puckopeo

Vi satt och pratade lite trevligt vid fikabordet på jobbet. Jag sa:
- Det är lite jobbigt att köra bil nu när det är så snöigt på vägarna. Men det värsta är väl inte snön utan de andra trafikanterna.
- Jo, jag håller verkligen med, säger Gretchen.
Det är så skönt att bekräfta varandra. Vi håller på varandra här runt bordet!
- Man kan bara köra i 70 km/h i det här väglaget, max, men det värsta är lastbilarna som bara kör, kör fort och kör om, fortsatte Gretchen. Och de andra galna bilarna som kör som det vore sommarväglag.
- Eh, jaha, sa jag, lastbilarna. Ja de kör jag förstås om som vanligt. Jag skulle just säga att det är de där bilisterna som kör i 70 på motorvägen som är jobbiga. Propparna på vägarna...
- Jasså, du är en av de där galna bilisterna, sa Gretchen, och gav mig en blick av is.

Ja, där började det trevliga småpratet spåra ur, tappa fotfästet och sladda fel liksom.

Den gode B-jörn och G-unnar såg mig fippla med kaffekopp, mobiltelefon, pepparkaka när jag tog mjölk till kaffet i kylskåpet. Det var lite för mycket för två händer.
- Ha, ha, det såg ut som om du plockade mobilen ur kylskåpet, sa B-jörn
- He, he, sa G-unnar.
Hmm, tänkte jag, var det så roligt? Va?!
- Jo, det blev lite kallprat, sa jag, cool som jag är.
- Skåpligt kul, sa B-jörn.

Det är så mycket snö nu, så hade man samma humor som vädergudarna skulle man väl skratta brallorna av sig.

Jag fick höra av Mrs Söderköping att skottning började ta en stor del av fritiden. De bor längst in på en gata, vid en vändplats och all snö från gatan puffas upp på trottoaren framför huset, vid garage och entré. Jag berättade att vi i Mullsjö brukade ställa fram en reservbrevlåda på en pinne som vi tryckte ner i snödrivan.
- Men problemet är inte posten, sa Söderköping, utan de kommunala reglerna. Man är skyldig att hålla trottoaren ren från snö framför huset. Vi kan inte skotta ut den på gatan utan måste flytta den, in på tomten. Puttar vi tillbaka den på gatan som den kom ifrån gör vi fel. Men snöröjarna kan lägga hur mycket snö som helst på trottoaren, som vi är skyldiga att deponera.
- Men det kan inte var möjligt, med tanke på all snö som fallit. Man måste väl kunna hävda force majeure! sa jag. Eller?

Jag har blivit glatt överraskad två gånger under veckan. Idag behövde en person på jobbet datahjälp. Jag hade märkligt nog aldrig sett henne förut, men jag hjälpte gärna till. Särskilt som hon var både trevlig och ja, trevlig. Hon berättade att hon hette Nina Karl.
- Så lustigt, på jobbet finns två goda vänner, gifta och kollegor som heter just Nina och Karl, sa jag. Senare, på ICA Maxi träffar jag just Nina och Karl samt den lilla knodden med en jättestor vagn fylld med hundmat och blöjor. Vilket sammanträffande. Men det som gjorde mig förbluffad var att jag en halv minut senare kunde hälsa på den där tjejen, Nina Karl, som jag aldrig sett förut och nu träffar två gånger på samma dag.
- Hej där, Nina Karl! Inga nya dataproblem hoppas jag! sa jag.

En annan mer fysisk upplevelse hade jag när vi hade en ganska kul övning under temat kulturkrockar. Vi är ett tjugotal personer från olika skolor i mellanöstern, här i Sverige, dvs från Nacka, Nyköping över Norrköping till Linköping, som ska åka till Afrika tillsammans. Den svenska mellanöstern, ha, ha. I alla fall, övningen gick ut på att vi fick hemliga hälsningsinstruktioner. På lappen kunde det stå: Du heter Jorma och kommer från Piteå, du hälsar genom att hålla händernai fickan, nicka och säga "Tjena". På en annan kunde det stå: Du heter Janet och kommer från Danmark och hälsar med en stor kram.
-Agera, sa övningsledaren. Vi reste oss och fick uppleva alla dessa kulturkrockar, för vi visste ju inget, inte ens vad övningen gick ut på. Vi hade bara läst den egna lappen. Jag var Jorma. Det var lite skoj. Extra skojigt, och märkligt var den hälsningen jag fick av en av de mer trevliga, kvinnliga deltagarna. Det var inte kindpussar i luften precis utan mer igelvarianten. Och på halsen dessutom. Jag blev så chockad att jag inte fattade först vad som hände och sen missade jag nog egentligen vem det var som "kindpussade" mig. Men jag tror jag vet. Jag tror jag började skratta, lite fånigt och chockat. Hjärnan flippade ur, en kort stund. Jag tål uppenbarligen inte sånt.

På kvällen började jag reflektera över hur länge sedan man verkligen fick en sån där engagerad puss. Ja, alltså, före den där igelhälsningen, samma dag. Lätt deprimerande tanke. Ack, jag vill vara 27 igen. Nu. Börja om och göra bättre.

Usch, idag var en sån dag man inte skulle gått upp. Jag var trött och kände mig trög i både kropp och huvud. Det lyckades jag bevisa också när jag bara skulle rätta till en liten grej. Helt onödigt, extraarbete egentligen, jag ville säkra en gipsskiva i taket med en extra gipsskruv. Jag hittade inte regeln, så jag använde en elektronisk mojäng som hittade den och så drog jag skruven rakt i kopparröret för värmen till elementen. Aj, det blev hål och vattnet sprutade som ur en dusch över mig. PANIK!!!

Den snälle rörmokaren kom så småningom. Som räddat mig en gång förut, när varmvattenberedaren sprack och vattnet forsade, också. Trots att det var söndag och fast hans son fyllde år och frun blev irritaterad.

Det kostade 750 kronor - helt i onödan för jag vet ju mycket väl att jag inte får skruva precis där jag skruvade. Egentligen VET jag det. Suck. Det var då jag började fundera på hur mycket det kostar mitt X och mig att leva var för sig. Bara dubbelt boende och extra resekostnader, däribland två stora bilar istället för en stor och en liten skrutt, kostar ungefär 100 000 kr per år extra. 50 000 kr var. Ta bara X:ets hyra, 6 500 kr/mån*12=78 000. Det ger en tumvisning vad det kostar. Sen tillkommer telefon, bredband, TV (bil) och allt annat som betalas dubbelt. Det får en att tänka. Ett: vilket häpnadsväckande värde jag måste ha, minst 50 000, om året -  för att slippa bo med. Negativt värde, tyvärr. Lite av barnen på frostmofjället. Vem bjuder minst, han kan slippa få honom. Hmm, jämförelsen haltar kanske något. Tanke nummer två, jag måste ha en ny kvinna för att spara pengar...

Tanke nummer tre, tillbaka till sängen. Där jag borde ha stannat idag.

Avrundade innebandyträningen idag med att gå på grekisk restaurang. Enkel, men okej, fokus på grillad mat. Lite utanför viktfokus, men är det fredag så är det! Vi var fyra killar som beställde, vi verkade väl höra ihop på något sätt och alla är vi singlar, kanske fångade den söta servitrisen upp det, hon frågade mig;
- Är ni ihop?
- Nja, sa jag, vi är tillsammans, men inte ihop, liksom.
- Nä, okej. Eller???, sa hon menande.
Vi skrattade.

Senare blev vi serverade maten och på min tallrik låg något som liknade en paprika.
- Vad är det, sa J?
- Det är en stark paprika, och så tittade hon på mig, ät upp den nu och visa att du är en riktig man!
Självklart åt jag upp den. Krävs det inte mer för att visa att man är man, så är det lugnt. Men tydligen var hon tveksam. Var vi killar ändå ihop, liksom?

Det var en rolig innebandyträning. Jag var lite ruffig framför mål och smaskade in bollen vid två tillfällen när jag körde själv. Det var kul. Efter 10 års spelande börjar man se mer flyt i spelet. Tänk att man faktiskt kan bli bättre och bättre, fast det går otroligt långsamt. Sanslöst långsamt, när det gäller innebandyn, i alla fall.

Vi pratade lite om att glömma. Jag har rusat in på innebandyn vid två tillfällen och sedan lugnt fått lomma hem igen, för en gång saknade jag skor, en annan gång kortbyxor, tror jag. Vid några tillfällen har jag glömt enstaka saker som underkläder eller klubba, men det går alltid att ordna. Klubba kan man låna och underkläder kan man åka hem utan, även om det känns lite bart under jeansen. Kilt hade givetvis varit att föredra, istället.

Vad beror det på att man glömmer packa ner allt. Det undrar jag. Så konstigt att glömma skor, tycker jag. Hur är det möjligt? Jag vet till och med att jag reagerade på hur tunn ryggsäcken kändes. Oj, vad jag har vikt och packat väl, tänkte jag. Men det hade jag ju inte.

Doktorn pratade om hur han hade förberett sina skidor för hemresan från föräldrarna dagen innan. Lagt på glidvalla och fixat upp dem. Sedan lagt dem i förrådet för att lätt lägga dem i bilen dagen därpå. På morgonen packades det sista och skidpjäxorna lades i väskan. In med väskan i bilen och iväg. Efter en timmes färd kommer eftertankens kranka blekhet. Men skidorna, då?

Doktorn pekade på en orsak till att det inte blev så. En släkting var på besök så avresan blev inte som vanligt. Det fanns ett distraherande moment. När jag glömt är det ofta för att jag är trött när jag packar sent på kvällen dagen innan, eller för att jag är superstressad och måste få iväg barnen i tid till skolan samtidigt som jag packar träningskläderna - och är allmänt sen själv.

Man kan omedvetet välja att glömma eller missa. Som t ex när jag i tisdags "missade" busstiden. Jag mindes att det var 7.40 som bussen gick, men det var ju helt fel. 7.20 går den ju alltid och det VET jag, egentligen. Men jag var trött och förkyld, så kroppen mindes fel, så jag skulle få lite sovmorgon och kunna ta bilen istället.

Sen delade doktorn och jag på samma upplevelse av hur kroppen och själen hänger ihop. Det känns som om den hos oss, kanske kan jag tala om män i allmänhet, men i alla fall hos några av oss, som om kroppen styr humöret och själen. Jag hade känt mig så hängig i veckan, lite deppig, rentav. Men sen bröt förkylningen ut i torsdags. Gympis, på jobbet, sa att det var för att jag var psykiskt sliten som jag blev sjuk. Fast jag tror det var tvärt om - och att det oftast är kroppen som är först. Man är hängig för att det är något fel på en. Doktorn sa att han känt av förkylning över julhelgen, och varit så psykiskt off pga det.

Tre gånger fick jag kommentarer om att jag blivit smal, på jobbet, idag. Jag hade en svart långärmad T-shirt med tight passform. Det var ju roligt. Tunnis, sa en. Du blir rynkig, sa en annan. Du är osolidarisk mot oss med medelåldersmage, sa en tredje.
- Du kommer att försvinna, sa Ganesha vid fikabordet.
- Ja, sa jag, det är mitt sätt att fira 27 januari. Vilket var plumpt och gräsligt sagt.
- Kan man FIRA förintelsens minnesdag, frågade en klok person. Och det är ju tveksamt, helt klart, väldigt skumt om man verkligen skulle fira den dagen.

Nu ska jag fira helg. Äntligen. Och oroa mig lite för min mor.

Jag hade enastående flyt idag och lånade en gipsskruv-automat. Den gör det lättare att skruva fast gipsskivor. Mycket lättare. Otroligt mycket snabbare än att skruva med vanlig skruvdragare och ha en låda med skruv runt halsen. Den var av märket Makita. Jag blev så imponerad. Jag har en billig gipsskruv-automat, den är bra. Men Makitan är så mycket bättre. Av någon underlig anledning började jag tänka att det var som att jämföra en Barbara med en fotomodell. Fast - jag har ingen erfarenhet av endera. Jag har knappt någon erfarenhet alls, för den delen.

Apropå det, ja. Vid fikabordet citerade Ganesha något ur filmen Ogifta par - en film som skiljer sig, när Peter Dalle svarar på frågan Hur f-n ska jag vara för att du ska va nöjd? - Vad sägs om k-t, glad och tacksam? Det är ju väldigt roligt, kunde vi konstatera. Men jag påpekade problemet.

-Varför skrattar man åt det, varför tar tjejer inte till sig av påståendets filosofiska och existentiella allvar? Jag pekade på mig själv. I jämställdhetens namn och rättvisans...
-Jag är k-t, glad och tacksam varje dag.

Men ska sanningen fram så har det knappast spelat någon roll för mig. James påpekade att jag borde skaffa rymligare byxor i så fall, men jag menade att gummiband går bra. Ja, man kan konstatera att samtalet ballade ur och som väl var tog det slut där.

Jag hade egentligen tänkt skriva om dejting, igen, och mitt mål var att rada upp ett antal skäl till att det är helt omöjligt att träffa någon så det säger "klick", ja, att det blir en ömsesidig positiv känslomässig reaktion, helt enkelt. Att båda blir förälskdade, samtidigt, i varandra.

Som jag ser det, kort och skissartat, så verkar det vara tjejerna som bestämmer. Ytterst sätt, om det blir något eller inte. Killar är oftast på, med, intresserade av allt i kjol. Det är inte så noga, egentligen. Men kvinnor är väldigt noga. Det ska stämma. Killarna uppvaktar och tjejerna ratar, det är gången. Likadant i naturen, bland fåglar och däggdjur. Generellt sett.

När jag tittar bland de jag känner som fått napp på en dejtingsajt, så är det tjejen som tycks tagit initiativet till kontakt, när det blivit något.

En sorglig konsekvens tycks vara, att när det ett förhållande tar slut, så är det tjejen som till mer än 80% av fallen, är den som tar initiativet där med.

Nu lägger jag mig och känner mig mycket nöjd med att snabbt och effektivt ha skruvat färdigt alla gipsskivor. Nu är det spackling som gäller. Det borde kunna hinnas med något tillfälle innan veckan är slut. Nya fina spacklar har jag köpt, dessutom.

Idag, fredag, har jag redan pratat med en söt blondin och sett en annan i bara BH, så helgen är liksom redan räddad. Skönt, nu behöver man inte känna någon press eller prestationsångest mer. Klappat och klart.

Det var Blondie som behövde lite datahjälp. Så vi pratade och pratade. Tyvärr mest om dataproblem och väldigt lite om hennes nya fria liv utan sin gamla sambo. Hennes USB-minne hade plötsligt blivit helknasigt. Kanske virus, trodde hon och en datafirma. Mystiskt, tyckte jag. Borde finnas spår av något då, och undersökte saken. Men inget. Sen kom jag på något.
- Ursäkta att jag frågar, det låter kanske underligt, men när data försvann från minnet, vad hade du för kläder?
- Ja, sa hon, jag hade en stickad tröja och en täckjacka.
- Ulltröjor och nylon är ingen bra kombination, sa jag, det blir så lätt statisk elektricitet.
- Jo, jag fick en sån stöt när jag kom in i hallen och skulle ta av mig, det blev en blå blixt, och då hade jag minnet i fickan.
- Aha, det kan förklara saken. Dataprylar och statisk elektricitet gillar inte varandra. Du grillade nog minnet.

Jag tror jag framstod som en smärre Sherlock Holmes. I alla fall kände jag mig som en. Ett gott intryck är ju aldrig fel. Men jag var tvungen att hitta en krok, så jag kunde träffa henne igen.
- Jag kan titta på det, kom tillbaka i slutet av nästa vecka, så ska jag se om jag kan laga det.
- Okej, toppen!

Jo, lite dejtingvana... Öh...

En skön BeHållning av dagen var annars ett besök hos syster. Bara själva principen - och så oväntat - men jag tittade faktist bort. Ett anfall av gammal finkänslighet och moral.

Jo, jag tyckte själv jag var så cool, med min kommentar till den stickande systern.
- Tvättade du axeln med sprit nu, eller körde du in nålen, verkligen?

Och en annan som jag plågade den stackars oskyldiga systern med.
- Kan jag styrketräna imorgon, en kvart åtminstone?
- Nja, du verkar så [envis... engagerad... angelägen...?], så du kommer väl göra det oavsett vad jag säger, svarade systern, lätt uppgivet. Men dina axelmuskler har nog fått vad de tål nu på ett tag. (Det var två sprutor i vardela axeln.)

Ja, ja. Efter att så ha förhärligat mig själv, så är det väl dags att sova. Även om helgen är "räddad", så vore det ju bra att göra något annat än att sömndrucken, ragla sig igenom den.

Jo, för första gången i mitt märkliga liv (?), så har jag alltså dejtat några gånger. Tjejer som jag träffat på dejtingsajter och brevväxlat med. Du kan förstå hur underligt konstlat det är att dejta människor man aldrig träffat förut. Ja, vad betyder ordet dejt, egentligen? Jag uppfattar det som ett överenskommet möte med lite vibbar. Men jag antar att det är lite vanligare, fortfarande, att man dejtar personer som man träffat förut, på jobbet, krogen, dansgolvet eller på matlagningskursen för singlar.

Nåväl, en onaturlig situation är det för mig som bara blivit tillsammans med tjejer som först varit mina kompisar. Nä, jag tror jag behöver betydligt mer träning om jag ska lyckas med detta på ett bättre sätt. För några dagar sedan tänkte jag att jag skulle börja denna bekännelse med påståendet att Puckopeo suger röv på att dejta. Kanske för att jag var lite frustrerad. Men det är väl en överdrift att påstå det, egentligen. Men ingen röv utan eld, brukar man väl säga. Rök, alltså.

Jag hoppas kunna trimma min framtoning och bättra på min inställning och min inbyggda ironiska skepticism. Inte för att jag tror på astrologi, men... (så brukar man väl säga när man egentligen tror på något) jag är ju kräfta och de är väl kända för sina kraftiga skal. Det är väl inte helt lätt att öppna sig om hjärtat är omringat av keratinsköldar. Och inte helt lätt att bli attraherad av en oåtkomlig skalman. Jag skojade med Allie om att mitt alias på dejtingsajten kanske skulle vara något som associerade bättre med alla skal, kanske Löken. Eller inte. Eller bananen. Eller, absolut inte.

Äsch - jag är lite off idag. Jag har haft mina underbara barn i två veckor på raken, så nu jag är lite seg. Lika seg som kolan i köket, kanske. Den smakar gott och jag tror jag ska äta en liten bit till. En liten, medan jag tittar klart på Morden i Midsomer. Spännande, faktiskt.

Jag har ett utmärkt ämne för bloggen, nämligen internetdejting. Men jag kan inte skriva nu, för jag är orolig för min mamma, framför allt. Hon ligger på sjukhus och är rätt risig. Så nu ligger jag lågt ett tag. Men jag kommer väl snart tillbaka - på ämnet dejting.

Ensamarbete blir lite segt till slut. Men den som härdar ut får resultat. Äntligen har jag börjat komma någonvart med bottenvåningen. Tre dagars envist, ostört arbete och det händer saker. Fast det kostar på i själen. Det känns verkligen knepigt att inte träffa någon på en hel dag - och sedan en dag till. Nä, det suger. Jo, Daphne, förstås, och Barbara - men kommunikationen är lite ensidig, måste jag säga, och det sociala utbytet magert, trots allt.

Men soloarbetet har resulterat i att alla väggar höjts upp till taknivå, bara en sån sak! Och jag har spacklat två av tre innertak en gång! Jajamen, hade det varit ett sakralt sammanhang, hade jag nog hört ett Amen och Haleluja, nästan.

Mitt bantade mål för lovet var att komma så långt att jag målade färdigt innertaken, men det ser inte ut att bli så bra, jag får nog hoppas på att ha förberett för målning, spacklat och slipat, kanske, två gånger. Tyvärr krävs det tre gånger för att säkertställa ett bra resultat. Det tar tid, och det dammar äckligt mycket.

Numera städar jag efter arbetspasset. Jag höll på till klockan 22 i dag - ikväll. Ibland säger jag till mig själv att jag struntar i städningen, jag sopar bara lite, och efter en stund är det städat i alla fall. Det går inte längre att bara lämna skiten. Förr kunde jag till och med strunta att duscha efteråt. Men, nä, det går inte längre. Fast det bara är 20 grader varmt, det sura varmvattnet, för det är så kallt ute....

Till slut, rätt trött, så måste jag även dricka mitt te och se lite på någon film eller läsa en bok en stund. Jag kan omöjligt gå och lägga mig på en gång. Nä, varva ner lite, samla mig, vara "social" med Daphne och Barbara och åtminstone skriva lite på bloggen.

Inga mejl idag, ack. So long.