Första advent
Som modern, socialistisk,liberal, värdeabsolutist och traditionalist så diggar jag den svenska festkalendern, med alla dess helger. Första advent är en av de bästa. Festlig för man får lysa upp sitt hem med många ljus och lampor. Julfirandet smygstartar i den mörka senhösten, med blöta löv, fukt och dimma. Inga särskilda tunga måsten är knutna till första advent, heller. Kanske kunde man gått till kyrkan. Men den är inte byggd än, här i området. Vi väntar och väntar. Advent är väntan på Kristus - och kyrkan, tydligen.
Lussebullarna var fina vid fikat. Jag har en pepparkaksdeg i kylen, som väntar på att bli utbakad. Jag har själv gjort degen. Oj, så häpnadsväckande lätt det var. Min första pepparkaksdeg, faktiskt. Mammas recept. Min morfars, konditorns, pepparkaksformar väntar i lådan på att bli använda igen. Jag önskar han hade blivit lite äldre, så han kunde lärt mig något. Nu får man mer gå på recept, känsla och viss erfarenhet byggd på blandade framgångar och floppar.
Bytte till dubbdäck idag. Numera olagligt att köra med sommardäck vid vinterväglag i december. Knäade i mörkret vid bilen, då käcka mammor gick förbi, kända grannar, skrattande kommenterade mitt svartarbete. Man försöker skratta med, men lätt ansträngt. "Ha, ha... Ja här står man nu igen, bla, bla." Skitig och i fula kläder. Arbeten i kvinnor istället för att promenera bort ert fett, har man lust att säga, men klokt nog håller man slika spörjande tankar för sig själv. Äsch, ärligt talat är de jättetrevliga, men man känner sig lätt fånig i en sån situation. Arbetare kontra lyxhustru, typ.
Nu lyser adventsljusstakarna i fönstren och jag börjar bli lätt degig. Nu adväntar jag på varken John Adams eller John Holmes utan John Blund.
Lussebullarna var fina vid fikat. Jag har en pepparkaksdeg i kylen, som väntar på att bli utbakad. Jag har själv gjort degen. Oj, så häpnadsväckande lätt det var. Min första pepparkaksdeg, faktiskt. Mammas recept. Min morfars, konditorns, pepparkaksformar väntar i lådan på att bli använda igen. Jag önskar han hade blivit lite äldre, så han kunde lärt mig något. Nu får man mer gå på recept, känsla och viss erfarenhet byggd på blandade framgångar och floppar.
Bytte till dubbdäck idag. Numera olagligt att köra med sommardäck vid vinterväglag i december. Knäade i mörkret vid bilen, då käcka mammor gick förbi, kända grannar, skrattande kommenterade mitt svartarbete. Man försöker skratta med, men lätt ansträngt. "Ha, ha... Ja här står man nu igen, bla, bla." Skitig och i fula kläder. Arbeten i kvinnor istället för att promenera bort ert fett, har man lust att säga, men klokt nog håller man slika spörjande tankar för sig själv. Äsch, ärligt talat är de jättetrevliga, men man känner sig lätt fånig i en sån situation. Arbetare kontra lyxhustru, typ.
Nu lyser adventsljusstakarna i fönstren och jag börjar bli lätt degig. Nu adväntar jag på varken John Adams eller John Holmes utan John Blund.
TV-serier
Jag kanske nämnt att jag som princip blockade alla TV-serier när jag var ung och radikal. Orsaken var att jag inte ville bli TV-biten, bunden och snärjd vid dumburken medan livet passerade förbi utanför. Framför allt vände jag mig emot att vara låst vid ett visst klockslag, så att man kanske skulle säga till en vän
- Nä, kan inte ses, för jag ska se på TV.
Så dåligt. Välja bort en människa för syntetisk underhållning. Så Dallas gick bort. Även Twin Peaks. Faktiskt fick Magnum PI och framför allt Remington Steele nobben, eftersom det gick på fredagkvällar. Då var jag aldrig hemma - om jag inte var sjuk, förstås.
Nu är allt annorlunda. Eftersom man kan spela in TV-program så smidigt idag och ibland kan se dem på Internet, så finns friheten där. Man behöver aldrig hamna i läget att nobba någon för TVns skull. Därför är TV-serier okej. Till och med mycket okej. Formatet är ju så bra. Oftast en knapp timme långt. Det är precis så länge man kan unna sig se på TV en vanlig vardagkväll. Ja, till och med maximalt en timme. Det är väl inte alla kvällar det blir TV alls, även om det oftast blir en kortis i alla fall.
Nu har The Mentalist paus, likaså True Blood. Men John Adams har börjat. Otroligt bra och välgjort om USAs historia. En till två olika TV-serier är max vad jag hinner med att följa. Jag försöker se ifatt Heroes, som smygstartade på en udda kanal, och vars avsnitt jag faktiskt helt missade. Men John Silver finns... Tur det. Likaså finns avsnitt av The Mentalist att tillgå, samt Rome. Men Rome, nä, det kan jag inte riktigt klämma in någonstans. En annan modern TV-serie som gick för ett tag sedan utspelades i "vilda västern", mycket bra, men det gick ju inte att hinna med heller.
Barbara hjälper mig så bra att se ifatt. Jag pratade lite runt på jobbet och jag kan väl puffa för en god egenskap jag har, jag somnar INTE framför TVn, som många andra män tydligen har som ovana. Så för den som det berör; jag är en utmärkt person för mysiga hemmakvällar. Jag håller mig vaken och är i allmänhet både glad och tacksam och, ja. Typ. Men nu är det natti, efter en liten stund med John Holmes, höll jag på att säga, John Adams, förstås.
- Nä, kan inte ses, för jag ska se på TV.
Så dåligt. Välja bort en människa för syntetisk underhållning. Så Dallas gick bort. Även Twin Peaks. Faktiskt fick Magnum PI och framför allt Remington Steele nobben, eftersom det gick på fredagkvällar. Då var jag aldrig hemma - om jag inte var sjuk, förstås.
Nu är allt annorlunda. Eftersom man kan spela in TV-program så smidigt idag och ibland kan se dem på Internet, så finns friheten där. Man behöver aldrig hamna i läget att nobba någon för TVns skull. Därför är TV-serier okej. Till och med mycket okej. Formatet är ju så bra. Oftast en knapp timme långt. Det är precis så länge man kan unna sig se på TV en vanlig vardagkväll. Ja, till och med maximalt en timme. Det är väl inte alla kvällar det blir TV alls, även om det oftast blir en kortis i alla fall.
Nu har The Mentalist paus, likaså True Blood. Men John Adams har börjat. Otroligt bra och välgjort om USAs historia. En till två olika TV-serier är max vad jag hinner med att följa. Jag försöker se ifatt Heroes, som smygstartade på en udda kanal, och vars avsnitt jag faktiskt helt missade. Men John Silver finns... Tur det. Likaså finns avsnitt av The Mentalist att tillgå, samt Rome. Men Rome, nä, det kan jag inte riktigt klämma in någonstans. En annan modern TV-serie som gick för ett tag sedan utspelades i "vilda västern", mycket bra, men det gick ju inte att hinna med heller.
Barbara hjälper mig så bra att se ifatt. Jag pratade lite runt på jobbet och jag kan väl puffa för en god egenskap jag har, jag somnar INTE framför TVn, som många andra män tydligen har som ovana. Så för den som det berör; jag är en utmärkt person för mysiga hemmakvällar. Jag håller mig vaken och är i allmänhet både glad och tacksam och, ja. Typ. Men nu är det natti, efter en liten stund med John Holmes, höll jag på att säga, John Adams, förstås.
Long time no see
Ja, det är dags för uppdatering. Nu är det gjort. Snart.
Tyvärr har Internet ÅTERIGEN varit nere. Denna gång tror jag det blev drygt en vecka. Jo, tittar man på senaste bloggen som var den 4/11, så måste det varit ett tag. Sen har jag inte varit på humör heller. Stressad, jäktad, jagad. Många kanske säger såna saker lite slentrianmässigt, men jag vill nog hävda att när jag säger det så är det verkligen så. Jag har haft en svacka samtidigt som jag haft alldeles för mycket på jobbet och hemma. Men, jag tror jag jobbar ikapp det sista i veckan som kommer. Håll tummarna.
Jag och John Silver har diskuterat denna värdelösa koppling till Internet jag har. Det verkar som om det är ett leverantörsproblem. Alternativt ett grannproblem. Det kan vara så att det är fler som delar ut IP-adresser och att något blir fel. Där är i alla fall kärnan i problemet. ADSL-modemet har kontakt med Internet, men något är fel med adresseringen ibland, så datorerna får inte Internet.
Nu när ljuset börjar återvända innuti, så känns det lite roligt att sätta upp adventsljusstakar och pumpa upp lite julstämning. Jag tjuvstartar redan ikväll, fast det kanske är nästa helg egentligen. Men det går så fort över och det är roligast innan jul, och definitivt innan nyår. Sen känns det väldigt passé. Väldigt 00-tal, kanske till och med.
Vi hade återigen en träff inför Den globala resan till Uganda. Även om det är föreläsningar och aktiviteter hela dagen, känns det lite som att vara på läger. Ja, faktiskt. Plötsligt inföll den där lägerkänslan. "På läger, på läger, på läger sjunga vi (under paraply)." Vi satt uppe sex stycken och nattugglade med lite vin och salta pinnar. Ja, vin drack jag inte på den gamla goda tiden, på läger... Men i alla fall. Det visade sig att jag inte var den enda som älskade det klassiska brädspelet "Den försvunna diamanten". Nä, det var flera som spelade intensivt med sina barn - nu som vuxna - efter att ha spelat lika entusiastiskt som barn, själva. Vi ska ta med och spela nästa gång, lite kul eftersom kopplingen till Afrika är rätt uppenbar.
Tidigare på eftermiddagen hade vi lyssnat på ett bra föredrag av en universitetsperson om bistånd och biståndspolitik. Mycket illuminerande av herr Magnusson. Vi hade också gjort en gruppuppgift, där vi skulle bearbeta våra känslor inför resan genom att svara på fem frågor. Två löd: Vilka egenskaper är bra att ha på en sån här resa? Och: Vilka egenskaper kan du bidra med? Vi gruppade först och redovisade sedan i "helklass". Jag fick äran att redogöra för den förstnämnda frågan. Jag började lite försiktigt med några allmänna svar om humor, tålamod, extra social. Av någon outgrundlig anledning började några fnissa. Fortsatte sedan med mer komplexa egenskaper som nämnts; öppen flexibel, men ändå sig själv. Mer fniss. Jag kom in på lite mer specifika egenskaper - om nu själsliga nämnts så kunde ju någon andlig beröras; det kan vara bra att öva in repliken "Jag är luthersk protestant". Vi hade nämligen fått höra att de flesta utanför Sverige och särskilt i Uganda, anser att en tro är en självklarhet och något väldigt udda och märkligt att inte ha. Därför kunde det vara bra att undvika en onödig debatt genom en vit lögn, i de fall där ateist, eller möjligen agnostiker ligger närmare sanningen. Nåväl, efter den utsagan kom flera skratt rentav. Jag undrar om folk var lite trötta? De sista egenskaperna jag ville framhålla var de fysiska. Genom att byta batterier på den gamla pedometern, kunde man komma i form genom längre promenader. För att vänja sig vid det förväntade fuktiga och varma klimatet kunde man basta. Nu sprutade tårarna ur vår vänlige värd Christer. Han sa att han aldrig skrattat så mycket... Tyvärr blev det lite otydligt på slutet, så jag hörde inte exakt vad han sa. Så fånigt det kan bli ibland av nästan ingenting. Roligt var det tydligen på något underligt sätt. Jag skickar några glada tankar till fånigheternas mästare i Mullsjö, min namne och gode vän.
En fantastisk sak hände dag två. Som tur var hade Christer redan dag ett nämnt att han skulle genomföra en liten namntävling. Så vi tjuvövade på middagen, vi som satt tillsammans. Det var tur, för tävlingen var grym. Den var enkel i sin infernaliskhet. Person ett sa sitt namn. Person två sa person etts namn och sitt eget. Person tre sa person ett och tvås namn, sedan sitt eget. Etc. Gissa vem som kom (näst) sist? Undertecknad fick veva igenom alla namnen, och det fantastiska hände. Jag kunde alla 20+ namnen! Jag som nästan är namnblind. Jag som har så fruktansvärt svårt att minnas namn. Fast, jag har jobbat hårt med att bli bättre på det de senaste åren. Kanske börjar jag skörda frukten av den ansträngningen? (Hoppas, hoppas...)
När vi träffas så där, en bunt människor från olika håll, på "läger" - jag tycker det är så roligt! Människor är så intressanta. Alla har en historia, varför de kommit just hit där vi möts. Själva existensen är ett drama, på liv och död, rentav. Kan det bli mer spännande? Det är fascinerande när man kan börja nysta i människors öden. Kanske kommer man förstå varandra till slut.
Tyvärr har Internet ÅTERIGEN varit nere. Denna gång tror jag det blev drygt en vecka. Jo, tittar man på senaste bloggen som var den 4/11, så måste det varit ett tag. Sen har jag inte varit på humör heller. Stressad, jäktad, jagad. Många kanske säger såna saker lite slentrianmässigt, men jag vill nog hävda att när jag säger det så är det verkligen så. Jag har haft en svacka samtidigt som jag haft alldeles för mycket på jobbet och hemma. Men, jag tror jag jobbar ikapp det sista i veckan som kommer. Håll tummarna.
Jag och John Silver har diskuterat denna värdelösa koppling till Internet jag har. Det verkar som om det är ett leverantörsproblem. Alternativt ett grannproblem. Det kan vara så att det är fler som delar ut IP-adresser och att något blir fel. Där är i alla fall kärnan i problemet. ADSL-modemet har kontakt med Internet, men något är fel med adresseringen ibland, så datorerna får inte Internet.
Nu när ljuset börjar återvända innuti, så känns det lite roligt att sätta upp adventsljusstakar och pumpa upp lite julstämning. Jag tjuvstartar redan ikväll, fast det kanske är nästa helg egentligen. Men det går så fort över och det är roligast innan jul, och definitivt innan nyår. Sen känns det väldigt passé. Väldigt 00-tal, kanske till och med.
Vi hade återigen en träff inför Den globala resan till Uganda. Även om det är föreläsningar och aktiviteter hela dagen, känns det lite som att vara på läger. Ja, faktiskt. Plötsligt inföll den där lägerkänslan. "På läger, på läger, på läger sjunga vi (under paraply)." Vi satt uppe sex stycken och nattugglade med lite vin och salta pinnar. Ja, vin drack jag inte på den gamla goda tiden, på läger... Men i alla fall. Det visade sig att jag inte var den enda som älskade det klassiska brädspelet "Den försvunna diamanten". Nä, det var flera som spelade intensivt med sina barn - nu som vuxna - efter att ha spelat lika entusiastiskt som barn, själva. Vi ska ta med och spela nästa gång, lite kul eftersom kopplingen till Afrika är rätt uppenbar.
Tidigare på eftermiddagen hade vi lyssnat på ett bra föredrag av en universitetsperson om bistånd och biståndspolitik. Mycket illuminerande av herr Magnusson. Vi hade också gjort en gruppuppgift, där vi skulle bearbeta våra känslor inför resan genom att svara på fem frågor. Två löd: Vilka egenskaper är bra att ha på en sån här resa? Och: Vilka egenskaper kan du bidra med? Vi gruppade först och redovisade sedan i "helklass". Jag fick äran att redogöra för den förstnämnda frågan. Jag började lite försiktigt med några allmänna svar om humor, tålamod, extra social. Av någon outgrundlig anledning började några fnissa. Fortsatte sedan med mer komplexa egenskaper som nämnts; öppen flexibel, men ändå sig själv. Mer fniss. Jag kom in på lite mer specifika egenskaper - om nu själsliga nämnts så kunde ju någon andlig beröras; det kan vara bra att öva in repliken "Jag är luthersk protestant". Vi hade nämligen fått höra att de flesta utanför Sverige och särskilt i Uganda, anser att en tro är en självklarhet och något väldigt udda och märkligt att inte ha. Därför kunde det vara bra att undvika en onödig debatt genom en vit lögn, i de fall där ateist, eller möjligen agnostiker ligger närmare sanningen. Nåväl, efter den utsagan kom flera skratt rentav. Jag undrar om folk var lite trötta? De sista egenskaperna jag ville framhålla var de fysiska. Genom att byta batterier på den gamla pedometern, kunde man komma i form genom längre promenader. För att vänja sig vid det förväntade fuktiga och varma klimatet kunde man basta. Nu sprutade tårarna ur vår vänlige värd Christer. Han sa att han aldrig skrattat så mycket... Tyvärr blev det lite otydligt på slutet, så jag hörde inte exakt vad han sa. Så fånigt det kan bli ibland av nästan ingenting. Roligt var det tydligen på något underligt sätt. Jag skickar några glada tankar till fånigheternas mästare i Mullsjö, min namne och gode vän.
En fantastisk sak hände dag två. Som tur var hade Christer redan dag ett nämnt att han skulle genomföra en liten namntävling. Så vi tjuvövade på middagen, vi som satt tillsammans. Det var tur, för tävlingen var grym. Den var enkel i sin infernaliskhet. Person ett sa sitt namn. Person två sa person etts namn och sitt eget. Person tre sa person ett och tvås namn, sedan sitt eget. Etc. Gissa vem som kom (näst) sist? Undertecknad fick veva igenom alla namnen, och det fantastiska hände. Jag kunde alla 20+ namnen! Jag som nästan är namnblind. Jag som har så fruktansvärt svårt att minnas namn. Fast, jag har jobbat hårt med att bli bättre på det de senaste åren. Kanske börjar jag skörda frukten av den ansträngningen? (Hoppas, hoppas...)
När vi träffas så där, en bunt människor från olika håll, på "läger" - jag tycker det är så roligt! Människor är så intressanta. Alla har en historia, varför de kommit just hit där vi möts. Själva existensen är ett drama, på liv och död, rentav. Kan det bli mer spännande? Det är fascinerande när man kan börja nysta i människors öden. Kanske kommer man förstå varandra till slut.
Tyst i klassen
Jo, jag trippade in i ett klassrum för att hämta lite kvarlämnat material. Pettson hade lektion i salen och det var så lugnt och tyst, matte, de var inte många, kanske sju, och längst fram låg två, tre utsträckta på bänken och sov. Oj, tänkte jag, och funderade på att säga något, men man vill ju inte sparka på den som ligger. Men då sa Pettson:
- Vi har rast, det är därför några vilar.
- Jaha, annars tänkte jag att jag också ville vara på mattelektion här, sa jag. Det verkar så skönt.
Kissen verkar älska mjölk och grädde. Men, ärligt, de tål väl inte sånt. Eller? Om man googlar lite snabbt verkar det som om en del tål, men att de flesta katter inte tål mjölk. Nåväl, nu har jag en nöjd kisse som fått bara några skvättar mjölk. Mycket nöjd och kurrande kisse.
Vad ska stackarn heta? Jag har tänkt mig något på temana
Filosofi
Litteratur
Mytologi
Historia
Men hon är en tjejkatt, vilket gör att Sokrates, Aristoteles, Herodotos, Loke, Erasmus, Newton m. fl. går bort. Ack. Vilka bra kvinnonamn finns? Luna, men det är upptaget, Lucia, men nja, ej okej, Xantippa är ju kul med ett x i, x är en cool bokstav. Namnet är känt för Sokrates fru hette det. Känd i historien för sin grälsjuka. Hon var den ende som kunde täppa till truten på filosofen Sokrates. Tyvärr låter Xantippa som något snuskigt, för när jag sa det i fikarummet tyckte någon att det lät som snippa. Fyller ju kriterierna för ett tjejnamn. Men nja.
Katten är avundsjuk på Barbara, hon går över tangentbordet fram och tillbaka. Men, ja, nu ligger hon och kurrar och sover i knät med sin tass på min arm. Jag tittar på True Blood.
Italienska-kursen var rolig idag. Temat var La famiglia, familjen, med ord som mama, papa, figlia, sorella, zio m.m. Quanto anni hai? Frågade vi varandra. Mimmi var bara 24 år. Söt, för ung. Gunnar är 62, och flyger till Italien i helgen för ett par hundra från Nyköping med Ryan Air. Han menar att det inte finns någon anledning inte åka ofta, med tanke på priset. Jag är böjd att hålla med. Det var inte tyst i klassen precis.
- Vi har rast, det är därför några vilar.
- Jaha, annars tänkte jag att jag också ville vara på mattelektion här, sa jag. Det verkar så skönt.
Kissen verkar älska mjölk och grädde. Men, ärligt, de tål väl inte sånt. Eller? Om man googlar lite snabbt verkar det som om en del tål, men att de flesta katter inte tål mjölk. Nåväl, nu har jag en nöjd kisse som fått bara några skvättar mjölk. Mycket nöjd och kurrande kisse.
Vad ska stackarn heta? Jag har tänkt mig något på temana
Filosofi
Litteratur
Mytologi
Historia
Men hon är en tjejkatt, vilket gör att Sokrates, Aristoteles, Herodotos, Loke, Erasmus, Newton m. fl. går bort. Ack. Vilka bra kvinnonamn finns? Luna, men det är upptaget, Lucia, men nja, ej okej, Xantippa är ju kul med ett x i, x är en cool bokstav. Namnet är känt för Sokrates fru hette det. Känd i historien för sin grälsjuka. Hon var den ende som kunde täppa till truten på filosofen Sokrates. Tyvärr låter Xantippa som något snuskigt, för när jag sa det i fikarummet tyckte någon att det lät som snippa. Fyller ju kriterierna för ett tjejnamn. Men nja.
Katten är avundsjuk på Barbara, hon går över tangentbordet fram och tillbaka. Men, ja, nu ligger hon och kurrar och sover i knät med sin tass på min arm. Jag tittar på True Blood.
Italienska-kursen var rolig idag. Temat var La famiglia, familjen, med ord som mama, papa, figlia, sorella, zio m.m. Quanto anni hai? Frågade vi varandra. Mimmi var bara 24 år. Söt, för ung. Gunnar är 62, och flyger till Italien i helgen för ett par hundra från Nyköping med Ryan Air. Han menar att det inte finns någon anledning inte åka ofta, med tanke på priset. Jag är böjd att hålla med. Det var inte tyst i klassen precis.
Tumvanten
Det bidde en tumvante. Jorå, jag fick i alla fall mina nyinköpta träd i jorden. Nu står de på perfekt, symmetrisk rad framför huset. Tack, grävskopan som grävde hålen. Jag blev lite nöjd, när jag okulärbesiktigade resultatet hukade mig en bit bort och glodde med ett öga, jo, helt rakt blev det, längst bort det gamla körsbäret, sedan de två nya, ett vinter/höstäpple och ett victoriaplommon. Fast träden är ju lite krokiga, så överperfekt är det inte, de är ju ändå en del av naturen.
Över veden har jag länge tänkt att jag måste ha ett regn och väderskydd. Jag har försökt med ett antal presenningar, men de brukar hålla i ungefär två månader, sedan är det bara sönderblåsta remsor av allt. Hur jag än gör, dessutom. Jag har försökt med att spänna upp dem, med en slags regelanordning. Men allt blåste sönder. Nu har jag byggt ett riktigt bjälklag för att lägga ett permanent tak. Jag använder gammalt rivningsvirke och några nya plankor, så priset hålls nere. Jag har dessutom kvar rullar med takpapp som blev över vid bygget av takvåningen. Så där, nästan gratis. Men det bygger sig inte av sig självt, precis, utan kräver en hel del tid och engagemang. Och helst fint väder. Idag var det bra, så med ytterligare en dags arbete så är taket, med takpapp, på plats. Tyvärr är det väl helt lagvidrigt, men hoppas ingen bryr sig.
Inomhus står renoveringen still, men en liten ångestgaffel är väl i och med dagens arbete ur min andliga lekamen. Halvt, i alla fall.
Nu pustar jag ut framför Magnum PI, det är jag väl värd. Barnen och jag var ute hela dagen, så kinderna hettar till och med, känner jag nu. Annars var det väl inte precis hett ute. Mössa och "tumvante" behövdes.
Över veden har jag länge tänkt att jag måste ha ett regn och väderskydd. Jag har försökt med ett antal presenningar, men de brukar hålla i ungefär två månader, sedan är det bara sönderblåsta remsor av allt. Hur jag än gör, dessutom. Jag har försökt med att spänna upp dem, med en slags regelanordning. Men allt blåste sönder. Nu har jag byggt ett riktigt bjälklag för att lägga ett permanent tak. Jag använder gammalt rivningsvirke och några nya plankor, så priset hålls nere. Jag har dessutom kvar rullar med takpapp som blev över vid bygget av takvåningen. Så där, nästan gratis. Men det bygger sig inte av sig självt, precis, utan kräver en hel del tid och engagemang. Och helst fint väder. Idag var det bra, så med ytterligare en dags arbete så är taket, med takpapp, på plats. Tyvärr är det väl helt lagvidrigt, men hoppas ingen bryr sig.
Inomhus står renoveringen still, men en liten ångestgaffel är väl i och med dagens arbete ur min andliga lekamen. Halvt, i alla fall.
Nu pustar jag ut framför Magnum PI, det är jag väl värd. Barnen och jag var ute hela dagen, så kinderna hettar till och med, känner jag nu. Annars var det väl inte precis hett ute. Mössa och "tumvante" behövdes.
