Bugg
Datorn jag skriver på startade precis om. Den har någon bugg, eller kanske flera. Det är lite olika felmeddelanden på blåskärmen, ja, skärmen som inte är helt blå, som förr, utan har lite text på sig också. Att datorn hamnar i det där läget, med blåskärm, är mer okej en kväll hemma, men rätt besvärande när man står inför en elevgrupp och ska starta lektionen. Skärmen blinkar blå. Hallå, vill man ropa, kom igen, inte nu!
En annan bugg, som är mycket mer välkommen är den danskurs som jag går nu. Den svänger, och det trodde jag verkligen inte. Jag minns ju gympans lite svettiga försök till buggande på gymnasiet. Iförda träningskläder i lysrörsljuset, i gympasalen, svårt angripen av finnar och handsvett, var det en del av livets hårda skola, för många av oss. Inte enbart undertecknad. Musiken som man buggar till kanske inte heller var, eller är, den mest coola och upphöjda. Så - i alla fall - förväntningarna inför kursen var ganska lågt satta. Varför började du ens? - frågar vän av ordning. Svaret är väl lite som livet i allmänhet, ibland blir det bara som det blir. Det var en arbetskamrat som tipsade och inte bara tipsade, utan både trugade och propagerade: En bra kurs, med en formidabel lärare, och allt har ju redan startat, men jag kan fixa in dig...
Det finns ju andra danser, samba och salsa, som verkar lite coolare än bugg, och det är nog så. Men - alla som varit ute i svängen, vet ju att det finns två danser som totalt dominerar arenan: bugg och foxtrot. Så det är nog inte helt tokigt tänkt att höja sin sociala kompens genom att lära sig skiten. Och ärligt talat, vem bryr sig egentligen om det är samba, salsa, bugg eller vad som helst, man får svänga till musik och hålla lite i en trevlig kvinna för en stund. För en singelman - ren terapi! Ha, ha!
I torsdags var det halvterminsdans, så alla på danskompaniets olika kurser kom. Vi newbies blandades med de som kommit hur långt som helst - och som de andra dansade. Wow! Vi i nybörjarkursen tittade storögt på de smidiga, kvicka fotrörelserna, turerna och hur dansparen synkade sina rörelser med varandra och önskade att vi hade tröjor med tryck på - typ - "Övningskörning". Vågade man överhuvud taget dansa med någon annan än de i gruppen? Jag noterade en eller två kvinnor som jag särskilt kände att det vore häftigt att dansa med, lite extra tjusiga och dansanta. Hmm... Jag har liksom bara varit max fyra gånger på nybörjarkursen - skulle jag göra bort mig? Fanns modet att chansa?
Det var inte många av oss från nybörjargruppen, tio av 25, men jag tror nog att vi kände att det ändå gick att hanka sig fram skapligt på dansgolvet. Så efter några turer tog jag mod till mig och bjöd upp de där två. Det gick ändå hyggligt och kul var det!
Blåskärmsbugg - inte kul, men dansbandsbugg - bra mycket roligare än man kunde tro!
Da Buzz
Bilden är en unik och skapad händelse, från mina fantastiska studieår på Universitetet och från de allra bästa åren, dessutom, när jag pluggade religionsvetenskap. Ja, om du undrar hur det är att plugga teologi och religion, så är det inte omöjligt att du hamnar i liknande sällskap. En sällsam skara personer. Och jag. Bilden scannande jag in från mitt analoga fotoalbum förra veckan, och det märkliga var att en liknande, men ändå helt olik, situation uppkom på jobbet idag.
Jag satt i fikarummet - helt oskyldig - på jobbet. Plötsligt kommer svenskläraren, en skåning, och satte sig i stolen till höger om mig och lade sitt huvud på min axel. Hmm.. Det var inte utan att jag undrade vad som hände nu. Jo, sa han, vi pratar på lektionerna om kroppsspråk och beteenden. Hur nära man kan komma och, ja - hur känns det här nu? Samtidigt glider B-jörn upp till vänster och trycker sin axel tryggt mot min. Om man vill föreställa sig bilden framför sig nu; p-peo i mitten med två män hängande som klasar runt sig, bildande en slags triangel. Vad tycker jag om detta, ja, jag är oväntat nog upplever jag det inte alls särskilt besvärade, men så kommer nya svenskläraren E.T. fram till bordet. En kvinna i sina bästa år och ny på jobbet, ännu oprövad. Ännu med en viss privat sfär, med ett inre liv som ännu inte är blottat, och därför tror vi fortfarande att hon är klok, smart och man kan nog inte låta bli att känna viss respekt. Vänta lite nu, viskar jag, vi ser hur E.T. reagerar. Vi stelnar till i en triangulär pose och försöker se helt naturliga ut. E.T. pratar på, allmänt ut runt fika bordet och adresserar skåningen. Ingen yttre reaktion. En oberörd kvinna.
Respekt.
Triangeln upplöses och vi återgår till ett normalt liv.
Bilden är verkligen ett kärt minne från en festlig fest, förmodligen på Herrgården i Ryd. Well, de gör inte såna fester nu för tiden. Men ändå händer det ibland.
Man kan ju undra varför puckpeo plötsligt bloggar igen - låt se om det blir något mer inlägg - så kanske jag kan ge ett slags svar.
Jag satt i fikarummet - helt oskyldig - på jobbet. Plötsligt kommer svenskläraren, en skåning, och satte sig i stolen till höger om mig och lade sitt huvud på min axel. Hmm.. Det var inte utan att jag undrade vad som hände nu. Jo, sa han, vi pratar på lektionerna om kroppsspråk och beteenden. Hur nära man kan komma och, ja - hur känns det här nu? Samtidigt glider B-jörn upp till vänster och trycker sin axel tryggt mot min. Om man vill föreställa sig bilden framför sig nu; p-peo i mitten med två män hängande som klasar runt sig, bildande en slags triangel. Vad tycker jag om detta, ja, jag är oväntat nog upplever jag det inte alls särskilt besvärade, men så kommer nya svenskläraren E.T. fram till bordet. En kvinna i sina bästa år och ny på jobbet, ännu oprövad. Ännu med en viss privat sfär, med ett inre liv som ännu inte är blottat, och därför tror vi fortfarande att hon är klok, smart och man kan nog inte låta bli att känna viss respekt. Vänta lite nu, viskar jag, vi ser hur E.T. reagerar. Vi stelnar till i en triangulär pose och försöker se helt naturliga ut. E.T. pratar på, allmänt ut runt fika bordet och adresserar skåningen. Ingen yttre reaktion. En oberörd kvinna.
Respekt.
Triangeln upplöses och vi återgår till ett normalt liv.
Bilden är verkligen ett kärt minne från en festlig fest, förmodligen på Herrgården i Ryd. Well, de gör inte såna fester nu för tiden. Men ändå händer det ibland.
Man kan ju undra varför puckpeo plötsligt bloggar igen - låt se om det blir något mer inlägg - så kanske jag kan ge ett slags svar.
Tidsslöseri
Ska man anlita en hantverkare eller inte? Det ständiga dilemmat.
Toaletten läckte, i botten på cisternen, där vattnet ska in, där läckte det ut. Lite och sen mer och mer. En åtgärd var nödvändig. Laga. Först skruvade jag lite och våndades. Läckte fortfarande. Så jag bytte gummipackning, köpte en bit gummi bara, för sånt finns inte som passar. Lossade allt, och det var ju inte helt lätt att fatta hur allt hänger ihop i en toalett. Man är ju inte en rörmokare. Tur att det finns instruktioner på Internet. Skruvade ihop. Läckte. Fortfarande. Uh... Nu är jag väl uppe i några timmars fruktlöst arbete... Säg 3. Tyvärr alltså. Minst!
På jobbet råkade jag höra att de oftast lagade läckor med overkill av silikon. Ahh!!! Äntligen en bra idé. Så skruva loss allting, möka ner silikon. Vänta lite på tork och sen!!! Det läcker...
Ok, silikonet kanske inte torkade helt. Det var ganska tjocka lager. På't igen! Bort med allt, bort med gammalt silikon, torka ur med fläkt. Vänta. Möka ner silikon. Låta torka. Skruva ihop. På med vatten. Det läcker inte längre! Hurra!
Men flödar med vatten i cisternen. Det slutar inte fylla på... Vad är det nu? Ett nytt problem? Kolla, fundera...
Reservdelar kollade jag tidigt. Ungefär en tusenlapp kostar grejerna i toan. Hade jag haft lust, så kunde jag ju köpa nytt från början. Det hade varit bra. Nu detta limbo av fruktlösa improvisationer.
Idag skruvade jag till slut loss påfyllningsanordningen. Fick en liten smart ide och kopplade på den direkt på vattnet för att se om den stängde och höll tätt. DÅ SÅG JAG LJUSET! Eller vattnet. Felet helt enkelt. Mekanismen stängde så fint och höll tätt, men längst ner vid gummit, vid anslutningen, på mekanismens påfyllningsrör kom några fina strålar vatten. Det var de hålen, den sprickan som först läckte utanför cisternen och efter allt klabbande läckte inne i cisternen...
Hur många timmar och funderande... Man blir galen. Jag har ett helt hus med massor med detaljer som är lite glappiga och behöver lite fixande. Jag har inte tid att lägga så här mycket tid på en enda detalj!
Efter allt så verkar det som det enda vettiga är att köpa en ny toalett. Ingen dyr Gustavsberg, kanske, utan någon med billigare reservdelar. Eller?
Puh. Nu när jag funderar på detta så kommer en tanke om att jag i något läge hörde någon på typ K-rauta säga att det kunde vara en spricka på just påfyllningsröret. Ett vanligt fel...
Kan man lära något av detta? Hur undviker man tidsslöseri? Kanske genom fiffig, lugn och metodisk felsökning. Ta loss, observera, koppla på, koppla av!
Iznogoud och Zafir
Med bloggar är det väl så att man plötsligt kan känna att gamla inlägg blev lite ... patetiska ... Är det rätt ord? Så jag tror jag ändrar det här till ett mer sakligt inlägg.
När man väljer namn på sajter, säg dejtingsajter, så är det ju bra om man visar lite social kapabilitet. Kanske rentav lite inbjudande namn, glada och trevliga. En snabb koll ger vid handen att namn som Tessan23, Veronica8, Ninna1 nog nästan är vanligast, bland tjejer, alltså. Sen följer namn med lite fantasi, Solstråle, Maribella, Gullvivan, Pralina, Mysan. Trevliga namn.
Jag tycks ha fastnat för namn från gamla seriealbum. Zafir och Iznogoud. Det senare, IzNoGoud, är väl ingen höjdare, men Zafir var väl upptaget, just där, och likadant Spirou och Pellevin. Bra namn, men kanske inga raggarnamn, direkt.
Med raggarnamn, menar jag förståss alias i stil med Hart, Bananas, TrevligKille3. Inte Ronny, Conny, eller Benny. Eller för den delen Leif. Det är väl typiska raggarnamn från 60/70-talet.
Det finns en klassisk händelse från ungdomsåren, en svensexa, där orden yttrades från en högtalare nedsänkt i en skorsten i parets hus. "I natt ska du bli havande med en son och du ska ge honom namnet... Leif."
På ett besök, senare, i en annan bostad gick vi husvandring. "Och här är verkstaden..." sa den bilintresserade och händige mannen, och pekade på sovrummet.
Ibland är det mycket roligare efterråt. Just då blir man lite överraskad och undrar hur saker och ting är skruvade, egentligen. Exakt vad barnet senare fick heta, vet jag inte. Men en dag ska väl sanningen bli uppenbarad.
Skrot-Emil och kärleken
- Tänk 10 km, då kommer du ihåg mitt namn, sa Skrot-Emil.
Den hade han nog kört hundra gånger, men rätt kul i alla fall. Jag har i alla år, sedan jag flyttade till huset, velat ha en kärra att köra barn och fika till badplatsen med. Men de är för små, för dyra, för dåliga, går inte att hänga på cykeln. Mitt ideal är den där kärran som vi lekte med hos farmor och farfar. En stor, bred kärra med två cykelhjul och en rejäl stålrörsram. Vackert brun av rost var den och så stor att klasvis med kusiner fick plats samtidigt. En sån vill jag ha, plus en krok att fästa handtaget mot cykeln.
Det som inte finns får göras, så jag hade förberett verkstaden på att jag skulle låna grejer i morgon; MIG-svets och plåtsågen och använda lokalen. Nu skulle jag bara köpa fyrkantrör. 15 meter. Först tänkte jag kolla skroten, där är det billigast, om det finns något. Därför stod jag framför Skrot-Emil, och berättade vad jag vill göra.
- Fyrkantrör har vi inte, men, ja, vi har ju haft en massa cykelkärror här. Vi kollar om det finns några kvar. Skrot-Emil traskade iväg i raskt tempo. Hur gammal är karln? 60, 70? Kanske mer. Rakt genom vattenpölarna gick han och jag hoppade efter som en liten fröken och letade efter torra fläckar, hoppade på truckens gafflar och på en hög pallkragar. Men nej, inga cykelkärror.
- Jag har ju två hemma, sa Skrot-Emil. Du kan få köpa en av dem för 500 kr. De kostar 2 000 vet du!
Lite skeptisk var jag, men visst. Jag fick hans adress och telefonnummer. Det luktade bränt gummi i luften. Brann det någonstans på skrotupplaget?
Någon halvtimme senare rullade jag in framför hans hus. Där stod den, cykelkärran och Skrot-Emil. I dörren skymtade jag en kvinna. Det var en riktigt juste kärra. Något mindre än jag önskat, men smidig och rejäl, med en stålram, cykelhjul och träbotten och träsidor. Crescent stod det på bakstycket.
Jag fick skruva av kroken till kärran på Skrot-Emils cykel. Hans händer darrade lätt och jag såg att han hade svårt att se de små muttrarna. Jag sa att jag skulle hem till Linköping.
- Det är så dumt, sa jag, jag bor i Linköping och jobbar här i Norrköping. Likadant med min Ex-fru, hon får också åka varje dag
- Ni samåker inte då?
- Nä
- Är ni osams?
- Nä, det kan jag väl inte säga, direkt. Men det är besvärligt det där.
- Jo, sa Skrot-Emil, jag har varit gift tre gånger och har tre kullar med barn.
Himmel, tänkte jag. Då kan man förstå att man blir sliten till slut.
- Oj, sa jag, det är svårt det där med kärleken.
- Jo, men nu är jag tillsammans med den där afrikanska kvinnan, du såg. Jag har tre stycken afrikaner som jobbar hos mig.
- Det är bra, sa jag.
Vi småpratade lite till. Men jag tänkte på det där med att jag sa att kärleken är svår. Är den det? Är det för att kärleken är svår som äktenskap kraschar?
På sistone har jag märkt att jag börjat tjata och bråka med min älskade son. Jag märker också att han blir stött och tar illa upp. Vi missförstår varandra. Han bråkar med sin syster och vice versa. Men vi älskar varandra, det är klart att vi gör, fast vi blir osams ibland.
Kärleken kanske inte är så svår, tänker jag, men relationer är det. Det är så lätt man sliter på varandra, tjafsar över städning och tider. Man sårar och blir sårad. Sen tänker någon att gräset nog är grönare på andra sidan.
Men mina barn vill jag aldrig skrota eller byta ut.
I sommar ska vi cykla iväg med kärran full med fika och badgrejer och ha kul.
Den hade han nog kört hundra gånger, men rätt kul i alla fall. Jag har i alla år, sedan jag flyttade till huset, velat ha en kärra att köra barn och fika till badplatsen med. Men de är för små, för dyra, för dåliga, går inte att hänga på cykeln. Mitt ideal är den där kärran som vi lekte med hos farmor och farfar. En stor, bred kärra med två cykelhjul och en rejäl stålrörsram. Vackert brun av rost var den och så stor att klasvis med kusiner fick plats samtidigt. En sån vill jag ha, plus en krok att fästa handtaget mot cykeln.
Det som inte finns får göras, så jag hade förberett verkstaden på att jag skulle låna grejer i morgon; MIG-svets och plåtsågen och använda lokalen. Nu skulle jag bara köpa fyrkantrör. 15 meter. Först tänkte jag kolla skroten, där är det billigast, om det finns något. Därför stod jag framför Skrot-Emil, och berättade vad jag vill göra.
- Fyrkantrör har vi inte, men, ja, vi har ju haft en massa cykelkärror här. Vi kollar om det finns några kvar. Skrot-Emil traskade iväg i raskt tempo. Hur gammal är karln? 60, 70? Kanske mer. Rakt genom vattenpölarna gick han och jag hoppade efter som en liten fröken och letade efter torra fläckar, hoppade på truckens gafflar och på en hög pallkragar. Men nej, inga cykelkärror.
- Jag har ju två hemma, sa Skrot-Emil. Du kan få köpa en av dem för 500 kr. De kostar 2 000 vet du!
Lite skeptisk var jag, men visst. Jag fick hans adress och telefonnummer. Det luktade bränt gummi i luften. Brann det någonstans på skrotupplaget?
Någon halvtimme senare rullade jag in framför hans hus. Där stod den, cykelkärran och Skrot-Emil. I dörren skymtade jag en kvinna. Det var en riktigt juste kärra. Något mindre än jag önskat, men smidig och rejäl, med en stålram, cykelhjul och träbotten och träsidor. Crescent stod det på bakstycket.
Jag fick skruva av kroken till kärran på Skrot-Emils cykel. Hans händer darrade lätt och jag såg att han hade svårt att se de små muttrarna. Jag sa att jag skulle hem till Linköping.
- Det är så dumt, sa jag, jag bor i Linköping och jobbar här i Norrköping. Likadant med min Ex-fru, hon får också åka varje dag
- Ni samåker inte då?
- Nä
- Är ni osams?
- Nä, det kan jag väl inte säga, direkt. Men det är besvärligt det där.
- Jo, sa Skrot-Emil, jag har varit gift tre gånger och har tre kullar med barn.
Himmel, tänkte jag. Då kan man förstå att man blir sliten till slut.
- Oj, sa jag, det är svårt det där med kärleken.
- Jo, men nu är jag tillsammans med den där afrikanska kvinnan, du såg. Jag har tre stycken afrikaner som jobbar hos mig.
- Det är bra, sa jag.
Vi småpratade lite till. Men jag tänkte på det där med att jag sa att kärleken är svår. Är den det? Är det för att kärleken är svår som äktenskap kraschar?
På sistone har jag märkt att jag börjat tjata och bråka med min älskade son. Jag märker också att han blir stött och tar illa upp. Vi missförstår varandra. Han bråkar med sin syster och vice versa. Men vi älskar varandra, det är klart att vi gör, fast vi blir osams ibland.
Kärleken kanske inte är så svår, tänker jag, men relationer är det. Det är så lätt man sliter på varandra, tjafsar över städning och tider. Man sårar och blir sårad. Sen tänker någon att gräset nog är grönare på andra sidan.
Men mina barn vill jag aldrig skrota eller byta ut.
I sommar ska vi cykla iväg med kärran full med fika och badgrejer och ha kul.
Zombierelationer
Man har i veckan hört om zombiebanker. Banker som i princip är döda, bankrutta, men hålls vid konstgjort liv genom att staten kompenserar bankernas enorma utlåning till typiskt sett bygg-, bo- och fastighetsbranchen. Lån där låntagarna varken betalar ränta eller amortering längre.
I helgen träffade jag gamla goda vänner. Mötet blir nästan som att göra en ny bekantskap. Det mer intensiva umgänget hände sig vid den tiden då vi var hälften så unga. Så med tiden i åtanke, så var det till hälften en ny människa man såg.
Det finns relationer som pausas, upphör för en tid, men som kan sättas igång igen, ungefär där man slutade. Kanske kan man kalla dem stop-motionrelationer. Sen finns det relationer som nöts ner, slits ut, tappar luft och dör, men där man ändå måste umgås. Zombierelationer. Till dem hör en så kallad ex-relation. Med exet har man gemensamma barn, gemensam historia en tid, men inte några gemensamma känslor längre. Blodet är tömt, slut, hjärtat en död sten.
Hur dött ett sånt förhållande verkligen är framstår inte tydligt i det halvdunkel zombier hasar sig fram, med sina förtorkade lemmar.
Zombierelationer, måste likt kursade banker, hållas vid liv för de byggprojekt relationen initierat; barnen. Fasaden står kvar, ställningarna hålls uppe.
Vad jag vet finns det väldigt få vampyrrelationer. Man hör talas om dem ibland. Någon känner någon som hört något. Döda relationer som fått liv igen, genom någon slags transfusion. Det är nog en och annan som hoppas att det trots allt går att gjuta nytt liv i en zombierelation, men se, det går inte. Det är bara blodsspillan och kadaveroffer till ingen nytta.
När en utsliten man går ut från danslokalen, möts av en morgonhimmel och hör fåglarnas kvitter, något dovt och avlägset med sina ansträngda öron och trötta, utdansade ben, då ser han klarare.
I helgen träffade jag gamla goda vänner. Mötet blir nästan som att göra en ny bekantskap. Det mer intensiva umgänget hände sig vid den tiden då vi var hälften så unga. Så med tiden i åtanke, så var det till hälften en ny människa man såg.
Det finns relationer som pausas, upphör för en tid, men som kan sättas igång igen, ungefär där man slutade. Kanske kan man kalla dem stop-motionrelationer. Sen finns det relationer som nöts ner, slits ut, tappar luft och dör, men där man ändå måste umgås. Zombierelationer. Till dem hör en så kallad ex-relation. Med exet har man gemensamma barn, gemensam historia en tid, men inte några gemensamma känslor längre. Blodet är tömt, slut, hjärtat en död sten.
Hur dött ett sånt förhållande verkligen är framstår inte tydligt i det halvdunkel zombier hasar sig fram, med sina förtorkade lemmar.
Zombierelationer, måste likt kursade banker, hållas vid liv för de byggprojekt relationen initierat; barnen. Fasaden står kvar, ställningarna hålls uppe.
Vad jag vet finns det väldigt få vampyrrelationer. Man hör talas om dem ibland. Någon känner någon som hört något. Döda relationer som fått liv igen, genom någon slags transfusion. Det är nog en och annan som hoppas att det trots allt går att gjuta nytt liv i en zombierelation, men se, det går inte. Det är bara blodsspillan och kadaveroffer till ingen nytta.
När en utsliten man går ut från danslokalen, möts av en morgonhimmel och hör fåglarnas kvitter, något dovt och avlägset med sina ansträngda öron och trötta, utdansade ben, då ser han klarare.
Sagt
Jag försöker alltid styra undan ämnet så gott det går, men med tjugo-tjugofem tonåringar i klassrummet...
Särskilt ostyrigt innan påsklovet.
- Titta vad jag fotat, säger S. Jag ser knappt vad det är. Ett tygstycke, ett mönster.
- Det ser inte mycket ut för världen, säger jag lätt osäkert.
- Det är E:s bröst, säger S.
-Hmm... ???, tänker jag.
Det fnissas, tisslas och tasslas. Tillsägelse på tillsägelse i vänlig men bestämd ton. Inget har mer än sekunders verkan.
- Nu får ni vara tysta, annars blir jag hård, säger jag hotfullt.
S börjar fnittra, sen kommer E.
- Okej, ni ser den här tiokronan. Vad är den värd?
Ett antal förslag kommer. En hamburgare, en euro, en glass,
- Då har vi vad den är värd som vara, i en annan valuta. Men finns det någon tjänst för 10 kr?
- Det blir inte så mycket, någon minut, kanske, säger X och fnittrar.
En hopplös dag.
En annan siffra som dök upp var noll
Jag ritar några mynt och sedlar på tavlan.
- Många nollor på den sedeln, säger S, de är värda mycket, de där nollorna, fortsätter hon insiktsfullt.
- Då ska jag sälja dig, säger E till S.
Särskilt ostyrigt innan påsklovet.
- Titta vad jag fotat, säger S. Jag ser knappt vad det är. Ett tygstycke, ett mönster.
- Det ser inte mycket ut för världen, säger jag lätt osäkert.
- Det är E:s bröst, säger S.
-Hmm... ???, tänker jag.
Det fnissas, tisslas och tasslas. Tillsägelse på tillsägelse i vänlig men bestämd ton. Inget har mer än sekunders verkan.
- Nu får ni vara tysta, annars blir jag hård, säger jag hotfullt.
S börjar fnittra, sen kommer E.
- Okej, ni ser den här tiokronan. Vad är den värd?
Ett antal förslag kommer. En hamburgare, en euro, en glass,
- Då har vi vad den är värd som vara, i en annan valuta. Men finns det någon tjänst för 10 kr?
- Det blir inte så mycket, någon minut, kanske, säger X och fnittrar.
En hopplös dag.
En annan siffra som dök upp var noll
Jag ritar några mynt och sedlar på tavlan.
- Många nollor på den sedeln, säger S, de är värda mycket, de där nollorna, fortsätter hon insiktsfullt.
- Då ska jag sälja dig, säger E till S.
Semesterstart
Jag fick höra av B-jörn att semesterns startat bra. Han fick ett brev om att han hade ett paket att hämta ut första lediga dagen. Men det stod fel förnamn. Vem var det till då, egentligen. Semester betyder tid, så B-jörn tänkte ringa och kolla upp det hela. Samtidigt signalerade telefonen och B-jörn svarade. Han hade vunnit en hejarklackstävling och fått två biljetter till matchen mellan Sverige Holland. Ok, det var ju totalt oväntat. Sen ringde B-jörn för att kolla upp det mystiska brevet. Jo, det var till honom, trots allt, tryckfelsnasse hade varit framme. Han hade vunnit andra pris på en recepttävling. En duktig gasolgrill, Landmann.
Samtidigt, första semesterdagen i Ekängen. Puckopeo städar och sorterar arvegods. Den lådan ska till vinden fack V08. Skriva etikett och klistra på papplådan. Anteckning i registret: V08 Säsongsprydnader, jul, påsk. Kartong. Stövlar, oj, var ska de vara? De fina får vara i garderoben, resten i uteförrådet. Förrådet är fullt. Ok, då måste förrådet städas och sorteras först. Fyra kartonger åker upp på vinden istället... Oj, en massa CD-skivor. Ja, de får hamna i hyllan i musikrummet.
Suck.
Så där har jag hållit på SEN I ONSDAGS! Det tar så otroligt lång tid. Det känns inte som det finns någon som helst paritet mellan tiden det tar och resultatet som uppnås. Som att springa på stället.
Nu är jag i alla fall redo att ge mig på släpkärran, som fortfarande står FULL av grejer sedan senaste resan till föräldrahemmet. Jag får ångest av den här prylöversvämningen.
Från det ena till det andra. I dag var jag med om något alldeles otroligt coolt. En riktig kickoff. Min gamla pendlarbil har stått på garageuppfarten i närmare tre år i väntan på bättre tider. Fast det har jag tydligen inte fått. Nu ska den bara väck. Men går den att starta efter alla dessa år? Batteriet var slut, självklart. Jag drog i spaken för motorhuven, det gick riktigt trögt, men det ploppade till och den öppnade sig. Efter att ha sopat undan den värsta spindelväven och de största löven så kunde jag skruva fast mitt nyinköpta, begagnade batteri som jag laddat upp över natten. Sen satte jag mig vid ratten. Andades, fokuserade och med stor bävan vred jag om nyckeln. Det finns inte en realistisk chans, sa jag för mig själv. Vrrr, vrrr, vrrrooom! Efter tre sekunder startade den! Tre år, tre sekunder. Helt otroligt! Jag vet att man inte ska säga fula ord, men jag råkade liksom bara citera A Fisch Called Wanda : unbe-fucking-lieavable - Det var en tursam semesterstart på sitt sätt.
Samtidigt, första semesterdagen i Ekängen. Puckopeo städar och sorterar arvegods. Den lådan ska till vinden fack V08. Skriva etikett och klistra på papplådan. Anteckning i registret: V08 Säsongsprydnader, jul, påsk. Kartong. Stövlar, oj, var ska de vara? De fina får vara i garderoben, resten i uteförrådet. Förrådet är fullt. Ok, då måste förrådet städas och sorteras först. Fyra kartonger åker upp på vinden istället... Oj, en massa CD-skivor. Ja, de får hamna i hyllan i musikrummet.
Suck.
Så där har jag hållit på SEN I ONSDAGS! Det tar så otroligt lång tid. Det känns inte som det finns någon som helst paritet mellan tiden det tar och resultatet som uppnås. Som att springa på stället.
Nu är jag i alla fall redo att ge mig på släpkärran, som fortfarande står FULL av grejer sedan senaste resan till föräldrahemmet. Jag får ångest av den här prylöversvämningen.
Från det ena till det andra. I dag var jag med om något alldeles otroligt coolt. En riktig kickoff. Min gamla pendlarbil har stått på garageuppfarten i närmare tre år i väntan på bättre tider. Fast det har jag tydligen inte fått. Nu ska den bara väck. Men går den att starta efter alla dessa år? Batteriet var slut, självklart. Jag drog i spaken för motorhuven, det gick riktigt trögt, men det ploppade till och den öppnade sig. Efter att ha sopat undan den värsta spindelväven och de största löven så kunde jag skruva fast mitt nyinköpta, begagnade batteri som jag laddat upp över natten. Sen satte jag mig vid ratten. Andades, fokuserade och med stor bävan vred jag om nyckeln. Det finns inte en realistisk chans, sa jag för mig själv. Vrrr, vrrr, vrrrooom! Efter tre sekunder startade den! Tre år, tre sekunder. Helt otroligt! Jag vet att man inte ska säga fula ord, men jag råkade liksom bara citera A Fisch Called Wanda : unbe-fucking-lieavable - Det var en tursam semesterstart på sitt sätt.
Byta tangentbord på bärbar dator HP530
Jag LYCKADES!
Någon av mina fyra kattungar välte ett glas mjölk över den bärbara datorn. Det hade blivit kvar från kvällens fikande och någon puttade det över halva bordet, tills det stötte på datorns kant och välte. Det var en trist överraskning på morgonen efter. Mjölk överallt, dator, bord, golv... Hälften av tangenterna fungerade, hälften var döda. Jag lät datorn torka, hjälpte inte. Jag tog bort tangentbordet, gjorde rent med vatten, tvål, blåste med högtrycksluft, torkade, satte tillbaka. Nu var det stendött. Ingen tangent fungerade.
Jag kopplade in ett USB-tangentbord och beställde ett nytt. Sån tur att det fanns. Kostade med frakt c:a 450 kr från datorfixarna.com (i Piteå...)
http://datorfixarna.com/catalog/product_info.php?cPath=362_669_446&products_id=23779
Med hjälp av en film på youtube så demonterades och monterades tangentborden. http://www.youtube.com/watch?v=_94Y0miO45U
Visst är det okej att det fungerar med ett USB-tangentbord, men själva bärbarheten och smidigheten med en notebook blir starkt reducerad.
Nu har jag sålt kattungarna. 500 kr styck för tre av den och den fjärde gav jag i princip bort. Så jag är väl nästan kompenserad. Kattungar kostar på ... Gulliga små monster.
Någon av mina fyra kattungar välte ett glas mjölk över den bärbara datorn. Det hade blivit kvar från kvällens fikande och någon puttade det över halva bordet, tills det stötte på datorns kant och välte. Det var en trist överraskning på morgonen efter. Mjölk överallt, dator, bord, golv... Hälften av tangenterna fungerade, hälften var döda. Jag lät datorn torka, hjälpte inte. Jag tog bort tangentbordet, gjorde rent med vatten, tvål, blåste med högtrycksluft, torkade, satte tillbaka. Nu var det stendött. Ingen tangent fungerade.
Jag kopplade in ett USB-tangentbord och beställde ett nytt. Sån tur att det fanns. Kostade med frakt c:a 450 kr från datorfixarna.com (i Piteå...)
http://datorfixarna.com/catalog/product_info.php?cPath=362_669_446&products_id=23779
Med hjälp av en film på youtube så demonterades och monterades tangentborden. http://www.youtube.com/watch?v=_94Y0miO45U
Visst är det okej att det fungerar med ett USB-tangentbord, men själva bärbarheten och smidigheten med en notebook blir starkt reducerad.
Nu har jag sålt kattungarna. 500 kr styck för tre av den och den fjärde gav jag i princip bort. Så jag är väl nästan kompenserad. Kattungar kostar på ... Gulliga små monster.
Varats olidliga lätthet
Vilken cool fras, varats olidliga lätthet. Filmen kom upp på TV-tablån och jag funderade på att spela in den. Men... Det är en sak att spela in en film och en helt annan att sedan verkligen titta på den. Tyvärr misstänker jag att filmen inte riktigt matchar titeln. Från min smakhorisont, alltså. Tjeckiska filmer kanske man inte kan dra helt över en kam, men jag såg många tjeckiska animerade folksagor under min barndom på TV. Det var säkert nyttigt och säkert bättre än Disney, men inte om man frågade ett barn på den tiden.
Jag minns fortfarande en konversation på Mullsjö bibliotek, där jag försökte få bibliotekarien att köpa in Fem-böcker av Enid Blyton. Men det var tygligen skräplitteratur. Men allt som får barn att läsa, har väl ett värde? tyckte jag. Nä, tyckte hon. Så då fick man läsa "Elvis!" och annan godkänd svensk ungdomslitteratur om problem i förorterna.
På Mullsjö bibliotek fanns ett ställ med serieböcker. Tintin var alltid utlånad, men titlar som "Vem kan trösta knyttet" fanns alltid i lådan. Jag har lite svårt för de där Muminfigurerna. Godkänd litteratur trots en hel del stereotypicitet och arkaiska könsroller.
Idag är min första semesterdag. Firade med barnen (m fl) igår, med egenhändigt förfäktad jordgubbstårta. Målet idag är att planera upp ett renoveringsprojekt. Grunden till huset ska isoleras. Jag har plintgrund och de senaste vintrarna har kölden verkligen trängt in i huset underifrån. Vinden viner nämligen ohindrat under huset, så golvet blir kallt och avloppet fryser, ibland. Samt vattnet...
Mitt excelark säger mig att det kommer kosta 10 000 kr, exkl. arbete. Varje år räknar jag kallt med att dra in minst 1000 kr i minskade värmekostnader. Så projektet kommer löna sig. Och det kommer se bra mycket snyggare ut, än glesa plintrader, tomrum och diverse rör och plankor som letat sig in under huset.
Den här sommaren ska jag ta massor med hjälp. Nu måste det få lätta lite för puckopeo. Varat måste få bli lite lättare, lite fler skojiga saker måste få plats i livet, än renovering.
Jag minns fortfarande en konversation på Mullsjö bibliotek, där jag försökte få bibliotekarien att köpa in Fem-böcker av Enid Blyton. Men det var tygligen skräplitteratur. Men allt som får barn att läsa, har väl ett värde? tyckte jag. Nä, tyckte hon. Så då fick man läsa "Elvis!" och annan godkänd svensk ungdomslitteratur om problem i förorterna.
På Mullsjö bibliotek fanns ett ställ med serieböcker. Tintin var alltid utlånad, men titlar som "Vem kan trösta knyttet" fanns alltid i lådan. Jag har lite svårt för de där Muminfigurerna. Godkänd litteratur trots en hel del stereotypicitet och arkaiska könsroller.
Idag är min första semesterdag. Firade med barnen (m fl) igår, med egenhändigt förfäktad jordgubbstårta. Målet idag är att planera upp ett renoveringsprojekt. Grunden till huset ska isoleras. Jag har plintgrund och de senaste vintrarna har kölden verkligen trängt in i huset underifrån. Vinden viner nämligen ohindrat under huset, så golvet blir kallt och avloppet fryser, ibland. Samt vattnet...
Mitt excelark säger mig att det kommer kosta 10 000 kr, exkl. arbete. Varje år räknar jag kallt med att dra in minst 1000 kr i minskade värmekostnader. Så projektet kommer löna sig. Och det kommer se bra mycket snyggare ut, än glesa plintrader, tomrum och diverse rör och plankor som letat sig in under huset.
Den här sommaren ska jag ta massor med hjälp. Nu måste det få lätta lite för puckopeo. Varat måste få bli lite lättare, lite fler skojiga saker måste få plats i livet, än renovering.
Livets ändlighet
Nu är det dags för min bror att göra den där resan att få en undersökning genom kroppsöppningarna. Han fick lyckan att få en fredagstid. Han oroade sig för smärtan. Det gör rätt ont med endoskopin, den där genom ändan. Första 30 cm är väl ok, men sen böjer ju sig tjocktarmen och i böjarna gör det rejält ont. Då bör man ta smärtlindringen som ges intravenöst. Den verkar direkt och man svävar iväg på dunmoln. Upplysningen verkade pigga upp. En perfekt fredag, som min bror uttryckte det, att bli rövknullad och knarka.
Tyvärr var bokrean en besvikelse. Min vana trogen hade jag gjort en lång (för lång) lista med önskeböcker. På onsdagmorgonen, bokreans första dag, var jag taggad. Skulle bara tända på (en brasa), sträckte mig efter en tidning och - knäck - ryggen gick av, kändes det som. Ryggskott. Så det var bara att hålla sig hemma. Man ser ju så utomordentligt fånig ut när man hasar fram, lutande, linkande, böjd. Bära böcker och bokkassar är inte riktigt något att tänka på.
En vecka senare gick jag i alla fall iväg till Akademibokhandeln, Bokia och BokMedia. Men... allt som stod som prioriterat på listan var slut. Allt!!! Helt otroligt.
Jag minns bokrean i början på 90-talet. Då var det stort. Oj, så otroligt mycket böcker det var. Så mycket folk. Fullkomligt hysteriskt. Kul.
Ryggskott eller inte. Onsdagar är min lediga dag, så då jobbar jag stenhårt - med renovering av huset. Som jag gjort sen 2004. Jag börjar bli lite otålig. Ska det aldrig ta slut. Gode Gud. Låt mig bli färdig! Inte en dag ska gå förlorad tänkte jag. Så hukand och krypande sågade jag upp fönstersmygarna med sticksåg. Elektrikern kom och installerade fiber-bredband, han fick hållas själv på övervåningen. Jag sågade vidare och plötsligt högg det till igen, i ryggen. Jag satt och krystade, jobbade med djupandning för att runda smärtan. Skrek nog en del, så elektrikern kom skuttande nerför trappan och trodde jag sågat av handen.
Smärtorna tog inte slut där. En ny spånskiva behövde jag såga till, så jag släpade den vidrigt tunga skivan från släpkärran till baksidan där sågen var. Nu tassade jag verkligen på gränsen till vad som var möjligt. Slit och släp i snön och plötsligt sjönk foten ner, djupt. Ja, jättedjupt verkligen och det gjorde så där härligt ont i ryggen igen. Jag råkade trampa ner i ett av hålen där det suttit en betongplint till en gammal nedriven uteplats. En av många som jag drog upp precis innan snön kom med hjälp av en lånad minigrävmaskin. Otroligt tillfredställande arbete, förresten, eftersom jag snubblat på de där plintarna sen... 2004.
Så där, nu kom filmen igång, Enemy of the Earth.
Tyvärr var bokrean en besvikelse. Min vana trogen hade jag gjort en lång (för lång) lista med önskeböcker. På onsdagmorgonen, bokreans första dag, var jag taggad. Skulle bara tända på (en brasa), sträckte mig efter en tidning och - knäck - ryggen gick av, kändes det som. Ryggskott. Så det var bara att hålla sig hemma. Man ser ju så utomordentligt fånig ut när man hasar fram, lutande, linkande, böjd. Bära böcker och bokkassar är inte riktigt något att tänka på.
En vecka senare gick jag i alla fall iväg till Akademibokhandeln, Bokia och BokMedia. Men... allt som stod som prioriterat på listan var slut. Allt!!! Helt otroligt.
Jag minns bokrean i början på 90-talet. Då var det stort. Oj, så otroligt mycket böcker det var. Så mycket folk. Fullkomligt hysteriskt. Kul.
Ryggskott eller inte. Onsdagar är min lediga dag, så då jobbar jag stenhårt - med renovering av huset. Som jag gjort sen 2004. Jag börjar bli lite otålig. Ska det aldrig ta slut. Gode Gud. Låt mig bli färdig! Inte en dag ska gå förlorad tänkte jag. Så hukand och krypande sågade jag upp fönstersmygarna med sticksåg. Elektrikern kom och installerade fiber-bredband, han fick hållas själv på övervåningen. Jag sågade vidare och plötsligt högg det till igen, i ryggen. Jag satt och krystade, jobbade med djupandning för att runda smärtan. Skrek nog en del, så elektrikern kom skuttande nerför trappan och trodde jag sågat av handen.
Smärtorna tog inte slut där. En ny spånskiva behövde jag såga till, så jag släpade den vidrigt tunga skivan från släpkärran till baksidan där sågen var. Nu tassade jag verkligen på gränsen till vad som var möjligt. Slit och släp i snön och plötsligt sjönk foten ner, djupt. Ja, jättedjupt verkligen och det gjorde så där härligt ont i ryggen igen. Jag råkade trampa ner i ett av hålen där det suttit en betongplint till en gammal nedriven uteplats. En av många som jag drog upp precis innan snön kom med hjälp av en lånad minigrävmaskin. Otroligt tillfredställande arbete, förresten, eftersom jag snubblat på de där plintarna sen... 2004.
Så där, nu kom filmen igång, Enemy of the Earth.
27e januari. Förintelsens minnesdag
Fast det bara var den 26e januari, uppmärksammade vi Förintelsens minnesdag genom att bjuda in Tobias Rawet till skolan. Det är inte många som kan åka runt i landet, som själva är överlevare och prata om det. Kanske tio stycken i Sverige, av totalt ungefär 800 överlevere.
Jag tror eleverna verkligen tog till sig av att det var en unik upplevelse de var med om. Någon uttryckte det till Tobias, att hon tyckte det var fantastiskt att möta någon som varit med, själv.
Jag introducerade Tobias Rawet med en översikt över förintelsen med min egen veckolånga fortbildning genom Levande Historia och SKMA, vars sista dagar fokuserade på Auschwitz I och Auschwitz II - Birkenau. En otroligt givande resa, fast ämnet är så hemskt. Alla borde få åka och se, med egna ögon.
Ja, det kändes verkligen sant viktigt att uppmärksamma människovärdet på det här sättet, allas värde, judars, men också polackers, ryska krigsfångars, romers, Jehovas vittnens, handikappades och homosexuellas värde. Alla dessa som led så illa under andra världskriget. De får vara en påminnelse om vårt eget värde och alla de runt omkring oss, i Sverige likaväl som utomlands.
Inför dagen hade jag fastat. Jag åt inget från kl 15.00 den 25. Så på eftermiddagen, efter 20 timmmar utan mat, började jag bli tämligen trött och en förfärlig huvudvärk tog fart. Sovit dåligt hade jag också gjort eftersom jag druckit medel som skulle rensa magen. Och den rensades både på kvällen och natten... Jo, det var inte av fromma skäl jag fastade, även om det hade varit nog så passande, nä, det var för jag skulle på en undersökning på sjukhuset.
Ibland har man tur i oturen. Det är inte trevligt att fasta och undersökas, men när resultatet var så pass upplysande är man glad att det är gjort. Man påminns om livets skörhet en dag som denna.
Jag tror eleverna verkligen tog till sig av att det var en unik upplevelse de var med om. Någon uttryckte det till Tobias, att hon tyckte det var fantastiskt att möta någon som varit med, själv.
Jag introducerade Tobias Rawet med en översikt över förintelsen med min egen veckolånga fortbildning genom Levande Historia och SKMA, vars sista dagar fokuserade på Auschwitz I och Auschwitz II - Birkenau. En otroligt givande resa, fast ämnet är så hemskt. Alla borde få åka och se, med egna ögon.
Ja, det kändes verkligen sant viktigt att uppmärksamma människovärdet på det här sättet, allas värde, judars, men också polackers, ryska krigsfångars, romers, Jehovas vittnens, handikappades och homosexuellas värde. Alla dessa som led så illa under andra världskriget. De får vara en påminnelse om vårt eget värde och alla de runt omkring oss, i Sverige likaväl som utomlands.
Inför dagen hade jag fastat. Jag åt inget från kl 15.00 den 25. Så på eftermiddagen, efter 20 timmmar utan mat, började jag bli tämligen trött och en förfärlig huvudvärk tog fart. Sovit dåligt hade jag också gjort eftersom jag druckit medel som skulle rensa magen. Och den rensades både på kvällen och natten... Jo, det var inte av fromma skäl jag fastade, även om det hade varit nog så passande, nä, det var för jag skulle på en undersökning på sjukhuset.
Ibland har man tur i oturen. Det är inte trevligt att fasta och undersökas, men när resultatet var så pass upplysande är man glad att det är gjort. Man påminns om livets skörhet en dag som denna.
Elcykel - första dagen
Några seriösa reflektioner första dagen jag använde elcykeln.
Jag köpte den för att kombinera faktorerna miljö, ekonomi och motion. Eftersom jag har ett inomhusjobb, känner jag ofta behovet av att komma ut och få frisk luft. När det gäller ekonomi och miljö, tycker jag det är så otroligt dumt att jag måste åka så mycket bil, därför att min stadsdel ligger lite avigt till. När jag pendlar till Norrköping med bussen, måste jag ta bilen till hållplatsen sju kilometer. Det är för långt att cykla på morgonen, särskilt som det nästan alltid är motvind. En biltur till och från hållplatsen innebär en hel del utsläpp och två kallstarter med bilen. Dåligt för miljön och för plånboken. Eftersom jag är teknikintresserad och tror att bättre, miljövänlig teknik ska rädda världen, så borde el-cykel vara helt rätt för mig.
Tror jag.
Efter att ha sonderat marknaden i några år, testat både el-moppe klass 1 och 2, så slog jag plötsligt till när SIBA sålde ut ett gäng el-cyklar till halva priset. Jag valde den lite billigare modellen med kransväxlar, inte navväxlar, den som kallas citybike. Helst hade jag nog velat ha en mer traditionell cykel med navväxel. Det är lite bökigt att växla med kransväxlar.
Fördelen med en el-cykel jämfört med moped är helt klart att försäkringskostnaden faller bort. Den är annars ganska dyr. Den kan ligga på upp emot 5000 för en klass 1, som går i 45 km/h, vilket ligger tangerar inköpspriset. Fördelen är ju hastigheten, nackdelen att man inte får köra på cykelvägar. Men för min del utesluts moppealternativet i och med försäkringskostnaden, tyvärr.
I morse cyklade jag mina sju kilometer till busshållplatsen. Fint väder, men enorm blåst. Jag kände mig jäktad och var väl lite ovan och trampade på med egen kraft lite för mycket, så jag var våt av svett när jag kom fram. På hemvägen regnade det. Tänkte inte på att ta med regnställ, så jag blev fullkomligt plaskvåt av nederbörden, från topp till tå. Då tittade jag avundsjukt på bilarna som for förbi. Då var det inte så kul att vara miljövänlig.
Känslan att köra el-cykel är helt klart annorlunda. Genom att trampa, veva på pedalerna, gasar man. När man slutar veva, avbryts el-assistansen. Det finns inget gashandtag eller så. Ingen övrig reglering. Man vrider om startnyckeln sen trampar man. Cykeln skjuter på tills man uppnår 25 km/h. Det är maximal laglig hastighet. Samma som för moped klass 2.
Tyvärr är det så knasigt att den, min cykel åtminstone, fortsätter att ge kraft tills maxfarten är uppnådd - om man trampar. Det går liksom inte att cykla långsamt. Då får man stänga av batteriet med nyckeln som sitter obekvämt till, under sadeln en decimeter ner. En konsekvens av detta är att om man vill sakta in och växla ner inför en korsning, så går inte det. När man trampar gasar den på. Det är helknäppt. Faktiskt. Det går att hålla in höger handbroms, då slår elassistansen av, men samtidigt bromsar det lite väl mycket och samtidigt, vilket är allra värst, det är samma hand som man ska växla ner med som ska dra i bromshandtaget. Det här funkar faktiskt riktigt dåligt. Det innebär att man inte kan köra i stan med ellassistans, för det blir för farligt när cykeln gasar på i korsningarna och cykelövergångarna.
Jag undrar om det är något fel med mitt exemplar. En annan känsla jag har är att det liksom saknas ett reglage. Och det är nog så, för i orginalutförande finns det ett gashandtag. Men det är olagligt i Sverige på el-cyklar och tyvärr blir funktionen ganska allvarligt lidande av det.
För övrigt, trots det, så är det en otrolig skön cykel att köra på cykelväg och vanlig väg, med fjädring fram och rejäla däck som tar upp stötarna från marken. Min rumpa värker visserligen av allt cyklande, men det är nog bara ovana. Tack vare eldriften kan jag cykla på högsta växeln utan ansträngning och ta mig fram i hög fart.
Det tar tio minuter att köra bil till busshållplatsen. Ibland nästan femton, beroende på trafiken. Med el-cykeln tog det 22 minuter. Rätt okej.
Bara jag får ordning på krypkörningen, så tror jag att det är en bra grej, detta. Hoppas jag slipper uppleva att den blir stulen. Alla cyklar lever farligt i Linköping, tyvärr.
Jag köpte den för att kombinera faktorerna miljö, ekonomi och motion. Eftersom jag har ett inomhusjobb, känner jag ofta behovet av att komma ut och få frisk luft. När det gäller ekonomi och miljö, tycker jag det är så otroligt dumt att jag måste åka så mycket bil, därför att min stadsdel ligger lite avigt till. När jag pendlar till Norrköping med bussen, måste jag ta bilen till hållplatsen sju kilometer. Det är för långt att cykla på morgonen, särskilt som det nästan alltid är motvind. En biltur till och från hållplatsen innebär en hel del utsläpp och två kallstarter med bilen. Dåligt för miljön och för plånboken. Eftersom jag är teknikintresserad och tror att bättre, miljövänlig teknik ska rädda världen, så borde el-cykel vara helt rätt för mig.
Tror jag.
Efter att ha sonderat marknaden i några år, testat både el-moppe klass 1 och 2, så slog jag plötsligt till när SIBA sålde ut ett gäng el-cyklar till halva priset. Jag valde den lite billigare modellen med kransväxlar, inte navväxlar, den som kallas citybike. Helst hade jag nog velat ha en mer traditionell cykel med navväxel. Det är lite bökigt att växla med kransväxlar.
Fördelen med en el-cykel jämfört med moped är helt klart att försäkringskostnaden faller bort. Den är annars ganska dyr. Den kan ligga på upp emot 5000 för en klass 1, som går i 45 km/h, vilket ligger tangerar inköpspriset. Fördelen är ju hastigheten, nackdelen att man inte får köra på cykelvägar. Men för min del utesluts moppealternativet i och med försäkringskostnaden, tyvärr.
I morse cyklade jag mina sju kilometer till busshållplatsen. Fint väder, men enorm blåst. Jag kände mig jäktad och var väl lite ovan och trampade på med egen kraft lite för mycket, så jag var våt av svett när jag kom fram. På hemvägen regnade det. Tänkte inte på att ta med regnställ, så jag blev fullkomligt plaskvåt av nederbörden, från topp till tå. Då tittade jag avundsjukt på bilarna som for förbi. Då var det inte så kul att vara miljövänlig.
Känslan att köra el-cykel är helt klart annorlunda. Genom att trampa, veva på pedalerna, gasar man. När man slutar veva, avbryts el-assistansen. Det finns inget gashandtag eller så. Ingen övrig reglering. Man vrider om startnyckeln sen trampar man. Cykeln skjuter på tills man uppnår 25 km/h. Det är maximal laglig hastighet. Samma som för moped klass 2.
Tyvärr är det så knasigt att den, min cykel åtminstone, fortsätter att ge kraft tills maxfarten är uppnådd - om man trampar. Det går liksom inte att cykla långsamt. Då får man stänga av batteriet med nyckeln som sitter obekvämt till, under sadeln en decimeter ner. En konsekvens av detta är att om man vill sakta in och växla ner inför en korsning, så går inte det. När man trampar gasar den på. Det är helknäppt. Faktiskt. Det går att hålla in höger handbroms, då slår elassistansen av, men samtidigt bromsar det lite väl mycket och samtidigt, vilket är allra värst, det är samma hand som man ska växla ner med som ska dra i bromshandtaget. Det här funkar faktiskt riktigt dåligt. Det innebär att man inte kan köra i stan med ellassistans, för det blir för farligt när cykeln gasar på i korsningarna och cykelövergångarna.
Jag undrar om det är något fel med mitt exemplar. En annan känsla jag har är att det liksom saknas ett reglage. Och det är nog så, för i orginalutförande finns det ett gashandtag. Men det är olagligt i Sverige på el-cyklar och tyvärr blir funktionen ganska allvarligt lidande av det.
För övrigt, trots det, så är det en otrolig skön cykel att köra på cykelväg och vanlig väg, med fjädring fram och rejäla däck som tar upp stötarna från marken. Min rumpa värker visserligen av allt cyklande, men det är nog bara ovana. Tack vare eldriften kan jag cykla på högsta växeln utan ansträngning och ta mig fram i hög fart.
Det tar tio minuter att köra bil till busshållplatsen. Ibland nästan femton, beroende på trafiken. Med el-cykeln tog det 22 minuter. Rätt okej.
Bara jag får ordning på krypkörningen, så tror jag att det är en bra grej, detta. Hoppas jag slipper uppleva att den blir stulen. Alla cyklar lever farligt i Linköping, tyvärr.
En stilla afton
Vi kom äntligen hem från stadens köpcentrum. Katten mötte oss vid dörren. Barnen var glada och förnöjda, dottern hade fått en Barbie-docka och sonen en lego-låda. Vi hade redan ätit, så jag behövde inte styra med det, utan gjorde lite chokladmjölk och smörgås till oss. När jag gick trappan upp till övervåningen kände jag hur oväntat lugn jag kände mig. Tänk, det var ett tag sen. Inte ens under sommarens ledighet hade jag känt det så starkt. Vad kunde det bero på? började jag fundera.
Tidigare under dagen kände jag att jag började få kontroll över min arbetssituation, som varit helt hysterisk de första veckorna. Kursstarter är alltid tunga och övrigt administrativt och supportande arbete är alltid mer i början. Trots att allt inte är klart, så kändes det lite som att möjligheten att komma ikapp var nära. Förmodligen är jag inte på något sätt unik i detta att känna flåset i nacken av alla uppgifter som jagar en som hungriga vargar.
Tråkigt nog fick jag ett ganska tufft besked om mammas tillstånd och behandling vid middagstid. Senare deltog jag i en slutförhandling om lönerna - och det kändes som det blev så bra som det rimligen kunde bli, givet omständigheterna. Det bestämdes under eftermiddagen att jag skulle åka till fädernes-orten och ta hand om mamma över helgen, utan barnen.
Sen inföll lugnet.
Barnen och jag satte på den första filmen om Harry Potter och åt saltade popcorn med en klick smör. Medan solen dök djupt under horisonten satt vi i soffan, dottern till vänster och sonen till höger. Tillsammans för en stund en stilla afton.
Tidigare under dagen kände jag att jag började få kontroll över min arbetssituation, som varit helt hysterisk de första veckorna. Kursstarter är alltid tunga och övrigt administrativt och supportande arbete är alltid mer i början. Trots att allt inte är klart, så kändes det lite som att möjligheten att komma ikapp var nära. Förmodligen är jag inte på något sätt unik i detta att känna flåset i nacken av alla uppgifter som jagar en som hungriga vargar.
Tråkigt nog fick jag ett ganska tufft besked om mammas tillstånd och behandling vid middagstid. Senare deltog jag i en slutförhandling om lönerna - och det kändes som det blev så bra som det rimligen kunde bli, givet omständigheterna. Det bestämdes under eftermiddagen att jag skulle åka till fädernes-orten och ta hand om mamma över helgen, utan barnen.
Sen inföll lugnet.
Barnen och jag satte på den första filmen om Harry Potter och åt saltade popcorn med en klick smör. Medan solen dök djupt under horisonten satt vi i soffan, dottern till vänster och sonen till höger. Tillsammans för en stund en stilla afton.
Skitroligt
Jag och skolans jympamajje diskuterar ibland ganska högljutt. T ex har vi en olöst konflikt som gäller manligt beteende. Är det okej att prutta och rapa? Ja, tycker jympamajjen, och därtill röka, snusa, dricka och sporta. Särskilt fotboll, eftersom det inte bara är en sport utan också kultur. Nej, tycker jag - det är inte manligt att pråla med kroppsljuden. Det är bara allmänt äckligt och ohyfsat. Sen kan jag tycka det är en märklig kombination att i ena änden hylla en slags kroppskultur där man bygger upp sin fysik och i andra änden förbruka den. Man liksom både bygger huset och river det.
Pappa har alltid haft en högljutt kroppsspråk. Numera bryr jag mig inte ens att kommentera det längre. Han är rejält glömsk och ganska gammal. Vi satt och fikade och vände och vred på problemet med infantiliseringen av substantiv. Daghem blir dagis, fritidshem blir fritis, pappa blir lätt pappis, kram blir kramis eller rentav kramiz. Tänk om det skulle drabba mer seriösa delar av samhället. Tingsrätten blir tingiz, politiker blir politikiss, polis blir... polis? eller kanske snutis. Lätt nedsättande eller kanske mest fånigt. Pappa avrundade det hela med att säga:
-Nu måste jag gå på skitis.
Ganska hyggligt roligt sagt av en pensis, eller blir det pensiois, ja, det ska låta panschis i alla fall. "Kalkis", kanske funkar med.
Även om jag säkert uppfattas som lite fin i kanten av jympamajjen, så är jag tydligen svag för bajs- och kisshumor. Manligt - eller infantilt.
Pappa har alltid haft en högljutt kroppsspråk. Numera bryr jag mig inte ens att kommentera det längre. Han är rejält glömsk och ganska gammal. Vi satt och fikade och vände och vred på problemet med infantiliseringen av substantiv. Daghem blir dagis, fritidshem blir fritis, pappa blir lätt pappis, kram blir kramis eller rentav kramiz. Tänk om det skulle drabba mer seriösa delar av samhället. Tingsrätten blir tingiz, politiker blir politikiss, polis blir... polis? eller kanske snutis. Lätt nedsättande eller kanske mest fånigt. Pappa avrundade det hela med att säga:
-Nu måste jag gå på skitis.
Ganska hyggligt roligt sagt av en pensis, eller blir det pensiois, ja, det ska låta panschis i alla fall. "Kalkis", kanske funkar med.
Även om jag säkert uppfattas som lite fin i kanten av jympamajjen, så är jag tydligen svag för bajs- och kisshumor. Manligt - eller infantilt.
