- Tänk 10 km, då kommer du ihåg mitt namn, sa Skrot-Emil.
Den hade han nog kört hundra gånger, men rätt kul i alla fall. Jag har i alla år, sedan jag flyttade till huset, velat ha en kärra att köra barn och fika till badplatsen med. Men de är för små, för dyra, för dåliga, går inte att hänga på cykeln. Mitt ideal är den där kärran som vi lekte med hos farmor och farfar. En stor, bred kärra med två cykelhjul och en rejäl stålrörsram. Vackert brun av rost var den och så stor att klasvis med kusiner fick plats samtidigt. En sån vill jag ha, plus en krok att fästa handtaget mot cykeln.

Det som inte finns får göras, så jag hade förberett verkstaden på att jag skulle låna grejer i morgon; MIG-svets och plåtsågen och använda lokalen. Nu skulle jag bara köpa fyrkantrör. 15 meter. Först tänkte jag kolla skroten, där är det billigast, om det finns något. Därför stod jag framför Skrot-Emil, och berättade vad jag vill göra.

- Fyrkantrör har vi inte, men, ja, vi har ju haft en massa cykelkärror här. Vi kollar om det finns några kvar. Skrot-Emil traskade iväg i raskt tempo. Hur gammal är karln? 60, 70? Kanske mer. Rakt genom vattenpölarna gick han och jag hoppade efter som en liten fröken och letade efter torra fläckar, hoppade på truckens gafflar och på en hög pallkragar. Men nej, inga cykelkärror.
- Jag har ju två hemma, sa Skrot-Emil. Du kan få köpa en av dem för 500 kr. De kostar 2 000 vet du!
Lite skeptisk var jag, men visst. Jag fick hans adress och telefonnummer. Det luktade bränt gummi i luften. Brann det någonstans på skrotupplaget?

Någon halvtimme senare rullade jag in framför hans hus. Där stod den, cykelkärran och Skrot-Emil. I dörren skymtade jag en kvinna. Det var en riktigt juste kärra. Något mindre än jag önskat, men smidig och rejäl, med en stålram, cykelhjul och träbotten och träsidor. Crescent stod det på bakstycket.

Jag fick skruva av kroken till kärran på Skrot-Emils cykel. Hans händer darrade lätt och jag såg att han hade svårt att se de små muttrarna. Jag sa att jag skulle hem till Linköping.

- Det är så dumt, sa jag, jag bor i Linköping och jobbar här i Norrköping. Likadant med min Ex-fru, hon får också åka varje dag
- Ni samåker inte då?
- Nä
- Är ni osams?
- Nä, det kan jag väl inte säga, direkt. Men det är besvärligt det där.
- Jo, sa Skrot-Emil, jag har varit gift tre gånger och har tre kullar med barn.
Himmel, tänkte jag. Då kan man förstå att man blir sliten till slut.
- Oj, sa jag, det är svårt det där med kärleken.
- Jo, men nu är jag tillsammans med den där afrikanska kvinnan, du såg. Jag har tre stycken afrikaner som jobbar hos mig.
- Det är bra, sa jag.

Vi småpratade lite till. Men jag tänkte på det där med att jag sa att kärleken är svår. Är den det? Är det för att kärleken är svår som äktenskap kraschar?

På sistone har jag märkt att jag börjat tjata och bråka med min älskade son. Jag märker också att han blir stött och tar illa upp. Vi missförstår varandra. Han bråkar med sin syster och vice versa. Men vi älskar varandra, det är klart att vi gör, fast vi blir osams ibland.

Kärleken kanske inte är så svår, tänker jag, men relationer är det. Det är så lätt man sliter på varandra, tjafsar över städning och tider. Man sårar och blir sårad. Sen tänker någon att gräset nog är grönare på andra sidan.

Men mina barn vill jag aldrig skrota eller byta ut.

I sommar ska vi cykla iväg med kärran full med fika och badgrejer och ha kul.

Man har i veckan hört om zombiebanker. Banker som i princip är döda, bankrutta, men hålls vid konstgjort liv genom att staten kompenserar bankernas enorma utlåning till typiskt sett bygg-, bo- och fastighetsbranchen. Lån där låntagarna varken betalar ränta eller amortering längre.

I helgen träffade jag gamla goda vänner. Mötet blir nästan som att göra en ny bekantskap. Det mer intensiva umgänget hände sig vid den tiden då vi var hälften så unga. Så med tiden i åtanke, så var det till hälften en ny människa man såg.

Det finns relationer som pausas, upphör för en tid, men som kan sättas igång igen, ungefär där man slutade. Kanske kan man kalla dem stop-motionrelationer. Sen finns det relationer som nöts ner, slits ut, tappar luft och dör, men där man ändå måste umgås. Zombierelationer. Till dem hör en så kallad ex-relation. Med exet har man gemensamma barn, gemensam historia en tid, men inte några gemensamma känslor längre. Blodet är tömt, slut, hjärtat en död sten.

Hur dött ett sånt förhållande verkligen är framstår inte tydligt i det halvdunkel zombier hasar sig fram, med sina förtorkade lemmar.

Zombierelationer, måste likt kursade banker, hållas vid liv för de byggprojekt relationen initierat; barnen. Fasaden står kvar, ställningarna hålls uppe.

Vad jag vet finns det väldigt få vampyrrelationer. Man hör talas om dem ibland. Någon känner någon som hört något. Döda relationer som fått liv igen, genom någon slags transfusion. Det är nog en och annan som hoppas att det trots allt går att gjuta nytt liv i en zombierelation, men se, det går inte. Det är bara blodsspillan och kadaveroffer till ingen nytta.

När en utsliten man går ut från danslokalen, möts av en morgonhimmel och hör fåglarnas kvitter, något dovt och avlägset med sina ansträngda öron och trötta, utdansade ben, då ser han klarare.

Jag försöker alltid styra undan ämnet så gott det går, men med tjugo-tjugofem tonåringar i klassrummet...

Särskilt ostyrigt innan påsklovet.

- Titta vad jag fotat, säger S. Jag ser knappt vad det är. Ett tygstycke, ett mönster.
- Det ser inte mycket ut för världen, säger jag lätt osäkert.
- Det är E:s bröst, säger S.
-Hmm... ???, tänker jag.

Det fnissas, tisslas och tasslas. Tillsägelse på tillsägelse i vänlig men bestämd ton. Inget har mer än sekunders verkan.
- Nu får ni vara tysta, annars blir jag hård, säger jag hotfullt.
S börjar fnittra, sen kommer E.

- Okej, ni ser den här tiokronan. Vad är den värd?
Ett antal förslag kommer. En hamburgare, en euro, en glass,
- Då har vi vad den är värd som vara, i en annan valuta. Men finns det någon tjänst för 10 kr?
- Det blir inte så mycket, någon minut, kanske, säger X och fnittrar.

En hopplös dag.

En annan siffra som dök upp var noll

Jag ritar några mynt och sedlar på tavlan.
- Många nollor på den sedeln, säger S, de är värda mycket, de där nollorna, fortsätter hon insiktsfullt.
- Då ska jag sälja dig, säger E till S.

Jag fick höra av B-jörn att semesterns startat bra. Han fick ett brev om att han hade ett paket att hämta ut första lediga dagen. Men det stod fel förnamn. Vem var det till då, egentligen. Semester betyder tid, så B-jörn tänkte ringa och kolla upp det hela. Samtidigt signalerade telefonen och B-jörn svarade. Han hade vunnit en hejarklackstävling och fått två biljetter till matchen mellan Sverige Holland. Ok, det var ju totalt oväntat. Sen ringde B-jörn för att kolla upp det mystiska brevet. Jo, det var till honom, trots allt, tryckfelsnasse hade varit framme. Han hade vunnit andra pris på en recepttävling. En duktig gasolgrill, Landmann.

Samtidigt, första semesterdagen i Ekängen. Puckopeo städar och sorterar arvegods. Den lådan ska till vinden fack V08. Skriva etikett och klistra på papplådan. Anteckning i registret: V08 Säsongsprydnader, jul, påsk. Kartong. Stövlar, oj, var ska de vara? De fina får vara i garderoben, resten i uteförrådet. Förrådet är fullt. Ok, då måste förrådet städas och sorteras först. Fyra kartonger åker upp på vinden istället... Oj, en massa CD-skivor. Ja, de får hamna i hyllan i musikrummet.

Suck.

Så där har jag hållit på SEN I ONSDAGS! Det tar så otroligt lång tid. Det känns inte som det finns någon som helst paritet mellan tiden det tar och resultatet som uppnås. Som att springa på stället.

Nu är jag i alla fall redo att ge mig på släpkärran, som fortfarande står FULL av grejer sedan senaste resan till föräldrahemmet. Jag får ångest av den här prylöversvämningen.

Från det ena till det andra. I dag var jag med om något alldeles otroligt coolt. En riktig kickoff. Min gamla pendlarbil har stått på garageuppfarten i närmare tre år i väntan på bättre tider. Fast det har jag tydligen inte fått. Nu ska den bara väck. Men går den att starta efter alla dessa år? Batteriet var slut, självklart. Jag drog i spaken för motorhuven, det gick riktigt trögt, men det ploppade till och den öppnade sig. Efter att ha sopat undan den värsta spindelväven och de största löven så kunde jag skruva fast mitt nyinköpta, begagnade batteri som jag laddat upp över natten. Sen satte jag mig vid ratten. Andades, fokuserade och med stor bävan vred jag om nyckeln. Det finns inte en realistisk chans, sa jag för mig själv. Vrrr, vrrr, vrrrooom! Efter tre sekunder startade den! Tre år, tre sekunder. Helt otroligt! Jag vet att man inte ska säga fula ord, men jag råkade liksom bara citera A Fisch Called Wanda : unbe-fucking-lieavable - Det var en tursam semesterstart på sitt sätt.

Jag LYCKADES!

Någon av mina fyra kattungar välte ett glas mjölk över den bärbara datorn. Det hade blivit kvar från kvällens fikande och någon puttade det över halva bordet, tills det stötte på datorns kant och välte. Det var en trist överraskning på morgonen efter. Mjölk överallt, dator, bord, golv... Hälften av tangenterna fungerade, hälften var döda. Jag lät datorn torka, hjälpte inte. Jag tog bort tangentbordet, gjorde rent med vatten, tvål, blåste med högtrycksluft, torkade, satte tillbaka. Nu var det stendött. Ingen tangent fungerade.

Jag kopplade in ett USB-tangentbord och beställde ett nytt. Sån tur att det fanns. Kostade med frakt c:a 450 kr från datorfixarna.com (i Piteå...)
http://datorfixarna.com/catalog/product_info.php?cPath=362_669_446&products_id=23779

Med hjälp av en film på youtube så demonterades och monterades tangentborden. http://www.youtube.com/watch?v=_94Y0miO45U

Visst är det okej att det fungerar med ett USB-tangentbord, men själva bärbarheten och smidigheten med en notebook blir starkt reducerad.

Nu har jag sålt kattungarna. 500 kr styck för tre av den och den fjärde gav jag i princip bort. Så jag är väl nästan kompenserad. Kattungar kostar på ... Gulliga små monster.

Vilken cool fras, varats olidliga lätthet. Filmen kom upp på TV-tablån och jag funderade på att spela in den. Men... Det är en sak att spela in en film och en helt annan att sedan verkligen titta på den. Tyvärr misstänker jag att filmen inte riktigt matchar titeln. Från min smakhorisont, alltså. Tjeckiska filmer kanske man inte kan dra helt över en kam, men jag såg många tjeckiska animerade folksagor under min barndom på TV. Det var säkert nyttigt och säkert bättre än Disney, men inte om man frågade ett barn på den tiden.

Jag minns fortfarande en konversation på Mullsjö bibliotek, där jag försökte få bibliotekarien att köpa in Fem-böcker av Enid Blyton. Men det var tygligen skräplitteratur. Men allt som får barn att läsa, har väl ett värde? tyckte jag. Nä, tyckte hon. Så då fick man läsa "Elvis!" och annan godkänd svensk ungdomslitteratur om problem i förorterna.

På Mullsjö bibliotek fanns ett ställ med serieböcker. Tintin var alltid utlånad, men titlar som "Vem kan trösta knyttet" fanns alltid i lådan. Jag har lite svårt för de där Muminfigurerna. Godkänd litteratur trots en hel del stereotypicitet och arkaiska könsroller.

Idag är min första semesterdag. Firade med barnen (m fl) igår, med egenhändigt förfäktad jordgubbstårta. Målet idag är att planera upp ett renoveringsprojekt. Grunden till huset ska isoleras. Jag har plintgrund och de senaste vintrarna har kölden verkligen trängt in i huset underifrån. Vinden viner nämligen ohindrat under huset, så golvet blir kallt och avloppet fryser, ibland. Samt vattnet...

Mitt excelark säger mig att det kommer kosta 10 000 kr, exkl. arbete. Varje år räknar jag kallt med att dra in minst 1000 kr i minskade värmekostnader. Så projektet kommer löna sig. Och det kommer se bra mycket snyggare ut, än glesa plintrader, tomrum och diverse rör och plankor som letat sig in under huset.

Den här sommaren ska jag ta massor med hjälp. Nu måste det få lätta lite för puckopeo. Varat måste få bli lite lättare, lite fler skojiga saker måste få plats i livet, än renovering.

Nu är det dags för min bror att göra den där resan att få en undersökning genom kroppsöppningarna. Han fick lyckan att få en fredagstid. Han oroade sig för smärtan. Det gör rätt ont med endoskopin, den där genom ändan. Första 30 cm är väl ok, men sen böjer ju sig tjocktarmen och i böjarna gör det rejält ont. Då bör man ta smärtlindringen som ges intravenöst. Den verkar direkt och man svävar iväg på dunmoln. Upplysningen verkade pigga upp. En perfekt fredag, som min bror uttryckte det, att bli rövknullad och knarka.

Tyvärr var bokrean en besvikelse. Min vana trogen hade jag gjort en lång (för lång) lista med önskeböcker. På onsdagmorgonen, bokreans första dag, var jag taggad. Skulle bara tända på (en brasa), sträckte mig efter en tidning och - knäck - ryggen gick av, kändes det som. Ryggskott. Så det var bara att hålla sig hemma. Man ser ju så utomordentligt fånig ut när man hasar fram, lutande, linkande, böjd. Bära böcker och bokkassar är inte riktigt något att tänka på.

En vecka senare gick jag i alla fall iväg till Akademibokhandeln, Bokia och BokMedia. Men... allt som stod som prioriterat på listan var slut. Allt!!! Helt otroligt.

Jag minns bokrean i början på 90-talet. Då var det stort. Oj, så otroligt mycket böcker det var. Så mycket folk. Fullkomligt hysteriskt. Kul.

Ryggskott eller inte. Onsdagar är min lediga dag, så då jobbar jag stenhårt - med renovering av huset. Som jag gjort sen 2004. Jag börjar bli lite otålig. Ska det aldrig ta slut. Gode Gud. Låt mig bli färdig! Inte en dag ska gå förlorad tänkte jag. Så hukand och krypande sågade jag upp fönstersmygarna med sticksåg. Elektrikern kom och installerade fiber-bredband, han fick hållas själv på övervåningen. Jag sågade vidare och plötsligt högg det till igen, i ryggen. Jag satt och krystade, jobbade med djupandning för att runda smärtan. Skrek nog en del, så elektrikern kom skuttande nerför trappan och trodde jag sågat av handen.

Smärtorna tog inte slut där. En ny spånskiva behövde jag såga till, så jag släpade den vidrigt tunga skivan från släpkärran till baksidan där sågen var. Nu tassade jag verkligen på gränsen till vad som var möjligt. Slit och släp i snön och plötsligt sjönk foten ner, djupt. Ja, jättedjupt verkligen och det gjorde så där härligt ont i ryggen igen. Jag råkade trampa ner i ett av hålen där det suttit en betongplint till en gammal nedriven uteplats. En av många som jag drog upp precis innan snön kom med hjälp av en lånad minigrävmaskin. Otroligt tillfredställande arbete, förresten, eftersom jag snubblat på de där plintarna sen... 2004.

Så där, nu kom filmen igång, Enemy of the Earth.

Fast det bara var den 26e januari, uppmärksammade vi Förintelsens minnesdag genom att bjuda in Tobias Rawet till skolan. Det är inte många som kan åka runt i landet, som själva är överlevare och prata om det. Kanske tio stycken i Sverige, av totalt ungefär 800 överlevere.

Jag tror eleverna verkligen tog till sig av att det var en unik upplevelse de var med om. Någon uttryckte det till Tobias, att hon tyckte det var fantastiskt att möta någon som varit med, själv.

Jag introducerade Tobias Rawet med en översikt över förintelsen med min egen veckolånga fortbildning genom Levande Historia och SKMA, vars sista dagar fokuserade på Auschwitz I och Auschwitz II - Birkenau. En otroligt givande resa, fast ämnet är så hemskt. Alla borde få åka och se, med egna ögon.

Ja, det kändes verkligen sant viktigt att uppmärksamma människovärdet på det här sättet, allas värde, judars, men också polackers, ryska krigsfångars, romers, Jehovas vittnens, handikappades och homosexuellas värde. Alla dessa som led så illa under andra världskriget. De får vara en påminnelse om vårt eget värde och alla de runt omkring oss, i Sverige likaväl som utomlands.

Inför dagen hade jag fastat. Jag åt inget från kl 15.00 den 25. Så på eftermiddagen, efter 20 timmmar utan mat, började jag bli tämligen trött och en förfärlig huvudvärk tog fart. Sovit dåligt hade jag också gjort eftersom jag druckit medel som skulle rensa magen. Och den rensades både på kvällen och natten... Jo, det var inte av fromma skäl jag fastade, även om det hade varit nog så passande, nä, det var för jag skulle på en undersökning på sjukhuset.

Ibland har man tur i oturen. Det är inte trevligt att fasta och undersökas, men när resultatet var så pass upplysande är man glad att det är gjort. Man påminns om livets skörhet en dag som denna.

Några seriösa reflektioner första dagen jag använde elcykeln.

Jag köpte den för att kombinera faktorerna miljö, ekonomi och motion. Eftersom jag har ett inomhusjobb, känner jag ofta behovet av att komma ut och få frisk luft. När det gäller ekonomi och miljö, tycker jag det är så otroligt dumt att jag måste åka så mycket bil, därför att min stadsdel ligger lite avigt till.  När jag pendlar till Norrköping med bussen, måste jag ta bilen till hållplatsen sju kilometer. Det är för långt att cykla på morgonen, särskilt som det nästan alltid är motvind. En biltur till och från hållplatsen innebär en hel del utsläpp och två kallstarter med bilen. Dåligt för miljön och för plånboken. Eftersom jag är teknikintresserad och tror att bättre, miljövänlig teknik ska rädda världen, så borde el-cykel vara helt rätt för mig.

Tror jag.

Efter att ha sonderat marknaden i några år, testat både el-moppe klass 1 och 2, så slog jag plötsligt till när SIBA sålde ut ett gäng el-cyklar till halva priset. Jag valde den lite billigare modellen med kransväxlar, inte navväxlar, den som kallas citybike. Helst hade jag nog velat ha en mer traditionell cykel med navväxel. Det är lite bökigt att växla med kransväxlar.

Fördelen med en el-cykel jämfört med moped är helt klart att försäkringskostnaden faller bort. Den är annars ganska dyr. Den kan ligga på upp emot 5000 för en klass 1, som går i 45 km/h, vilket ligger tangerar inköpspriset. Fördelen är ju hastigheten, nackdelen att man inte får köra på cykelvägar. Men för min del utesluts moppealternativet i och med försäkringskostnaden, tyvärr.

I morse cyklade jag mina sju kilometer till busshållplatsen. Fint väder, men enorm blåst. Jag kände mig jäktad och var väl lite ovan och trampade på med egen kraft lite för mycket, så jag var våt av svett när jag kom fram. På hemvägen regnade det. Tänkte inte på att ta med regnställ, så jag blev fullkomligt plaskvåt av nederbörden, från topp till tå. Då tittade jag avundsjukt på bilarna som for förbi. Då var det inte så kul att vara miljövänlig.

Känslan att köra el-cykel är helt klart annorlunda. Genom att trampa, veva på pedalerna, gasar man. När man slutar veva, avbryts el-assistansen. Det finns inget gashandtag eller så. Ingen övrig reglering. Man vrider om startnyckeln sen trampar man. Cykeln skjuter på tills man uppnår 25 km/h. Det är maximal laglig hastighet. Samma som för moped klass 2.

Tyvärr är det så knasigt att den, min cykel åtminstone, fortsätter att ge kraft tills maxfarten är uppnådd - om man trampar. Det går liksom inte att cykla långsamt. Då får man stänga av batteriet med nyckeln som sitter obekvämt till, under sadeln en decimeter ner. En konsekvens av detta är att om man vill sakta in och växla ner inför en korsning, så går inte det. När man trampar gasar den på. Det är helknäppt. Faktiskt. Det går att hålla in höger handbroms, då slår elassistansen av, men samtidigt bromsar det lite väl mycket och samtidigt, vilket är allra värst, det är samma hand som man ska växla ner med som ska dra i bromshandtaget. Det här funkar faktiskt riktigt dåligt. Det innebär att man inte kan köra i stan med ellassistans, för det blir för farligt när cykeln gasar på i korsningarna och cykelövergångarna.

Jag undrar om det är något fel med mitt exemplar. En annan känsla jag har är att det liksom saknas ett reglage. Och det är nog så, för i orginalutförande finns det ett gashandtag. Men det är olagligt i Sverige på el-cyklar och tyvärr blir funktionen ganska allvarligt lidande av det.

För övrigt, trots det, så är det en otrolig skön cykel att köra på cykelväg och vanlig väg, med fjädring fram och rejäla däck som tar upp stötarna från marken. Min rumpa värker visserligen av allt cyklande, men det är nog bara ovana. Tack vare eldriften kan jag cykla på högsta växeln utan ansträngning och ta mig fram i hög fart.

Det tar tio minuter att köra bil till busshållplatsen. Ibland nästan femton, beroende på trafiken. Med el-cykeln tog det 22 minuter. Rätt okej.

Bara jag får ordning på krypkörningen, så tror jag att det är en bra grej, detta. Hoppas jag slipper uppleva att den blir stulen. Alla cyklar lever farligt i Linköping, tyvärr.

Vi kom äntligen hem från stadens köpcentrum. Katten mötte oss vid dörren. Barnen var glada och förnöjda, dottern hade fått en Barbie-docka och sonen en lego-låda. Vi hade redan ätit, så jag behövde inte styra med det, utan gjorde lite chokladmjölk och smörgås till oss. När jag gick trappan upp till övervåningen kände jag hur oväntat lugn jag kände mig. Tänk, det var ett tag sen. Inte ens under sommarens ledighet hade jag känt det så starkt. Vad kunde det bero på? började jag fundera.

Tidigare under dagen kände jag att jag började få kontroll över min arbetssituation, som varit helt hysterisk de första veckorna. Kursstarter är alltid tunga och övrigt administrativt och supportande arbete är alltid mer i början. Trots att allt inte är klart, så kändes det lite som att möjligheten att komma ikapp var nära. Förmodligen är jag inte på något sätt unik i detta att känna flåset i nacken av alla uppgifter som jagar en som hungriga vargar.

Tråkigt nog fick jag ett ganska tufft besked om mammas tillstånd och behandling vid middagstid. Senare deltog jag i en slutförhandling om lönerna - och det kändes som det blev så bra som det rimligen kunde bli, givet omständigheterna. Det bestämdes under eftermiddagen att jag skulle åka till fädernes-orten och ta hand om mamma över helgen, utan barnen.

Sen inföll lugnet.

Barnen och jag satte på den första filmen om Harry Potter och åt saltade popcorn med en klick smör. Medan solen dök djupt under horisonten satt vi i soffan, dottern till vänster och sonen till höger. Tillsammans för en stund en stilla afton.

Jag och skolans jympamajje diskuterar ibland ganska högljutt. T ex har vi en olöst konflikt som gäller manligt beteende. Är det okej att prutta och rapa? Ja, tycker jympamajjen, och därtill röka, snusa, dricka och sporta. Särskilt fotboll, eftersom det inte bara är en sport utan också kultur. Nej, tycker jag - det är inte manligt att pråla med kroppsljuden. Det är bara allmänt äckligt och ohyfsat. Sen kan jag tycka det är en märklig kombination att i ena änden hylla en slags kroppskultur där man bygger upp sin fysik och i andra änden förbruka den. Man liksom både bygger huset och river det.

Pappa har alltid haft en högljutt kroppsspråk. Numera bryr jag mig inte ens att kommentera det längre. Han är rejält glömsk och ganska gammal. Vi satt och fikade och vände och vred på problemet med infantiliseringen av substantiv. Daghem blir dagis, fritidshem blir fritis, pappa blir lätt pappis, kram blir kramis eller rentav kramiz. Tänk om det skulle drabba mer seriösa delar av samhället. Tingsrätten blir tingiz, politiker blir politikiss, polis blir... polis? eller kanske snutis. Lätt nedsättande eller kanske mest fånigt. Pappa avrundade det hela med att säga:
-Nu måste jag gå  på skitis.
Ganska hyggligt roligt sagt av en pensis, eller blir det pensiois, ja, det ska låta panschis i alla fall.  "Kalkis", kanske funkar med.

Även om jag säkert uppfattas som lite fin i kanten av jympamajjen, så är jag tydligen svag för bajs- och kisshumor. Manligt - eller infantilt.

När låg jag i en hängmatta för första gången egentligen? Jag låg i min första egna hängmatta här i eftermiddags och funderade. Jag tror det var hos min kusin Håkan. Jag har alltid älskat det, precis som jag älskar att flyga drake och blåsa såpbubblor. Det är så rogivande.

Jag råkade se en hängmatta på Biltema för 99 kr, när jag skulle köpa en kulventil för att kunna såga av rören till elementet i köket utan att vattnet skulle forsa ur värmesystemet - och slog till direkt. Delvis för att mitt ex blev så besviken för hennes gamla (hemska) hängmatta gått sönder och ett styng av dåligt samvete attackerade mig. Fast det inte var mitt fel utan barnens. Fast egentligen åldern. Den var helt och hållet utsliten.

Det var märkligt skönt att ligga i mattan och hänga. Den passar så bra att ligga och fundera i. Kanske för att den gungar lätt och håller om en så man ligger som i en kokong. Lite av ett livmoderläge - det är väl därför nostalgin så lätt drabbar en i hängmattan.

Tyvärr, eller vad man ska säga, är nostalgi verkligen en känsla jag ofta återvänder till. Jag tänker tillbaka på den tid som obenhörligt flytt. Sommardagar på landet hos farmor och farfar. Besöken i ladugården, den gamla traktorn "grållen", lek och byggen hos kusinen Håkan, husvagnssemester med mamma och pappa, mopeden, tokiga saker på gymnasiet, härliga vänner i Kyrkans Ungdom, Pingstkyrkan, Missionskyrkan och på Universitetet i Linköping. De första åren med mitt X.

Nostalgin finns ju där som en bitterljuv känsla, lätt besk för att den tid som varit aldrig kommer tillbaka, men ljuv för allt fint som hände - där och då.

På gymnasiet lärde jag ett av mina två skämt som jag kan utantill. "Bättre en hängmatta i parken än en hängpatta i marken."

Nu tänker jag att det nog blir tvunget att köpa en till hängmatta, så barnen inte slåss om den enda som finns.

Sen tänker jag att det kan vara dags att se färdigt Sommar med Ernst, eller möjligen en av de fem Clint Eastwoodfilmer jag köpt. Fem för 99 på ICA Maxi. Kunde inte stå emot. Det är Clintan och Hitchcock som jag är särskilt svag för när det gäller gamla filmer. Och Sergio Leone.

“You've got to ask yourself one question: 'Do I feel lucky?' Well, do ya punk?”

Tyvärr missade jag andra avsnittet av Luther, en ny BBC-deckare på TV4. En riktig höjdare.

Ops, vad mörkt det blev ute. Kanske dags att avrunda innan blixten slår ner igen. Den händelsen, förra året, känner jag mig inte nostalgisk över. Verkligen inte, när saker för över 10 000 gick sönder.

Traditioner ska man självklart alltid ifrågasätta, tycker jag. Man ska fundera över vad de står för och vad de eventuellt ger oss idag. Men traditionalistist, religiös och anarkist som jag är, så tror jag att rotlöshet och historielöshet gör människan dåligt rustad psykologiskt och socialt. Jag tror också att våra traditionella religiösa symboler har en positiv kraft. Kanske att den lidande jesusfiguren på korset kunde vara något för var och en i vårt samhälle att tänka på särskilt med tanke på många obehagliga händelser på senare tid. Tragiken i de oskyldigas lidande, framtidsvisioner som krossas, det obegripliga slutet som döden är, men hoppet som Jesus och evangeliet ändå pekar på. Trots allt. Ett hopp som har gett många kraft att leva, att förändra sitt liv till det bättre och hjälpa andra osjälviskt.

Skolavslutningar har en stark tradition att förekomma i kyrkan. En del ifrågasätter det. Med all rätt. Traditioner ska ifrågasättas. Men jag tycker man tillämpa en försiktighet här och ha fingertoppskänsla. Vilka är argumenten för att bryta en allmänt uppskattad tradition?

Det argumentet som oftast förekommer är att människor utan en kristen bakgrund eller egen övertygelse kan uppleva en avslutning i kyrkan som negativ. Låt mig kalla det respektargumentet.

Det finns flera argument, kanske, men det här är nog det centrala argumentet. Jag tänker mosa genom ett antal invändningar.

1. Personer med andra religiösa övertygelser är ofta de som uppskattar en avslutning i kyrkan.
2. De som tar fram respektargumentet är inte de som personligen tycker att en avslutning i kyrkan är fel, men vill vara politiskt korrekta. De kan vara rädda för konfrontation. Här kan finnas en dold osäkerhet inför nya svenskar.
3. Några som tar fram respektargumentet vill av personliga skäl inte ha en avslutning i kyrkan, men vill inte själva stå för det utan skyller på andra. Kanske har de haft negativa erfarenheter av kyrkan och tar tillfället i akt.

Det bästa argumentet är emellertid något min exfru nämnde en gång.

4. Hur ska vi någonsin kunna leva tillsammans i en värld om vi inte kan gå i varandras religiösa byggnader?

Sen finns det varianter på den invändningen.

5. Vad är integration om man stänger ner den svenska traditionen? Det blir en form av uteslutning.
6. Vi lär våra nya svenskar vad det är att leva i Sverige genom att bjuda in till våra traditioner.


Sen verkar skolverket helt tappat greppet - om Rapport, SVT, fattat och refererat det hela rätt.

http://svt.se/2.22620/1.2029358/vrede_nar_examen_flyttas_fran_kyrkan

"Det får inte förekomma någon form av religiösa inslag, som bön eller välsignelse."

Vad är problemet? undrar jag. Är det en kränkning att välsigna någon? Absurt. Kom igen. Ingen religiös människa skulle väl någonsin ta illa upp om man blev välsignad från en annan religiös tradition - givet att vi talar om de stora religionerna och bortser från somliga små sekter med mycket underligt innehåll. Är man inte religiös så är det ju inte ens en meningsfull handling. Den betyder inget mer än det orden säger och det kan väl tolkas som skön poesi, antar jag.

"Innehållet i skolavslutningen får inte strida mot saklighet och allsidighet."

De ämnen som skolan undervisar eleverna i, som samhällskunskap, matematik, biologi, fysik, teknik, m.m. Allt måste självklart genomsyras av saklighet och allsidighet, vetenskap och fakta. Men det är där allt sånt hör hemma. Men läser man poesi, deltar i kulturella evenemang som teater och musik - det är ju knappast något som ska vara sakligt och allsidigt. Tvärtom personligt, individuellt, spirituellt, engagerat, levande, känsloberörande, uppmuntrande, mänskligt. Gråt och skratt, längtan och lycka. Knappast sakligt. Knappast allsidigt - men ändå så viktigt.

Precis som en riktigt bra avslutning i kyrkan kan vara.

Kyrkan är öppen för alla. Faktiskt. Det finns inget farligt i kyrkan och präster är ganska snälla i allmänhet. Folk vill ha kontakt med sin histioria, sina rötter. Klart att svenskar ska ha blommor i sitt hår och ha avslutning i kyrkan.

På min skola har vi röstat. Eleverna vill ha avslutning i kyrkan. Det är demokrati. Något man ska lära sig i skolan.

Jag skriver väldigt lite på bloggen numera. Kanske för att behovet delvis varit terapeutiskt och för att förutsättningarna numera ändrats något. Däremot vill jag gärna försöka fortsätta skriva om roliga saker som händer. Mest för att jag tycker att det fokuset är viktigt och lite försummat. Man behöver öva sig i att minnas skojiga tillfällen, att återberätta dem.

Idag är jag hemma för Saga är fortfarande dålig. Hon var hemma igår och behöver dagen för att friskna till. Efter att ha slöat framför bollibompa ville hon påskpyssla. Pappa var lite motvillig, för han ville se ett inspelat avsnitt av The Mentalist på TV:n. Men barnen först, så jag gick ut i boden och letade och letade. Till slut hittade jag en påse med påskpynt. Sen gick jag ut i skogen och hämtade en näve björkris. Nu har vi pysslat och fått två risbuketter med de obligatoriska kolorerade hönsfjädrarna, plastägg och några fluffiga minikycklingar.

Igår pratade jag med mammas läkare som tyvärr hade trista besked. Mycket dystert. Man hade väl hoppats på åtminstone tio hyggliga år efter pensionsåldern, utan alltför många fysiska besvär, men så blir det inte. Den genomsnittliga livslängden i Sverige är för män 79 och 83 för kvinnor 2008 , så där hade förväntningarna legat.

Saga hostar skrovligt.

Nu ska jag se om jag kan komma igång med eftersatta delar i hushållet och kanske jobbet.

Jo, något roligt till slut, ja, eller roligt och roligt. Döm själv. Jag har en fin kontakt med en mycket trivsam tjej som heter Helena och är sjuksköterska på US. Hon har själv två barn, en flicka och en pojke. Våra små familjer har träffats och alla tycks komma bra överens.

Vi pratade om mammas situation, min moster, kusin och jag. Vad kan vi göra? var frågan. Ibland blir det väl lite av en jämförlse av uppoffringar, lite knasigt, nästan. Jag sa att jag hälsade på henne så ofta det gick, varannan helg och att jag till och med offrat mig så att jag blivit tillsammans med en sjuksköterska, som jobbar på onkologen dessutom.

Då var det slut. Det startade 1996, den 17 augusti och slutade den 19 mars 2010 enligt ett tingsrättsbeslut. På pappret höll det i 13 ½ år. Fast i praktiken tog det slut för länge sedan. Kanske drygt två år sedan. Vi pratade om det på jobbet. Det är något speciellt med en relation när barnen är små och man måste återfinna varandra som föräldrar.

Det märkliga är att det i helgen kan hända något nytt. Vi får hoppas, hoppas.

Jag skrattade så på jobbet. Jeremy sa att han tyckte att den nya reklamen om Axe spray, var så sexuell. Lite jobbigt att se en tjej och en kille ligga på TV:n när familjen sitter i soffan och glor. Och det är ju sant. Men eftersom Jeremy gillar killar, kunde jag inte låta bli att vrida till det lite.
- Jaså, du tycker det är jobbigt, men det kanske beror på att det är en tjej och en kille. Lite småläbbigt, kanske?
Jeremy blev (med rätta) irriterad på mig.

Nu har sonen gjort en läxa. Dottern har somnat. Det här är den första vanliga kvällen på länge. Så skönt. Egentligen skulle jag passa på att dammsuga, men jag är lite seg. I helgen var jag i Mullsjö och såg till att mina föräldrar fick sova hemma en natt, tillsammans. Det var lite som vanligt, som förr, när de var friska båda två. Mamma fick lite panik när den intravenöst anslutna doseringsmaskinen inte startade och istället satte igång en varningssignal. Efter en del ringande och lite experimenterande med apparaten lyckades jag starta om den.

På söndagen hann vi med att lämna mamma med sjuktransporten, åka till pappas syster och fika, speeda till Linköping och lämna Saga på simskolan, själv simma 1000 m, åka massor med vattenruchbana, handla på ICA, laga mat och sen... Sen sov jag i två timmar och gick upp 19.30 helt groggy. Så slut, helt överansträngd. Fick ett trevligt besök och sen fick jag en god natts sömn.

I fredags hade vi en trevlig tillställning som anvisade bruket av kilt. Så B-jörn och jag anlände i det skotska plagget. Av en underlig slump avslöjade vi värdens/innans trick med klockan. Antagligen med tanke på att Fyrtornet förra gången gick hem så otroligt sent - eller helt enkelt tidigt på morgonen. Eftersom jag hade en tid att passa var jag tvungen att lämna gänget vid tio, så jag packade ihop enligt klockan på väggen. Men alla protesterade, nä, klockan är ju bara nio.
- Ja, det här uret går en timma före, sa värden.
Ja, så kan det gå, till slut.

Nu känner jag mig rätt färdig, så nu får det vara slut för idag.

Det är alltid roligt att återvända till bloggen och skriva några rader. Men efter Ugandaresan så har jag haft barnen, katten och mer därtill att styra med, så tiden, tiden, tiden... Inte ens har jag haft möjlighet att komma ikapp med de underbara tv-serierna som haft säsongsstart nu, True blood, s2 och The Mentalist, s3. Heroes har jag skippat, tyvärr har tidsdiskontinuiteten i serien avskräckt mig. När det gäller SF, så är det en grej jag har svårt för, och det är alla paradoxer som uppstår vid tidsresor. SF kan ju för vissa vara svårt - överhuvudtaget - att köpa.

Jag kom ju lite sent hem för att pricka bokrean. En bok jag gärna köpt hette ungefär Shakespeares hemligheter och handlade om ett hittills okänt manuskript och en mördare som dödar som folk dör i Williams verk. Den var slut, tyvärr, liksom "Mannen från Barnsdayle", Dick Harryssons bok om Robin Hood. Den hade jag verkligen velat haft.

Istället köpte jag:
Gibbins: Heligt guld
Qvist: Utomhusprojekt
Stokes: Filosofi 100 stora tänkare
Kumm: Terrorismens historia
Obama: Min far hade en dröm
Motorcyklar
McGowan: Den väntade

Där de två senaste är ge-bort-böcker. Den bok jag redan uppfattar som årets fynd är Utomhusprojekt. Den inspirerade mig att skissa upp hur jag vill ha trädgården. Det kändes mycket bra. Qvist fick mig att förstå nyttan av att planera trädgården i olika avdelningar och ta tag i det där problemet med vad man ska göra av alla cyklar. I fantasin har jag nu byggt ett rejält cykelställ med tak och extra förvaring. Bredvid, på nordsidan i anslutning till garage och tvättstuga, får tvättställningen stå.

Sen funderar jag och funderar på vilken slags häckplanta jag ska välja, om det ska vara lika runt hela trädgården eller om det ska vara ett parti med avenbok och resten en tät barrväxt.

Först ska jag emellertid renovera klart bottenvåningen. Suck. Tiden... En sak som i alla fall tar mindre tid nu är italienskan. Tyvärr har jag lagt ner den, för min grupp fortsatte inte och den nya hade kommit för långt. Särskilt som jag missade flera lektioner i Uganda, så kändes det som en onödigt brant uppförsbacke att komma ifatt på.

Nu är det natti för en som behöver sova ikapp.