puckopeo

Idag blev det lite spännande, minst sagt. Vilken överraskning. Och helt ovän var hon väl inte, heller. 16 000 steg om dagen, det är strongt.

Detta lov, detta lov. Så mycket jag tänkt ha gjort och vilken tumvante det blev. Ack. Knappast något hann jag med. Men jag har varit med barnen och jag har vilat upp mig. Det är väl bra, så långt.

I går gröpte jag ur en pumpa och skissade upp en otäck figur med spritpenna på den. Barnen skar ut den, 6 och 9 år gamla. Det blev jättefint. Vad duktiga de var! Helt förvånad. Nu står den där och lyser i mörkret.

Jag rostade pumpakärnorna med olja och salt i ugnen. Det luktade gott som popcorn och smakade... ja, som typ popcorn. Men så där supersmarrigt var det långt ifrån. Nästan tveksamt faktiskt. Barnen åt med nöje, trots allt. Jag gjorde köttfärssås med pumpa i. Den blev inget vidare, barnen ratade den totalt, och jag mökade i mig köttfärssåsen, men med frånvaro av gastronomisk glädje. Tyvärr blev det fyra portioner att ta med till jobbet. Det mest humana verkar vara att slänga det där urgröpta pumpaköttet. Men det tar emot att slänga mat. Man ska tydligen kunna göra andra saker, pumpapaj och pumpakaka (typ morotskaka). Men tiden, tiden... Och sen smakar det ändå rumpa. Pumpa tillhör gurkfamiljen, har jag läst. Kanske därför det smakar (g)urk. Passande grönsak för den här helgen. Nästan något att skrämmas med.

- Till middag blir det ännu en rätt baserad på pumpa.
- Ahhhh!!!

Pust, nu är jag seg, jag får inget ur mig längre. Stirrar på skärmen, blinkar som en ål.

Ökna var väl inte öken, i alla fall. Vi var där i två dagar, Mr Moustache och jag, utanför Nyköping, i skogen och pratade hållbar utveckling. Vi presenterade skolans arbete med Skola för hållbar utveckling och den utmärkelse vi fick. Vi passade på att sketcha lite och prata italienska, för att göra poängen tydlig att det är bra att gå en kurs eller ett program för att uppnå ett mål.

Jag hamnade i en grupp som skulle diskutera och utveckla elevperspektivet, men idag blev vi rätt sega efter lunch. Vårt uppdrag var att lösa lite saker av olika svårighetsgrad, bl a skriva våra namn och vår roll på en lapp. Namn, den biten grejade vi, men roll. Vilken roll, i vilket sammanhang? Ehh... "Rock'n roll", sa jag och så blev det. Arlene blev The Boss, Bruce Springsten, Mary-Jane blev Dire Straits och jag U2, jag fick till och med en låt "I still havn't found what I'm looking for." Jag tror vi var rätt trötta. För övrigt var låt valet nästintill profetiskt. Inte kunde väl de veta? Men tjejer känner sånt, det är jag säker på.

Ikväll mötte jag den rätta. På italienskakursen. Hon heter Theresia, och är läkarstuderande. Tyvärr har hon inte förstått att jag är den rätte. Och ärligt talat, dream on boy. Hon åker till Australien nästa vecka och är där i solen och värmen i två månader och kommer hem till jul, som en del i sin utbildning. Under vårterminen ska hon jobba i Italien, också någon slags praktik. Ahhhrrrggghhh. Avundsjukans hungriga gaddar sliter i mitt andliga kött. Jag vill också vara 20, ung, snygg, vältrimmad läkarstuderande blond tjej som åker runt jorden. Men jag slipper gärna de där 40-åriga dreglande typerna som hänger hela tiden.

Ok, jag kan stå ut med att vara allt det där och ändå vara kille också förresten, om jag får heta något som nästan är lika tufft och katolskt som Theresia, kanske Terry, the terrormachine, nä, kanske inte. Thorleif, då? "Hej, jag heter LLLeif och är LLalkoholist..."

Ökna är ju en gammal skola, med väl begagnade lokaler och möbler. Ens rumpa är inte gjord för att sitta i klassrum längre. Inte på hårdlackade trästolar, i alla fall. Träsmaken sprider sig genom kroppen.

En kvinna, det är många kvinnor i läraryrket, som jag pratade med på skolsammandragningen började plötsligt gnugga sig på överläppen, samtidigt som tittade stint på mig. Så jag började gnugga jag med, tänkte att det nog fastnat något på mig, typ en halv banan eller så. Så jag frågade. Nä, sa hon, det bara kliar så på mig. Jag förklarade vad jag hade trott, och sa sedan att hon kunde ju ha menat att jag uttryckte högerextrema åsikter, med den där mustasch menande manövern. Det var lite småroligt, tyckte jag då. Vi var ju rätt trötta, som sagt.

Jag har ju inte skrivit något strunt på länge, här. Istället har jag gjort saker på andra sajter. Nästan så man skulle kunna kalla det ett litet napp. Men, napp behöver ju inte betyda fisk, det är ju bara lite ryck i spöt, och flötet som doppar. Sorry, det där lät rätt illa. Eller helt rätt, kanske. Nu är det godnatt för ikväll.

Under ett svagt ögonblick la jag in mig själv på en dejtingsajt i veckan. Inget jag är stolt över, precis. Men just då kändes det ... inte rätt, men nödvändigt. ( I min preliminära plan för livet ingår dejtingsajter, men inte före jul.) Faktiskt hade jag tänkt att lägga ut mig lite mer seriöst efter jul, eller rättare sagt, efter att renoveringen blivit klar. Jul - kanske - klar... Tveksamt. Men det komiska är, tycker jag, att jag la ut mig under pseudonymen "DenRätte". Ganska kul i sig, men ännu mer kul är det ju att INGEN ens TITTAT på min annons. Vill ingen ha den rätte? Snyft... :-)

Jag blev lite inspirerad av dramat förra året, då, på en dejtingsajt, 7ehimlen, pseudonymerna MrRight och MissRight fann varandra. Mycket kul.

Nä, jag har inte letat om det finns någon "den rätta", den kvinnliga motsvarigheten till den rätte. Överhuvudtaget har jag nog inte tänkt spilla tid på att leta alls på sajten. För det visar ju sig när jag kollat upp det hela i bekantskapskretsen, att när det nappat på en dejtingsajt, då är det alltid HON som tagit initiativet. Jag bytte några snabba ord med Ms Austen i ämnet, och hon har exakt samma erfarenhet. Vad betyder det, hur ska vi tolka det?

För det första så kan man ju bekvämt luta sig tillbaka, när man väl har en annons på en sajt, som kille. Det spelar mindre roll vad man gör. Svara på meddelanden räcker gott.

För det andra kan man väl fundera på vad det betyder rent mänskligt. Är vi väldigt olika, män och kvinnor, tjejer och killar? Kan det vara så att tjejer vill välja, inte bli valda. De vill ha initiativet, kontrollen och valfriheten? Kan det vara så att killar är ganska öppna och inte   så väldigt noga vilken tjej det är frågan om. Det är en tjej, charmigt leende, fina ögon, bröst, etc, det räcker för att bli intresserad. No more talking,  lets find out... Medan tjejer gör fler avväganden av mer subtil natur.

Hur intressant är egentligen konceptet "Den rätte"? Man kan fundera på om någon tror på det längre. De flesta tänker nog att den rätte/a kan vara flera personer. Det finns ingen unik person som är "den rätte/a". För somliga kan det vara väldigt många individer, för andra, mer komplicerade naturer, kanske det är färre. Kanske någon blir stött av det ganska självsäkra valet av nicknamne; DenRätte. Någon kanske tycker det är fånigt på en "seriös" dejtingsajt. Fast, har man humor, kanske man kan ta det. Humor är ju en rätt grundläggande viktig egenskap.

Jag har ingen bild på annonsen, det sägs minska besöksfrekvensen. Jag kanske den låter simma där ute i internetethern ett tag till, innan jag drar in den. Med eller utan napp - eller titt.

Är jag inkonsekvent? Jag är ju gärna singel, i grund och botten är det ett helt okej sätt att leva, men som sagt, finns det någon där ute så kanske man kan byta från mono till stereoliv. Och man vinner ju aldrig om man inte köper lotter, tänker jag. (Högsta vinsten någonsin är väl ett par hundra, men ändå.)

En del förordar ett slags monoliv, men med uppskalning till 5.1. Intressant tanke. I teorin, alltså.

Ack - nu blir jag sådär melankolisk och introspektiv. Inget att läsa, kanske.

Ligger ensam med Barbara i ett stort kallt hus. Inte så kalllt kanske, men känslan. Helsingel, utan barn, utan brud i ett svep när alla for för ett par timmar sedan. Jag drabbades igen av det där stinget som svider. Inget vidare. Så illa att jag till och med skrev en dikt. Den blev hyfsad, men den får nog förbli i pappersform. Sen skickade jag ett mess ut i ethern, ett rop på hjälp, som man säger. Konstigt, egentligen, vad beroende man är av det där T9-fipplet, vilken tur att det finns. Ett litet svar kom och plötsligt ler man och det liksom ljusnar lite.

Jag väger verkligen för och emot singellivet. Alltså... Det finns många fördelar att fortsätta så här, ärligt. Det som talar emot singellivet är väl möjligen ekonomin. Sen, det är klart, kanske finns det någon verkligt trevlig människa där ute som man skulle kunna funka med. Om det otroliga skulle hända, att man träffades under goda förhållanden... Visst. Men, jag är väl rätt skeptisk i dagsläget. Realist, skulle jag vilja hävda, rentav.

Jo, vid fikabordet, ja. Vi satt, singel-cowboy och singel-puckopeo och jämförde våra öden och äventyr. En vänlig kollega sa då att "Om två år sitter ni här med varsin tjej." Ha, ha. Men, visst, i princip kan hon ha rätt.

När, nu ska vi se, vilket alias hade hon nu igen... Äsch. När det avslöjades på personalmötat att Fe hade gift sig i helgen, sa alla grattis, utom cowboy. Hans kommentar var: "Jag beklagar." Lite bitter smak på de orden! Men vi fattar att han skojar, förståss.

Det finns så mycket att skriva om, men ibland synkar inte humöret riktigt med lusten.

Jo, en sak, fast det kostar på lite. Lite roligt, kanske, men mer sådär så man kan börja fundera.

Vid det snudd på berömda fikabordet, i detta sammanhang i alla fall, lyckades jag till slut irritera. Jag kan erkänna att jag verkar tappa greppet lite, men ibland så biter det till. Buddha ryckte till och med in och försökte med en avledare och sonande ord. Vi diskuterade bildäck. Dubbat eller inte dubbat, det var frågan. Argumenten mot dubbat har ju vuxit sig starkare med det miljöargument som används, de onyttiga partiklarna som rivs upp från vägbanan. Argumentet för är som vanligt det att dubbat är något säkrare. Jag nämnde att en person sagt mig, när jag stod i begrepp att köpa. "Har du barn? Självklart dubbat i så fall!". Det lät väl som om jag själv tyckte det var argumentet som var tungan på vågen, för där flammade känslorna upp.

Nja, inte helt nöjd med återgivningen av händelsen. Känns inte helt rättvisande eller ens så kul heller, kanske, sa han självkritiskt. Ibland måste man väl helt enkelt vara där. Vid fikabordet.

Ännu en vecka gick, med bara måndag, svisch och fredag. En snabb och kort vecka, men fredagen var lång. Först lång dag på jobbet, 9-18, faktist. Sedan lång trevlig partykväll med förra årets 3B! Mr MoneyPenny bjöd på grillat. Men det är klart, det var jag som stod för själva grillandet. Fick testa en Weber-gasgrill för första gången. Oj, så smidigt jämfört med den klassiska kolgrillen. Den var så mjuk och så lätt att grilla med, inte alls samma glödande kamp på eggen, mellan sotbränt och blekblodigt resultat. Grillen var fin, men slutet på oktober kanske inte är idealet för sådana utomhusaktiviteter. Där stod jag i 3 graders värme, i mörkret, ensam i regnet under ett plasttak på dekis. Några rökare förbarmade sig och gjorde mig sällskap, då och då. Host, host. Nästa gång kan det väl vara passande att rökarna grillar.  Äsch - jag gillar att grilla, så det var helt okej.

Morgana påminde om hennes alias. Det var kul, jag tyckte det var ganska passande. Fast det visade sig att hon förknippade det med den onda, smala "bläckfisken" Morgana i Ariel II, och inte Arthursagans Morgana som jag hade i bakhuvudet. Å andra sidan är Morgana i den nya TV-serigen, från BBC, kanske är mer positivt speglad än legendens Morgana. Verklighetens Morgana är i alla fall en toppentjej.

Asch, jag är för trött för att skriva något vettigt. Jag försöker fånga något vi pratat om, men hjärnan sladdar. Jag har kännt mig lite "dagen efter" och sonen har varit febrig och kräkts, föräldrarna varit här, jag har skjutsat dottern på kalas, där jag själv blev kvar några timmar. Det var kul. Men nu är jag slut och klockan är så mycket.

HD, kalasvärden, som för övrigt har en kalaspingla till fru, är också en pirat. Så jag fick möjlighet att låna lite filmer. Det är några av dem jag sultar efter att se. Bla Änglar och demoner, Hellboy II och Mamma Mia. Jag råkade nämna att jag behövde en vettig kamera för att plåta Afrika i februari. Vänta lite, sa han, och hämtade en. Ta den här och prova om den duger för dig. En ny fin 8 megapixlars Canon. På långsiktigt lån. Den duger nog. Ibland har man vänner som man inte förtjänar.

Är det speciellt mitt på hösten? Det känns som om veckorna går så fort nu, och den här arbetsveckan bestod bara av måndag och fredag, tror jag, så fort gick den.

Veckan utan barn betyder sena dagar, jag passar på att göra såna där saker som att klippa mig, veckohandla, italienskakursen. Enda dagen jag kom hem före 18 var måndagen, men fick jag bära in diverse arvegods till förrådet och in i huset. Den tunga soffan bland annat. Pust. Jag ångrar så att jag tog den. Så typiskt dumsnålt tänkt, en bäddsoffa behöver jag ju. Men... en solblekt, rödbrunrandig soffa från 1975... Puckopeo, du behöver ju inte fylla ditt nyrenoverade hus med fula grejer. Bättre utan en massa överlast av möbler. Hellre lite japanskt stuk, men madrasser på golvet, ärligt talat. Jag skyller på min mor, som också håller hårt i plånboken. Det blir att bära ännu en gång, ack, till Myrorna eller Hjärta till hjärta.

Idag har jag försökt få trädgården i ordning inför vintern. Det är trädgårdsmöbler, gräsklippning och lite, men ändå en del, byggbråte som ska få en bättre plats än utomhus. Det blev nästan klart idag. Tyvärr måste jag bygga en utomhusförvaring för ved och lite annat. Så det har jag påbörjat också. Det känns rätt B, men det har legat på att göra-listan i ett par år, så det är väl dags att få lite ordning på vedhögen. Skulle vara skönt att slippa fjanta runt med den där presenningen och andra tillfälliga lösningar för att hålla veden fri från regn och snö.

Veden, ja, i alla år har jag kunnat elda med rester av det gamla huset. Eftersom jag lyfte innertaket i somras och rev ut det gamla, så är det nu ännu mer plankor och bjälkar. En del använder jag till att bygga den här utomhusförvaringen. Det gamla innertaket kommer till använding igen.

Boring, boring. Tråkigt att bara skriva om en massa saker man gjort. En liten kul grej kan jag ju nämna. På innebandyn har en av de ständiga singlarna till slut hittat en tjej. Vågen! Hans första, tror jag. Hon heter Louice och bor i Gränna. Gissa hur de träffades! Jo, en dejtingsajt, förståss. 7ehimlen, den kristna kopplerisidan. Det var hans kusin som hade lagt upp en profil. Hon nappade på den efter att den funnits uppe i c:a fyra månader. Båda ska fylla trettio, en bra ålder att dejta på. Lite avis är jag, men väl bekomme säger jag. Han var verkligen vär det. Big J, också innebandykille, fick ett bra napp för något år sedan. De träffades och det var nog rätt. Men Big J ville inte flytta till Nässjö eller Jönköping. Hon ville heller inte flytta på sig, så då blev det för jobbigt. Big J nobbade henne. Hon blev ledsen. Big H säger att Big J valde golfen före tjejen. (De golfar tillsammans.) Plötsligt flög det upp en ordvits, som jag inte kunde låta bli att säga. "Hellre ett hål i gräset än ett hål i busken, alltså." Frågande miner och ingen särskild reaktion. Jag bad om ursäkt då, och det gör jag nu med. Pinsamt. Ibland är käften snabbare än förståndet.

Men du då, puckopeo, ska inte du lägga ut på Internet? Nä, jag var väl desperat förra året, så då fiskade jag på dejtingsajter. Men nu känner jag att jag bara vill ta det lugnt ett tag och, lite, finna mig själv först. Så här i efterskott tror jag att ha en relation är som att vara drogberoende. Man är verkligen fysiskt, kemiskt beroende av den andre. Och innan det där gått ur kroppen så är abstinensen svår att hantera. Faktiskt. Man är i desperat behov av kärlekskicken. Tomheten är också jobbig i början. Det känns tomt och ensamt. Men också det går över och ensamheten känns inte längre tom och ihålig. Tvärt om fylld med frihet och nästan frid. Det är så lugnt och skönt att sitta här under trädet och bara lukta på blommorna...

Nu närmar sig klockan 21 och massor med filmer börjar på olika kanaler. Igår såg jag Fast and Furious. Rätt okej, lite kul att se snabba bilar och mekarkillar på TV. Nästan som hemma i garaget. Får se om jag fastnar för något eller om det blir Magnum på DVD i stället. Magnum PI, alltså. Idag är verkar fler koppla Magnum med ekivoka filmer, men det tycker jag är både osexigt och vulgärt. Påsättningsfilmer - blä.

Jag tittade precis på The argument Clinic med Monty Python. Så kul. Nästan lika kul som The Parrot Sketch eller Biggus Dickus.
"Måste du alltid börja argumentera, kan du inte bara ta kritiken." Nånting i den stilen sa min kära kollega Ariel, när jag precis lämnat fikabordet och sagt något. Lite disträ hade jag sopat undan några smulor med min kaffekopp och rest mig.
"Brukar du göra så hemma", sa Cowboy. Hårfagre fyllde i med något om att här damsuger städerskorna golvet, men inte hemma. Ariel tittade anklagande på mig. Jag kände jag var tvungen att komma med något, så jag sa:
"Ms Austen", som just lämnat bordet, "gjorde ingen ansats alls att städa upp efter sig."
"Nä, sa Ariel, men det kanske beror på att hon inte smulade."
"Nä, men Principen", sa jag.
Det var då Ariel tyckte att jag bara kunde ta kritiken. Men, jag vill ju argumentera och bråka lite. Ibland känner man som gamle Sture, som hade en lapp på rummet som löd "Har jag inte retat upp någon idag, så ber jag om ursäkt." Ganska knäppt, men lite kul.

Igär, söndags, bakade jag 80 bullar. Det kändes rationellt och bra. Då blir det lite lönt att baka. Bunken passade så bra med en sats på 7,5 dl vätska. Det var precis så mycket att det inte skvätte utanför. Cowboy triggade på det, när jag sa det. Typiskt att somliga bara behöver höra vissa ord, så går de igång. Lite förutsägbart, kanske. Men, antagligen börjar väl även jag bli förutsägbar. Det är ju mest jag som skrattar åt mina kommentarer, är jag rädd.

Jag passade på att luska lite i hur Cowboy tänkte när det gäller nästa (flickflopp) eventuella kvinna och hennes önskade egenskaper. T ex kan man fundera på om det överhuvudtaget är att tänka på, att stöta på någon utan barn. En singeltjej, utan barn, kommer väl uppleva vissa adaptionsproblem. Plötsligt blir man inte bara flickvän utan även extramamma. Exmamman dyker upp då och då och det betyder ofta krångel och problem. Och mannen har helt klart flera personer i livet som betyder minst lika mycket som flickvännen, nämligen barnen. Det kan nog kännas ovant.

Man undrar - kan det funka?

Jo, det kan det, tydligen. Men helt enkelt är det ju inte, säger initierad på jobbet, som hitintills har sluppit bråk och gräl inbördes. Fantastiskt.

Vi satt vid fikabordet, B-jörn och några ur The Hoover Unit. Eftersom Ellen Key var extra brun fick hon förklara att hon nyligen kommit hem från den Grekiska ön Korfu. Åhh... kände vi. Hon hade hyrt vespa och kört omkring och badat på udda badstränder. Oj, tydligen tuffare brud än man kunde tro. Men Korfu var lite på dekis. Många restauranger hade lagt ner. Key pratade på och jag satt på nålar, jag ville säga... Och där var triggern. Restauranger.
-Och ni kanske åt grillad Korfu? sa jag. Medlidsamt skratt.
-Ja, jag satt på den och kände den måste ut, tillade jag.
-Korfun? sa Blondie, oväntat, och plötsligt blev det väl nästan pinsamt. Hon har visst någon slags barnmorskebakgrund.
-Det var väl länge sedan den var ute, kan jag erkänna, sa jag då.

Beowulf berättade öppet, samma morgon, att jag inte skulle betala för en viss tjänst. Nä, jag räknar dig som en vän, sa han ömt, och det kändes fint. Men, tillade han. Så var det inte i början. Med stark inlevelse berättade Beowulf om hur han irriterat sig oerhört på mina tjuvknep när vi spelat innebandy på skolan. Ett tag gjorde vi det med ganska god regelbundenhet. Det var ju mer okej att möta mig, då kände han att han kunde ge igen. Men när vi hamnade i samma lag var det blandade känslor. Men det var då, sa Beowulf.

Hur irriterande man kan vara är något som är så svårt att inse för en själv. Jag är rädd att åtminstone någon är i Beowulfs tidigare fas angående mig.

Jo, jag fick en sån snygg passning från Ms Austen. Ett oväntat rapp som sved så där lagom. Vid fikabordet satt Mr MoneyPenny och sträckte ut minst en lem under bordet och inkräktade på Ms Austens intimitetsradie.
-Oj, vad lång du är, Puckopeo, utropade hon.
-Nä, det är MonyPenny, sa vi.
-Oj, [bla, bla], sa Ms Austen.
-Tack, sa jag, det är första gången någon sa att jag var lång.
Jag ville ju gärna betona att hon sagt fel, samtidigt flinade jag så där självbelåtet som bara puckopeo kan göra. Annars är jag ju inte känd för att vara väldigt lång. Men då kom den i och för sig självklara, men väldigt snyggt levererade, dolkstöten.
-Det förstår jag, sa Ms Austen, och flinade så där som bara Ms Austen kan göra.

Jag känner att jag ofta refererar till fikat. Den där gemensamma kaffepausen har ganska stor betydelse för det sociala kittet på jobbet. Tycker jag, även om det ibland har lust att säga oh shit istället för kitt.