puckopeo

För flera år sedan, ja, serien började spelas in 1999, så sändes några avsnitt av Montalbano i svensk TV. Otroligt bra italiensk TV-film, så unikt. Eller? Många gillade serien "Bläckfisken", men jag fastnade aldrig. Montalbano gillade jag skarpt då, och sedan var det ett långt uppehåll. Nu sänds nya avsnitt. Vilken tur. Italiensk motsvarighet av Morden i Midsomer, men med mer snygga, unga kvinnor. Klantigt nog har de sänt avsnitten i fel ordning, så Montalbanos kärleksliv har blivit ännu konstigare.

Jag sitter ensam och pustar ut efter några dagar med tjocka släkten. Det är väl inte helt 100% att bo åtta personer i ett hus som befinner sig i en renoveringssituation, med högar av byggavfall utanför. Fyra är barn, dessutom, och allt kan hända. Utarbetad och ganska spänd, plötsligt ändrade planer med fler personer i huset än tänkt, och puckpoeo hamnar på gränsen till nervsammanbrott. Konstigt att man ska vara så känslig - och att man inte riktigt vet om såna sidor av sig själv. Släkten är värst, heter det. Och i någon mening är det ju så att det finns många outtalade förväntningar i luften som kolliderar med vad som är möjigt att uppnå för en ovan singel och man, med två barn i en intensiv ålder.

Tack för Montalbano, en stor kanna te och lite god ost från Boxholm. Puh...