puckopeo

Ibland drabbas jag av seghet. I morse var jag tvungen att ta till drastiska åtgärder för att komma igång att renovera. Hög musik, en gammal CD med ZZ-top. Adrenalinet skjöt till och segheten fördrevs. Tyvärr kom den tillbaka på eftermiddagen, efter ett socialt event. Barnen kom och jag hade kökstjänst, m.m. När de åkt, sov jag en stund. Men, gissa om det blev bättre? Nä. Ibland sitter det i kroppen, bara. Kanske har man något litet virus, eller så.

När jag bygger lyssnar jag mycket på radio. Eftersom jag är inte-lek-tuell, hrm..., så lyssnar jag på P1. Det var ett program om en psykisk sjukdom, kanske man kan säga. Missbruk, som i matmissbruk, spelmissbruk och sånt. Oftast brukar jag kunna slå ifrån mig såna där program om typ cancer och den där typen av hysteri som det kan bli av galna ko-sjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Men P1 gav mig plötsligt stora självan, eller självinsikten eller möjligen självbedrägeriet. Jag är en missbrukare, det kände jag tydligt. Experten sa framför allt två saker som fastnade: "Missbruk är ett beteende man inte riktigt kan styra över. Man gör saker som man ångrar efteråt." "När man pendlar mellan ett kontrollerat stadium, och ett okontrollerat - då är man en missbrukare."

Jag tänkte på en person jag känner som berättar om plötsliga attacker av godisbegär. Hon kan inte hejda sig, en påse godis bara måste ätas, tömmas. Socker rusch. (Eng: Sucker rush hour). Men framför allt tänker jag på mitt eget missbruksbeteende. Hu. Inte bra, tycker jag.

Som en bekant, tröstande sa: "Alla är vi väl potentiella missbrukare". Jo, nog är det så. Och kanske är alla mer eller mindre psykiskt sjuka. För att fortsätta på samma försonande tema, så kan man väl alltid ifrågasätta vad som är normalt och onormalt beteende. Men, det är klart. Ens upplevelse av ånger kan man väl inte helt förklara bort.

I viss mån kan jag hantera beteendet genom att sätta upp regler. Denna vecka får jag inte si, men så. Si är tillåtet, men inte så. På det viset kan jag hålla viss kontroll. Men ibland, allt för ofta nu för tiden, blir man upprörd, störd. Det normala lugna tillståndet på känslolivet kommer i gungning. Då hamnar man i ett okontrollerat stadium, en tid.

Undrar om alla har någon form av missbruksbeteende?

Här ligger jag med bärbara Barbara igen. Jag har fått igång Internet och Wlan till slut, tack vare Broder. Hoppas försäkringsbolaget kan hjälpa till och täcka upp för en del av allt som gick sönder.

Bonk och flonk. Det låter i huset. Men vad är det som låter? Det är dumt med ett stort hus, när man får plötsliga, irrationella attacker av mörkerrädsla och tänker på spöken och annat fånigt. Lite svårt, när man ligger här ensam. Jag kan säga att Barbara INTE är någon tröst i det avseendet.

Den inbillande, lätt sjuke puckopeo... Bonk igen... Nä, nu blir jag lite spökis. Inga små pluttljud heller. Riktiga knäppar, alltså.

Jag skulle säga att jag gärna vill sova... Men hoppas huset lugnar sig nu.

Jo, och så ska jag till Ullared imorgon. Härligt! Ska försöka hålla mig till en halvmeter kvitto. Max. Framför allt vara återhållsam och inte köpa sånt som bara är billigt, men inte bra eller snyggt. Sen, till helgen, spelar U2 i Göteborg. Hmm... Kanske ska dit. "One man come in the name of love, one man come and go"

Regnet, det bara öser ner, typ. Jag var på Liseberg i torsdags. Det regnade hela dagen. Vid 18-tiden slutade det, efter sex timmar i varierande ösighet. Hinkvis, forsvis, duschvis, ungefär. Utkommenderade ungdomar stod med skrapor och motade bort mindre pooler, som bildats spontant här och där. Jag hade tagit på mig gympadojor och hoppade mellan pölarna, jag var torr säkert i trettio minuter, sen skulle jag gena genom en av de där tomma köserpentinerna, med rep och pinnar. Plums, sen lät det skwitch, skwitch om skorna. Jag tog av mig strumporna och vred ur vattnet. Sen slutade det låta, i alla fall.

En liten tröst var att det åtminstone var korta köer. Hela dagen - och kvällen. Rakt in till Balder, rakt in till Kanonen. Barnen kunde springa mellan gungorna och de roterande bilarna.

Barnen, ja, de hade regnjacka och byxor, av helt juste kvalitet. Men ändå var de fullkomligt genomblöta in till underkläderna, märkte jag när vi bytte kläder och skor innan vi åkte hem på kvällen.

Nu har körsbären börjat mogna, härligt. Jag känner mig som en apa, som ska till och dingla i träden hela tiden.

En annan sak som årligen återkommer är bärplockningen. Nu har jag både jordgubbssylt och blåbärssylt. Till och med en burk hallonsylt och två drottningssylt. Tänk att jag finner sånt nöje i att samla och hamstra. Knäppt eller vad? Förra året fanns det knappt några blåbär att plocka, så i år har jag varit ute två gånger för att bunkra upp. I Mullsjö fanns det enorma mängder 200 m från huset, i skogen. Smidigt, jämfört med det ställe jag har här i Östergötland, utanför Godegård, Motala. Det är en sån skillnad på att knalla ut, plocka och gå hem och fika, istället för att göra en dagstur - som dessutom slutar med maginfluensa. Nåväl, det är väl inte varje gång.

Ärligt talat vet jag inte vad som driver mig. Kanske är det att jag tycker att det är en sån waste med goda bär som ruttnar bort i skogen, istället för att bli nyttig, konserveringsmedelsfri sylt till frukosten. Och sen det där idiotiska med att köpa något som finns "gratis" i spenaten. Gratis - blåbären är ju inte helt gratis, för arbetet kostar ju på, men ändå. Sockret kostar ju med, förstås. Men... inte mycket.

Jag känner mig helt udda, som håller på med att plocka bär. Det kan ju inte vara många nuförtiden som gör sånt, som är yngre än 65. Ungefär som gammeldans. Sommar, sommar sommar, det är dans vid folkets park.

Hela lördagsdygnet utan mat. Jo, så blev det. Guess why? Naturligtvis maginfluensa. Det är väl någon gång per år eller två, numera, som jag har det. Varje gång är det samma nära döden upplevelse. Varje gång är det som det värsta man varit med om. Även denna gång, och på sitt sätt värst. Denna gång kräktes jag  bara vid ett tillfälle, men jag var totalt utmattad i ett helt dygn. På lördagskvällen lyckades jag komma upp ur sängen och sätta mig framför TV:n i ett par timmar. Vilken lycka att känna sig så stark. Jag gjorde en tekanna, men blev så trött av arbetet att jag somnade i soffan, utan att ha druckit en droppe.

Ensam är inte stark, man känner sig rätt så utsatt utan någon "nära anhörig", så att säga, i närheten. Kände mig till och med lite rädd, ett tag. Du vet, när en man är sjuk...

Nu har jag förstås hamnat helt på efterkälken med planeringen för renoveringen. Det känns dystert. En förlust i företagsamhet, men en vinst i viktminskning! Samtidigt ringde min bror och sa att vi inte skulle åka till Göteborg och Liseberg, som planerat, på tisdag/onsdag pga att vädret ser trist ut. Så det blir väl skjutet fram till helgen, eller så. Det betyder ju några extra dagar i huset, och en möjlighet att komma ifatt på, typ.

För flera år sedan, ja, serien började spelas in 1999, så sändes några avsnitt av Montalbano i svensk TV. Otroligt bra italiensk TV-film, så unikt. Eller? Många gillade serien "Bläckfisken", men jag fastnade aldrig. Montalbano gillade jag skarpt då, och sedan var det ett långt uppehåll. Nu sänds nya avsnitt. Vilken tur. Italiensk motsvarighet av Morden i Midsomer, men med mer snygga, unga kvinnor. Klantigt nog har de sänt avsnitten i fel ordning, så Montalbanos kärleksliv har blivit ännu konstigare.

Jag sitter ensam och pustar ut efter några dagar med tjocka släkten. Det är väl inte helt 100% att bo åtta personer i ett hus som befinner sig i en renoveringssituation, med högar av byggavfall utanför. Fyra är barn, dessutom, och allt kan hända. Utarbetad och ganska spänd, plötsligt ändrade planer med fler personer i huset än tänkt, och puckpoeo hamnar på gränsen till nervsammanbrott. Konstigt att man ska vara så känslig - och att man inte riktigt vet om såna sidor av sig själv. Släkten är värst, heter det. Och i någon mening är det ju så att det finns många outtalade förväntningar i luften som kolliderar med vad som är möjigt att uppnå för en ovan singel och man, med två barn i en intensiv ålder.

Tack för Montalbano, en stor kanna te och lite god ost från Boxholm. Puh...

Magiska under, huset står kvar. Men över mitt bostadsområde kreverade ett fatal kaskad av åskviggar i fredags eftermiddag. Förra fredagen, alltså. Blixten letade sig in i huset och brände av en antennkabel, flyttade en golvlist en dm, lyfte ut ett vägguttag en cm och sotade ner både listen och vägguttaget. Hälften av säkringarna i huset gick och huvudsäkringarna in till huset gick också.

Typiskt, på morgonen åkte jag till min mormor som är gammal och svag, solen sken, så jag bara åkte. Jag hade en liten tanke att jag kanske skulle koppla ur tv, datorer och telefoner, ifall det skulle bli åska. Men... äsch, det är ju så fint väder och jag kommer snart hem igen, tänkte puckopeo.

När jag kom hem blev jag rätt chockad. Hela huset var nedsläckt. Inget funkade. Efter en stund hade jag fått igång en del. Men, ja, för att göra en lång historia kort, kom en granne och hjälpte mig. Han konstaterade att säkringarna ute i gatans elskåp hade gått också. Efter hand har det visat sig att följande gått sönder: telefonen, ADSL-modemet, nätverkskortet i datorn, X-boxen, parabolens mikrovågshuvud och förstås den där TV-antennen och kabeln. Mycket bök att få allt att funka igen. ADSL-modemen på stan är helt slut, i varenda affär. Jag var tydligen inte den ende som drabbades. Just nu har jag gjort en specialkoppling och det funkar nätt och jämt. Jag kan tyvärr inte ligga med Barbara längre, för jag får inte det trådlösa nätverket att gå igång.

I sammanhanget får man väl vara glad att inte hela rasket brann ner till plintarna och att inte fler saker gick sönder. Grannarnas telefoner, TV-apparater och ADSL-modem har fått sina törnar, har jag hört. Nu är det dags att koppla in försäkringsbolaget, för det här blev lite väl dyrt. Dyrt och tidsödande. Tiden bara springer iväg när man felsöker och fipplar.

Ja, så det är i alla fall därför som jag inte kunnat blogga. Först idag fick jag igång det så här pass.

Lite glad känner jag mig för att jag har satt upp glespanel, som det nya innertaket kan fästas emot, och MDF-remsor som blir som breda lister från den gamla väggen upp till taket; de sitter uppe med, de flesta. Innan barnen kom körde jag stenhårt med 12 h arbetsdagar. Men jag blev sliten av det, ska erkännas. Kroppen tar stryk av att hålla en fem meter lång brädlapp i ena handen, pressa densamma mot taket, och i andra handen hålla en gigantisk spikpistol som också ska tryckas upp i taket och fyras av. Sedan en ny planka, om och om igen, med 23 cm avstånd eller på fackspråk "cc 30".

Nu när barnen är här, känns det som om hela dagarna går åt till att fixa mat, fika, diska, plocka undan, svara på ändlösa frågor som börjar: "Pappaaa, kan du...?" Sen får pojken en spik i foten, blodet rinner, barnen bråkar. Någon välter ut saft. Det ringer, ringer igen... Jag ringer 1177. "Stelkramp?" . Fipplar med ADSL-modemet, med WLAN:et... Upp på taket och vrida lite på mikrovågshuvudet, för jag får bara in hälften av CANALDIGITALs utbud, men jag vill helst få in Kanal 8 ikväll för en ny engelsk deckare börjar.  Men det går inte. Ahhrgghhh. Hungrig, men får inte äta, måste tänka på figuren. Till döden trött, men borde städa. Det får bli imorgon, fast det sa jag igår också.

Slut, nu är det slut på dagen och jag hinner inte mer. Det måste jag vara till freds med, så jag inte lägger mig med tankarna ringande i huvudet; "jag skulle... jag måste ... "

Tänk om man slutade känna att kaffet smakar gott, att chokladen är fin. Att jordgubbarna är syrliga, fruktiga och söta. Att livet ändå, trots allt, smakar gott ibland. De små sakerna i livet - ibland tror jag att de är störst.

Diggilo, diggilej, himlen öppnade sig. Det är knappt man sina ögon tror. Å jag börjar nästan sväva i mina gyllene tros, skor. Jo, kan du tänka dig. För några år sedan fick jag ett par gyllene boxershorts. Way off the point. Jo, jag vet. Blixten.

Igång. Och håller tidsplanen. Typ. Jo, jag är själv förvånad över hur det har gått. Jag har rivit ner innertaket i köket, gamla tv-rummet och gamla barnrummet. Dvs hela bottenvåningen utom gamla hallen och gamla sovrummet. Tyvärr var det två innertak i köksdelen, ett gammalt i spåntat trä, och ett nyare, vitmålade spånskivor. Spånskivorna är bara att ta ett rejält tag i och dra till. Men spåntat trä... Nä, det får man såga ner. Pust. Jag har haft skyddsglasögon, kepa, hörselskydd, andningsskydd på mig, samtidigt, och heltäckande kläder, i värmen. Spånet yr, damm och glasfiberisolering. Tyvärr en hel del råttbajs och gamla förtorkade muslik. Hittade förresten den där musfällan som försvann. Det satt en gammal gnagare kvar i den, som tydligen bitit i gräset. Fy, alltså, det är det värsta med allt. Mössen. Men också glasfiberisoleringen och de gamla fula taklisterna som jag av någon outgrundlig anledning känner en stark estetisk motvilja inför.

Imorgon är det bara de där stora, gamla resterna av takstolarna kvar. Precis som fallet med dubbla innertak, finns det dubbla takstolar i köksdelen. Pust. Trippla egentligen, men de som jag satte upp, får jag inte såga av, för då faller huset i bitar. Tyvärr sågade jag i en elkabel, så det gnistrade till och ljuset slocknade. Men, sånt är väl oundvikligt. Fast man är försiktig, så händer det.

Jag får väl försöka hitta någon billig el-kille som kan fixadet. Svart? Från Elfenbenskusten, kanske, som är en fena på att bena ut såna hästjobb. El-ler, kanske bättre att ha kusten klar och köra hushållsnära tjänst. Ordvitsarna bara strömmar... Det är ju annars rätt trist, kanske, att läsa om ett spån som spar flis genom att bygga om sitt hus, själv. Lite mer spännande läsning, nästa gång, vem vet.

Det watt väl inte roligare än så.