterna. Det bestämdes under eftermiddagen att jag skulle åka till fädernes-orten och ta hand om mamma över helgen, utan barnen.

Sen inföll lugnet.

Barnen och jag satte på den första filmen om Harry Potter och åt saltade popcorn med en klick smör. Medan solen dök djupt under horisonten satt vi i soffan, dottern till vänster och sonen till höger. Tillsammans för en stund en stilla afton.