puckopeo

Kan knappt tro det själv, men i torsdags kopplades jag ur från Internet. Min ADSL-anslutning stängdes ner av Utsikt som är nätleverantören, dvs de som står för kablar, kopplingar och hårdvara. Men inget fick jag veta. I fredags började jag luska i vad det kunde bero på att Internet inte fungerade. Det är alldeles för vanligt att det inte fungerar, så jag tänkte vänta ut det som jag brukar. Det går några dagar, sen kickar det igång, av slumpen. Men eftersom adsl-lampan inte lös på modemet, verkade det vara mer allvarligt än vanligt. Så jag luskade. Ringde min mjuka leverantör, Alltele. Fick lite vaga svar, bytte till ett nyinköpt ADSL-modem. Men lampan lös ju inte här heller. I lördags förmiddag fick jag det tydliga beskedet att jag helt enkelt var avstängd. De trodde jag kopplat min router baklänges och hävdade att jag fick hela Internet i mitt område att tappa kapacitet. Men till 100% säkerhet kan jag säga att jag inget kopplat fel. Däremot kan ju routern vara trasig eller konstig. Så visst, jag kan ju vara omedvetet skyldig till något. Men högst tveksamt, eftersom Internet strulat oavsett utrustning här.

Jag ringde Utsikt, men de servade inte privatkunder på helgerna. Men de lovade att försöka i alla fall. Jag ringde många gånger och vid pass tre glas hade de släppt spärren. Internet gick igång. Under tiden hade jag gått runt och intervjuat grannarna. De två som var hemma, hade alla problem. Min närmaste granne var rentav förtvivlad över den dåliga uppkopplingen med ADSL, så han hade mobilt bredband, dessutom, bara för att vara säker på fungerande Internet.

Under tiden jag var avstängd fungerade för övrigt inte hans ADSL-internet heller. Så att jag skulle vara boven är därmed uteslutet. Åtminstone inte den enda, i så fall, om man ska vara helt logisk.

Får man stänga av folk på det här viset? Det känns ju helt barockt.

Just nu fungerar inte heller den trådlösa delen i routern, så jag sitter i mitt lätt kyliga kök och skriver. Brr... Inte så skönt som i sängen.

Vi rodde iland en miljödag, en studiedag för hela skolan, i fredags, miljögruppen. Det blev väl rätt bra, tror jag. Ingen uppenbar flopp i alla fall. Jag hoppas på att vi ska bli ledande även inom den biten! Fast en och annan skola lär bli otroligt svårslagen; jag tänker specifikt på Sötåsen. Men lokalt kan man ju bli ett gott exempel. Där är väl konkurrensen mindre.

Nästa vecka blir full av aktiviteter. Luciafirande fyller ut de små andningshål som annars brukar finnas - med den äran, säkert. Det blir nog fint.

På skolan hade vi en elev, Frodo, som försökte övertyga de mycket skeptiska svensklärarna om fantasygenrens fördelar. Som part i målet smet jag in och lyssnade. Några av de församlade, c:a åtta, hade väl läst eller försökt läsa lite. En Harry Potter bok, en del av Sagan om ringen, kanske några Narniaböcker. Någon hade väl läst lite mer.

De talade om det svåra motståndet de upplevde vid läsningen. Det var svårt att hänga med, alla konstiga namn. Man kunde tro att det var en roman av Dostojevski som beskrevs. När det i själva verket inte finns något som ger mer läsupplevelse än en fantasybok.

Ja, enligt mig alltså. Uppenbarligen är smaken eller intresset eller vad det kan vara, väldigt olika. Så märkligt att samma bok kan ge så olika respons hos olika individer.

Jag försökte försvara genrens fördelar. Fantasin som stimuleras, nyfikenheten, barnasinnet - att "födas" in i en ny värld där reglerna/naturlagarna är annorlunda, möjligheten för författaren att utveckla en problematik, konflikt eller filosofisk idé och genom att inte ha realistiska begränsningarna och därmed kunna driva tanken till sin spets. På samma sätt fungerar ju science fictiongenren.

Frodo hade vissa framgångar, så kanske kommer någon läsa något i alla fall. Följande två kanske har en chans.



Nu är det godnatt för mig.

Jag hade sån TUR!

I morse åkte jag förbi nya Cloetta Center för att tanka bilen på Jet. Eftersom jag precis bytt strålkastarlampa på bilen, efter att kört enögd ett tag, blev jag förbryllad när mötande bilar blinkade mot mig. Är det fel nu igen? Jag stängde av och satte på lyset. Blink, blink. Hmm... Hastigheten gick ner lite. Plötsligt såg jag framför mig polisbilar och en kvinna med laserpistol. Bilen före mig blev invinkad och vek av in mot bussparkeringen. Poliskvinnan sänkte sin laserpistol och följde med bilen. Oj, tjena, så nära. Alla kör för fort förbi Cloetta Center. Alla kör i typ 70 km/h, fast det är 50. Jag tror jag körde 60 just då. Läge att köpa en lott.

Min dotter sa i helgen att det var dumt att vi skilde oss, mamma och jag. Jo, jag höll med. I en del länder är det faktiskt förbjudet att skiljas, sa jag. Ja, sa dottern, 6 år, i det landet skulle vi bo. Bara de inte pratar norska där, för det förstår jag inte. Hellre engelska, för yes, det betyder ja och no nej, det är lätt.

Idag sitter jag i lugn och ro hemma, för mig själv. Hade ett möte på avvikande ort som slutade 18.45. En lång dag. Nu är det väl dags att mysa, på något sätt. Barbara värmer - och Daphne, katten.

Som modern, socialistisk,liberal, värdeabsolutist och traditionalist så diggar jag den svenska festkalendern, med alla dess helger. Första advent är en av de bästa. Festlig för man får lysa upp sitt hem med många ljus och lampor. Julfirandet smygstartar i den mörka senhösten, med blöta löv, fukt och dimma. Inga särskilda tunga måsten är knutna till första advent, heller. Kanske kunde man gått till kyrkan. Men den är inte byggd än, här i området. Vi väntar och väntar. Advent är väntan på Kristus - och kyrkan, tydligen.

Lussebullarna var fina vid fikat. Jag har en pepparkaksdeg i kylen, som väntar på att bli utbakad. Jag har själv gjort degen. Oj, så häpnadsväckande lätt det var. Min första pepparkaksdeg, faktiskt. Mammas recept. Min morfars, konditorns, pepparkaksformar väntar i lådan på att bli använda igen. Jag önskar han hade blivit lite äldre, så han kunde lärt mig något. Nu får man mer gå på recept, känsla och viss erfarenhet byggd på blandade framgångar och floppar.

Bytte till dubbdäck idag. Numera olagligt att köra med sommardäck vid vinterväglag i december. Knäade i mörkret vid bilen, då käcka mammor gick förbi, kända grannar, skrattande kommenterade mitt svartarbete. Man försöker skratta med, men lätt ansträngt. "Ha, ha... Ja här står man nu igen, bla, bla." Skitig och i fula kläder. Arbeten i kvinnor istället för att promenera bort ert fett, har man lust att säga, men klokt nog håller man slika spörjande tankar för sig själv. Äsch, ärligt talat är de jättetrevliga, men man känner sig lätt fånig i en sån situation. Arbetare kontra lyxhustru, typ.

Nu lyser adventsljusstakarna i fönstren och jag börjar bli lätt degig. Nu adväntar jag på varken John Adams eller John Holmes utan John Blund.

Jag kanske nämnt att jag som princip blockade alla TV-serier när jag var ung och radikal. Orsaken var att jag inte ville bli TV-biten, bunden och snärjd vid dumburken medan livet passerade förbi utanför. Framför allt vände jag mig emot att vara låst vid ett visst klockslag, så att man kanske skulle säga till en vän
- Nä, kan inte ses, för jag ska se på TV.
Så dåligt. Välja bort en människa för syntetisk underhållning. Så Dallas gick bort. Även Twin Peaks. Faktiskt fick Magnum PI och framför allt Remington Steele nobben, eftersom det gick på fredagkvällar. Då var jag aldrig hemma - om jag inte var sjuk, förstås.

Nu är allt annorlunda. Eftersom man kan spela in TV-program så smidigt idag och ibland kan se dem på Internet, så finns friheten där. Man behöver aldrig hamna i läget att nobba någon för TVns skull. Därför är TV-serier okej. Till och med mycket okej. Formatet är ju så bra. Oftast en knapp timme långt. Det är precis så länge man kan unna sig se på TV en vanlig vardagkväll. Ja, till och med maximalt en timme. Det är väl inte alla kvällar det blir TV alls, även om det oftast blir en kortis i alla fall.

Nu har The Mentalist paus, likaså True Blood. Men John Adams har börjat. Otroligt bra och välgjort om USAs historia. En till två olika TV-serier är max vad jag hinner med att följa. Jag försöker se ifatt Heroes, som smygstartade på en udda kanal, och vars avsnitt jag faktiskt helt missade. Men John Silver finns... Tur det. Likaså finns avsnitt av The Mentalist att tillgå, samt Rome. Men Rome, nä, det kan jag inte riktigt klämma in någonstans. En annan modern TV-serie som gick för ett tag sedan utspelades i "vilda västern", mycket bra, men det gick ju inte att hinna med heller.

Barbara hjälper mig så bra att se ifatt. Jag pratade lite runt på jobbet och jag kan väl puffa för en god egenskap jag har, jag somnar INTE framför TVn, som många andra män tydligen har som ovana. Så för den som det berör; jag är en utmärkt person för mysiga hemmakvällar. Jag håller mig vaken och är i allmänhet både glad och tacksam och, ja. Typ. Men nu är det natti, efter en liten stund med John Holmes, höll jag på att säga, John Adams, förstås.

Ja, det är dags för uppdatering. Nu är det gjort. Snart.

Tyvärr har Internet ÅTERIGEN varit nere. Denna gång tror jag det blev drygt en vecka. Jo, tittar man på senaste bloggen som var den 4/11, så måste det varit ett tag. Sen har jag inte varit på humör heller. Stressad, jäktad, jagad. Många kanske säger såna saker lite slentrianmässigt, men jag vill nog hävda att när jag säger det så är det verkligen så. Jag har haft en svacka samtidigt som jag haft alldeles för mycket på jobbet och hemma. Men, jag tror jag jobbar ikapp det sista i veckan som kommer. Håll tummarna.

Jag och John Silver har diskuterat denna värdelösa koppling till Internet jag har. Det verkar som om det är ett leverantörsproblem. Alternativt ett grannproblem. Det kan vara så att det är fler som delar ut IP-adresser och att något blir fel. Där är i alla fall kärnan i problemet. ADSL-modemet har kontakt med Internet, men något är fel med adresseringen ibland, så datorerna får inte Internet.

Nu när ljuset börjar återvända innuti, så känns det lite roligt att sätta upp adventsljusstakar och pumpa upp lite julstämning. Jag tjuvstartar redan ikväll, fast det kanske är nästa helg egentligen. Men det går så fort över och det är roligast innan jul, och definitivt innan nyår. Sen känns det väldigt passé. Väldigt 00-tal, kanske till och med.

Vi hade återigen en träff inför Den globala resan till Uganda. Även om det är föreläsningar och aktiviteter hela dagen, känns det lite som att vara på läger. Ja, faktiskt. Plötsligt inföll den där lägerkänslan. "På läger, på läger, på läger sjunga vi (under paraply)." Vi satt uppe sex stycken och nattugglade med lite vin och salta pinnar. Ja, vin drack jag inte på den gamla goda tiden, på läger... Men i alla fall. Det visade sig att jag inte var den enda som älskade det klassiska brädspelet "Den försvunna diamanten". Nä, det var flera som spelade intensivt med sina barn - nu som vuxna - efter att ha spelat lika entusiastiskt som barn, själva. Vi ska ta med och spela nästa gång, lite kul eftersom kopplingen till Afrika är rätt uppenbar.

Tidigare på eftermiddagen hade vi lyssnat på ett bra föredrag av en universitetsperson om bistånd och biståndspolitik. Mycket illuminerande av herr Magnusson. Vi hade också gjort en gruppuppgift, där vi skulle bearbeta våra känslor inför resan genom att svara på fem frågor. Två löd: Vilka egenskaper är bra att ha på en sån här resa? Och: Vilka egenskaper kan du bidra med? Vi gruppade först och redovisade sedan i "helklass". Jag fick äran att redogöra för den förstnämnda frågan. Jag började lite försiktigt med några allmänna svar om humor, tålamod, extra social. Av någon outgrundlig anledning började några fnissa. Fortsatte sedan med mer komplexa egenskaper som nämnts; öppen flexibel, men ändå sig själv. Mer fniss. Jag kom in på lite mer specifika egenskaper - om nu själsliga nämnts så kunde ju någon andlig beröras; det kan vara bra att öva in repliken "Jag är luthersk protestant". Vi hade nämligen fått höra att de flesta utanför Sverige och särskilt i Uganda, anser att en tro är en självklarhet och något väldigt udda och märkligt att inte ha. Därför kunde det vara bra att undvika en onödig debatt genom en vit lögn, i de fall där ateist, eller möjligen agnostiker ligger närmare sanningen. Nåväl, efter den utsagan kom flera skratt rentav. Jag undrar om folk var lite trötta? De sista egenskaperna jag ville framhålla var de fysiska. Genom att byta batterier på den gamla pedometern, kunde man komma i form genom längre promenader. För att vänja sig vid det förväntade fuktiga och varma klimatet kunde man basta. Nu sprutade tårarna ur vår vänlige värd Christer. Han sa att han aldrig skrattat så mycket... Tyvärr blev det lite otydligt på slutet, så jag hörde inte exakt vad han sa. Så fånigt det kan bli ibland av nästan ingenting. Roligt var det tydligen på något underligt sätt. Jag skickar några glada tankar till fånigheternas mästare i Mullsjö, min namne och gode vän.

En fantastisk sak hände dag två. Som tur var hade Christer redan dag ett nämnt att han skulle genomföra en liten namntävling. Så vi tjuvövade på middagen, vi som satt tillsammans. Det var tur, för tävlingen var grym. Den var enkel i sin infernaliskhet. Person ett sa sitt namn. Person två sa person etts namn och sitt eget. Person tre sa person ett och tvås namn, sedan sitt eget. Etc. Gissa vem som kom (näst) sist? Undertecknad fick veva igenom alla namnen, och det fantastiska hände. Jag kunde alla 20+ namnen! Jag som nästan är namnblind. Jag som har så fruktansvärt svårt att minnas namn. Fast, jag har jobbat hårt med att bli bättre på det de senaste åren. Kanske börjar jag skörda frukten av den ansträngningen? (Hoppas, hoppas...)

När vi träffas så där, en bunt människor från olika håll, på "läger" - jag tycker det är så roligt! Människor är så intressanta. Alla har en historia, varför de kommit just hit där vi möts. Själva existensen är ett drama, på liv och död, rentav. Kan det bli mer spännande? Det är fascinerande när man kan börja nysta i människors öden. Kanske kommer man förstå varandra till slut.

Jo, jag trippade in i ett klassrum för att hämta lite kvarlämnat material. Pettson hade lektion i salen och det var så lugnt och tyst, matte, de var inte många, kanske sju, och längst fram låg två, tre utsträckta på bänken och sov. Oj, tänkte jag, och funderade på att säga något, men man vill ju inte sparka på den som ligger. Men då sa Pettson:
- Vi har rast, det är därför några vilar.
- Jaha, annars tänkte jag att jag också ville vara på mattelektion här, sa jag. Det verkar så skönt.

Kissen verkar älska mjölk och grädde. Men, ärligt, de tål väl inte sånt. Eller? Om man googlar lite snabbt verkar det som om en del tål, men att de flesta katter inte tål mjölk. Nåväl, nu har jag en nöjd kisse som fått bara några skvättar mjölk. Mycket nöjd och kurrande kisse.

Vad ska stackarn heta? Jag har tänkt mig något på temana
Filosofi
Litteratur
Mytologi
Historia

Men hon är en tjejkatt, vilket gör att Sokrates, Aristoteles, Herodotos, Loke, Erasmus, Newton m. fl. går bort. Ack. Vilka bra kvinnonamn finns? Luna, men det är upptaget, Lucia, men nja, ej okej, Xantippa är ju kul med ett x i, x är en cool bokstav. Namnet är känt för Sokrates fru hette det. Känd i historien för sin grälsjuka. Hon var den ende som kunde täppa till truten på filosofen Sokrates. Tyvärr låter Xantippa som något snuskigt, för när jag sa det i fikarummet tyckte någon att det lät som snippa. Fyller ju kriterierna för ett tjejnamn. Men nja.

Katten är avundsjuk på Barbara, hon går över tangentbordet fram och tillbaka. Men, ja, nu ligger hon och kurrar och sover i knät med sin tass på min arm. Jag tittar på True Blood.

Italienska-kursen var rolig idag. Temat var La famiglia, familjen, med ord som mama, papa, figlia, sorella, zio m.m. Quanto anni hai? Frågade vi varandra. Mimmi var bara 24 år. Söt, för ung. Gunnar är 62, och flyger till Italien i helgen för ett par hundra från Nyköping med Ryan Air. Han menar att det inte finns någon anledning inte åka ofta, med tanke på priset. Jag är böjd att hålla med. Det var inte tyst i klassen precis.

Det bidde en tumvante. Jorå, jag fick i alla fall mina nyinköpta träd i jorden. Nu står de på perfekt, symmetrisk rad framför huset. Tack, grävskopan som grävde hålen. Jag blev lite nöjd, när jag okulärbesiktigade resultatet hukade mig en bit bort och glodde med ett öga, jo, helt rakt blev det, längst bort det gamla körsbäret, sedan de två nya, ett vinter/höstäpple och ett victoriaplommon. Fast träden är ju lite krokiga, så överperfekt är det inte, de är ju ändå en del av naturen.

Över veden har jag länge tänkt att jag måste ha ett regn och väderskydd. Jag har försökt med ett antal presenningar, men de brukar hålla i ungefär två månader, sedan är det bara sönderblåsta remsor av allt. Hur jag än gör, dessutom. Jag har försökt med att spänna upp dem, med en slags regelanordning. Men allt blåste sönder. Nu har jag byggt ett riktigt bjälklag för att lägga ett permanent tak. Jag använder gammalt rivningsvirke och några nya plankor, så priset hålls nere. Jag har dessutom kvar rullar med takpapp som blev över vid bygget av takvåningen. Så där, nästan gratis. Men det bygger sig inte av sig självt, precis, utan kräver en hel del tid och engagemang. Och helst fint väder. Idag var det bra, så med ytterligare en dags arbete så är taket, med takpapp, på plats. Tyvärr är det väl helt lagvidrigt, men hoppas ingen bryr sig.

Inomhus står renoveringen still, men en liten ångestgaffel är väl i och med dagens arbete ur min andliga lekamen. Halvt, i alla fall.

Nu pustar jag ut framför Magnum PI, det är jag väl värd. Barnen och jag var ute hela dagen, så kinderna hettar till och med, känner jag nu. Annars var det väl inte precis hett ute. Mössa och "tumvante" behövdes.

Idag blev det lite spännande, minst sagt. Vilken överraskning. Och helt ovän var hon väl inte, heller. 16 000 steg om dagen, det är strongt.

Detta lov, detta lov. Så mycket jag tänkt ha gjort och vilken tumvante det blev. Ack. Knappast något hann jag med. Men jag har varit med barnen och jag har vilat upp mig. Det är väl bra, så långt.

I går gröpte jag ur en pumpa och skissade upp en otäck figur med spritpenna på den. Barnen skar ut den, 6 och 9 år gamla. Det blev jättefint. Vad duktiga de var! Helt förvånad. Nu står den där och lyser i mörkret.

Jag rostade pumpakärnorna med olja och salt i ugnen. Det luktade gott som popcorn och smakade... ja, som typ popcorn. Men så där supersmarrigt var det långt ifrån. Nästan tveksamt faktiskt. Barnen åt med nöje, trots allt. Jag gjorde köttfärssås med pumpa i. Den blev inget vidare, barnen ratade den totalt, och jag mökade i mig köttfärssåsen, men med frånvaro av gastronomisk glädje. Tyvärr blev det fyra portioner att ta med till jobbet. Det mest humana verkar vara att slänga det där urgröpta pumpaköttet. Men det tar emot att slänga mat. Man ska tydligen kunna göra andra saker, pumpapaj och pumpakaka (typ morotskaka). Men tiden, tiden... Och sen smakar det ändå rumpa. Pumpa tillhör gurkfamiljen, har jag läst. Kanske därför det smakar (g)urk. Passande grönsak för den här helgen. Nästan något att skrämmas med.

- Till middag blir det ännu en rätt baserad på pumpa.
- Ahhhh!!!

Pust, nu är jag seg, jag får inget ur mig längre. Stirrar på skärmen, blinkar som en ål.

Ökna var väl inte öken, i alla fall. Vi var där i två dagar, Mr Moustache och jag, utanför Nyköping, i skogen och pratade hållbar utveckling. Vi presenterade skolans arbete med Skola för hållbar utveckling och den utmärkelse vi fick. Vi passade på att sketcha lite och prata italienska, för att göra poängen tydlig att det är bra att gå en kurs eller ett program för att uppnå ett mål.

Jag hamnade i en grupp som skulle diskutera och utveckla elevperspektivet, men idag blev vi rätt sega efter lunch. Vårt uppdrag var att lösa lite saker av olika svårighetsgrad, bl a skriva våra namn och vår roll på en lapp. Namn, den biten grejade vi, men roll. Vilken roll, i vilket sammanhang? Ehh... "Rock'n roll", sa jag och så blev det. Arlene blev The Boss, Bruce Springsten, Mary-Jane blev Dire Straits och jag U2, jag fick till och med en låt "I still havn't found what I'm looking for." Jag tror vi var rätt trötta. För övrigt var låt valet nästintill profetiskt. Inte kunde väl de veta? Men tjejer känner sånt, det är jag säker på.

Ikväll mötte jag den rätta. På italienskakursen. Hon heter Theresia, och är läkarstuderande. Tyvärr har hon inte förstått att jag är den rätte. Och ärligt talat, dream on boy. Hon åker till Australien nästa vecka och är där i solen och värmen i två månader och kommer hem till jul, som en del i sin utbildning. Under vårterminen ska hon jobba i Italien, också någon slags praktik. Ahhhrrrggghhh. Avundsjukans hungriga gaddar sliter i mitt andliga kött. Jag vill också vara 20, ung, snygg, vältrimmad läkarstuderande blond tjej som åker runt jorden. Men jag slipper gärna de där 40-åriga dreglande typerna som hänger hela tiden.

Ok, jag kan stå ut med att vara allt det där och ändå vara kille också förresten, om jag får heta något som nästan är lika tufft och katolskt som Theresia, kanske Terry, the terrormachine, nä, kanske inte. Thorleif, då? "Hej, jag heter LLLeif och är LLalkoholist..."

Ökna är ju en gammal skola, med väl begagnade lokaler och möbler. Ens rumpa är inte gjord för att sitta i klassrum längre. Inte på hårdlackade trästolar, i alla fall. Träsmaken sprider sig genom kroppen.

En kvinna, det är många kvinnor i läraryrket, som jag pratade med på skolsammandragningen började plötsligt gnugga sig på överläppen, samtidigt som tittade stint på mig. Så jag började gnugga jag med, tänkte att det nog fastnat något på mig, typ en halv banan eller så. Så jag frågade. Nä, sa hon, det bara kliar så på mig. Jag förklarade vad jag hade trott, och sa sedan att hon kunde ju ha menat att jag uttryckte högerextrema åsikter, med den där mustasch menande manövern. Det var lite småroligt, tyckte jag då. Vi var ju rätt trötta, som sagt.

Jag har ju inte skrivit något strunt på länge, här. Istället har jag gjort saker på andra sajter. Nästan så man skulle kunna kalla det ett litet napp. Men, napp behöver ju inte betyda fisk, det är ju bara lite ryck i spöt, och flötet som doppar. Sorry, det där lät rätt illa. Eller helt rätt, kanske. Nu är det godnatt för ikväll.

Under ett svagt ögonblick la jag in mig själv på en dejtingsajt i veckan. Inget jag är stolt över, precis. Men just då kändes det ... inte rätt, men nödvändigt. ( I min preliminära plan för livet ingår dejtingsajter, men inte före jul.) Faktiskt hade jag tänkt att lägga ut mig lite mer seriöst efter jul, eller rättare sagt, efter att renoveringen blivit klar. Jul - kanske - klar... Tveksamt. Men det komiska är, tycker jag, att jag la ut mig under pseudonymen "DenRätte". Ganska kul i sig, men ännu mer kul är det ju att INGEN ens TITTAT på min annons. Vill ingen ha den rätte? Snyft... :-)

Jag blev lite inspirerad av dramat förra året, då, på en dejtingsajt, 7ehimlen, pseudonymerna MrRight och MissRight fann varandra. Mycket kul.

Nä, jag har inte letat om det finns någon "den rätta", den kvinnliga motsvarigheten till den rätte. Överhuvudtaget har jag nog inte tänkt spilla tid på att leta alls på sajten. För det visar ju sig när jag kollat upp det hela i bekantskapskretsen, att när det nappat på en dejtingsajt, då är det alltid HON som tagit initiativet. Jag bytte några snabba ord med Ms Austen i ämnet, och hon har exakt samma erfarenhet. Vad betyder det, hur ska vi tolka det?

För det första så kan man ju bekvämt luta sig tillbaka, när man väl har en annons på en sajt, som kille. Det spelar mindre roll vad man gör. Svara på meddelanden räcker gott.

För det andra kan man väl fundera på vad det betyder rent mänskligt. Är vi väldigt olika, män och kvinnor, tjejer och killar? Kan det vara så att tjejer vill välja, inte bli valda. De vill ha initiativet, kontrollen och valfriheten? Kan det vara så att killar är ganska öppna och inte   så väldigt noga vilken tjej det är frågan om. Det är en tjej, charmigt leende, fina ögon, bröst, etc, det räcker för att bli intresserad. No more talking,  lets find out... Medan tjejer gör fler avväganden av mer subtil natur.

Hur intressant är egentligen konceptet "Den rätte"? Man kan fundera på om någon tror på det längre. De flesta tänker nog att den rätte/a kan vara flera personer. Det finns ingen unik person som är "den rätte/a". För somliga kan det vara väldigt många individer, för andra, mer komplicerade naturer, kanske det är färre. Kanske någon blir stött av det ganska självsäkra valet av nicknamne; DenRätte. Någon kanske tycker det är fånigt på en "seriös" dejtingsajt. Fast, har man humor, kanske man kan ta det. Humor är ju en rätt grundläggande viktig egenskap.

Jag har ingen bild på annonsen, det sägs minska besöksfrekvensen. Jag kanske den låter simma där ute i internetethern ett tag till, innan jag drar in den. Med eller utan napp - eller titt.

Är jag inkonsekvent? Jag är ju gärna singel, i grund och botten är det ett helt okej sätt att leva, men som sagt, finns det någon där ute så kanske man kan byta från mono till stereoliv. Och man vinner ju aldrig om man inte köper lotter, tänker jag. (Högsta vinsten någonsin är väl ett par hundra, men ändå.)

En del förordar ett slags monoliv, men med uppskalning till 5.1. Intressant tanke. I teorin, alltså.

Ack - nu blir jag sådär melankolisk och introspektiv. Inget att läsa, kanske.

Ligger ensam med Barbara i ett stort kallt hus. Inte så kalllt kanske, men känslan. Helsingel, utan barn, utan brud i ett svep när alla for för ett par timmar sedan. Jag drabbades igen av det där stinget som svider. Inget vidare. Så illa att jag till och med skrev en dikt. Den blev hyfsad, men den får nog förbli i pappersform. Sen skickade jag ett mess ut i ethern, ett rop på hjälp, som man säger. Konstigt, egentligen, vad beroende man är av det där T9-fipplet, vilken tur att det finns. Ett litet svar kom och plötsligt ler man och det liksom ljusnar lite.

Jag väger verkligen för och emot singellivet. Alltså... Det finns många fördelar att fortsätta så här, ärligt. Det som talar emot singellivet är väl möjligen ekonomin. Sen, det är klart, kanske finns det någon verkligt trevlig människa där ute som man skulle kunna funka med. Om det otroliga skulle hända, att man träffades under goda förhållanden... Visst. Men, jag är väl rätt skeptisk i dagsläget. Realist, skulle jag vilja hävda, rentav.

Jo, vid fikabordet, ja. Vi satt, singel-cowboy och singel-puckopeo och jämförde våra öden och äventyr. En vänlig kollega sa då att "Om två år sitter ni här med varsin tjej." Ha, ha. Men, visst, i princip kan hon ha rätt.

När, nu ska vi se, vilket alias hade hon nu igen... Äsch. När det avslöjades på personalmötat att Fe hade gift sig i helgen, sa alla grattis, utom cowboy. Hans kommentar var: "Jag beklagar." Lite bitter smak på de orden! Men vi fattar att han skojar, förståss.

Det finns så mycket att skriva om, men ibland synkar inte humöret riktigt med lusten.

Jo, en sak, fast det kostar på lite. Lite roligt, kanske, men mer sådär så man kan börja fundera.

Vid det snudd på berömda fikabordet, i detta sammanhang i alla fall, lyckades jag till slut irritera. Jag kan erkänna att jag verkar tappa greppet lite, men ibland så biter det till. Buddha ryckte till och med in och försökte med en avledare och sonande ord. Vi diskuterade bildäck. Dubbat eller inte dubbat, det var frågan. Argumenten mot dubbat har ju vuxit sig starkare med det miljöargument som används, de onyttiga partiklarna som rivs upp från vägbanan. Argumentet för är som vanligt det att dubbat är något säkrare. Jag nämnde att en person sagt mig, när jag stod i begrepp att köpa. "Har du barn? Självklart dubbat i så fall!". Det lät väl som om jag själv tyckte det var argumentet som var tungan på vågen, för där flammade känslorna upp.

Nja, inte helt nöjd med återgivningen av händelsen. Känns inte helt rättvisande eller ens så kul heller, kanske, sa han självkritiskt. Ibland måste man väl helt enkelt vara där. Vid fikabordet.

Ännu en vecka gick, med bara måndag, svisch och fredag. En snabb och kort vecka, men fredagen var lång. Först lång dag på jobbet, 9-18, faktist. Sedan lång trevlig partykväll med förra årets 3B! Mr MoneyPenny bjöd på grillat. Men det är klart, det var jag som stod för själva grillandet. Fick testa en Weber-gasgrill för första gången. Oj, så smidigt jämfört med den klassiska kolgrillen. Den var så mjuk och så lätt att grilla med, inte alls samma glödande kamp på eggen, mellan sotbränt och blekblodigt resultat. Grillen var fin, men slutet på oktober kanske inte är idealet för sådana utomhusaktiviteter. Där stod jag i 3 graders värme, i mörkret, ensam i regnet under ett plasttak på dekis. Några rökare förbarmade sig och gjorde mig sällskap, då och då. Host, host. Nästa gång kan det väl vara passande att rökarna grillar.  Äsch - jag gillar att grilla, så det var helt okej.

Morgana påminde om hennes alias. Det var kul, jag tyckte det var ganska passande. Fast det visade sig att hon förknippade det med den onda, smala "bläckfisken" Morgana i Ariel II, och inte Arthursagans Morgana som jag hade i bakhuvudet. Å andra sidan är Morgana i den nya TV-serigen, från BBC, kanske är mer positivt speglad än legendens Morgana. Verklighetens Morgana är i alla fall en toppentjej.

Asch, jag är för trött för att skriva något vettigt. Jag försöker fånga något vi pratat om, men hjärnan sladdar. Jag har kännt mig lite "dagen efter" och sonen har varit febrig och kräkts, föräldrarna varit här, jag har skjutsat dottern på kalas, där jag själv blev kvar några timmar. Det var kul. Men nu är jag slut och klockan är så mycket.

HD, kalasvärden, som för övrigt har en kalaspingla till fru, är också en pirat. Så jag fick möjlighet att låna lite filmer. Det är några av dem jag sultar efter att se. Bla Änglar och demoner, Hellboy II och Mamma Mia. Jag råkade nämna att jag behövde en vettig kamera för att plåta Afrika i februari. Vänta lite, sa han, och hämtade en. Ta den här och prova om den duger för dig. En ny fin 8 megapixlars Canon. På långsiktigt lån. Den duger nog. Ibland har man vänner som man inte förtjänar.

Är det speciellt mitt på hösten? Det känns som om veckorna går så fort nu, och den här arbetsveckan bestod bara av måndag och fredag, tror jag, så fort gick den.

Veckan utan barn betyder sena dagar, jag passar på att göra såna där saker som att klippa mig, veckohandla, italienskakursen. Enda dagen jag kom hem före 18 var måndagen, men fick jag bära in diverse arvegods till förrådet och in i huset. Den tunga soffan bland annat. Pust. Jag ångrar så att jag tog den. Så typiskt dumsnålt tänkt, en bäddsoffa behöver jag ju. Men... en solblekt, rödbrunrandig soffa från 1975... Puckopeo, du behöver ju inte fylla ditt nyrenoverade hus med fula grejer. Bättre utan en massa överlast av möbler. Hellre lite japanskt stuk, men madrasser på golvet, ärligt talat. Jag skyller på min mor, som också håller hårt i plånboken. Det blir att bära ännu en gång, ack, till Myrorna eller Hjärta till hjärta.

Idag har jag försökt få trädgården i ordning inför vintern. Det är trädgårdsmöbler, gräsklippning och lite, men ändå en del, byggbråte som ska få en bättre plats än utomhus. Det blev nästan klart idag. Tyvärr måste jag bygga en utomhusförvaring för ved och lite annat. Så det har jag påbörjat också. Det känns rätt B, men det har legat på att göra-listan i ett par år, så det är väl dags att få lite ordning på vedhögen. Skulle vara skönt att slippa fjanta runt med den där presenningen och andra tillfälliga lösningar för att hålla veden fri från regn och snö.

Veden, ja, i alla år har jag kunnat elda med rester av det gamla huset. Eftersom jag lyfte innertaket i somras och rev ut det gamla, så är det nu ännu mer plankor och bjälkar. En del använder jag till att bygga den här utomhusförvaringen. Det gamla innertaket kommer till använding igen.

Boring, boring. Tråkigt att bara skriva om en massa saker man gjort. En liten kul grej kan jag ju nämna. På innebandyn har en av de ständiga singlarna till slut hittat en tjej. Vågen! Hans första, tror jag. Hon heter Louice och bor i Gränna. Gissa hur de träffades! Jo, en dejtingsajt, förståss. 7ehimlen, den kristna kopplerisidan. Det var hans kusin som hade lagt upp en profil. Hon nappade på den efter att den funnits uppe i c:a fyra månader. Båda ska fylla trettio, en bra ålder att dejta på. Lite avis är jag, men väl bekomme säger jag. Han var verkligen vär det. Big J, också innebandykille, fick ett bra napp för något år sedan. De träffades och det var nog rätt. Men Big J ville inte flytta till Nässjö eller Jönköping. Hon ville heller inte flytta på sig, så då blev det för jobbigt. Big J nobbade henne. Hon blev ledsen. Big H säger att Big J valde golfen före tjejen. (De golfar tillsammans.) Plötsligt flög det upp en ordvits, som jag inte kunde låta bli att säga. "Hellre ett hål i gräset än ett hål i busken, alltså." Frågande miner och ingen särskild reaktion. Jag bad om ursäkt då, och det gör jag nu med. Pinsamt. Ibland är käften snabbare än förståndet.

Men du då, puckopeo, ska inte du lägga ut på Internet? Nä, jag var väl desperat förra året, så då fiskade jag på dejtingsajter. Men nu känner jag att jag bara vill ta det lugnt ett tag och, lite, finna mig själv först. Så här i efterskott tror jag att ha en relation är som att vara drogberoende. Man är verkligen fysiskt, kemiskt beroende av den andre. Och innan det där gått ur kroppen så är abstinensen svår att hantera. Faktiskt. Man är i desperat behov av kärlekskicken. Tomheten är också jobbig i början. Det känns tomt och ensamt. Men också det går över och ensamheten känns inte längre tom och ihålig. Tvärt om fylld med frihet och nästan frid. Det är så lugnt och skönt att sitta här under trädet och bara lukta på blommorna...

Nu närmar sig klockan 21 och massor med filmer börjar på olika kanaler. Igår såg jag Fast and Furious. Rätt okej, lite kul att se snabba bilar och mekarkillar på TV. Nästan som hemma i garaget. Får se om jag fastnar för något eller om det blir Magnum på DVD i stället. Magnum PI, alltså. Idag är verkar fler koppla Magnum med ekivoka filmer, men det tycker jag är både osexigt och vulgärt. Påsättningsfilmer - blä.

Jag tittade precis på The argument Clinic med Monty Python. Så kul. Nästan lika kul som The Parrot Sketch eller Biggus Dickus.
"Måste du alltid börja argumentera, kan du inte bara ta kritiken." Nånting i den stilen sa min kära kollega Ariel, när jag precis lämnat fikabordet och sagt något. Lite disträ hade jag sopat undan några smulor med min kaffekopp och rest mig.
"Brukar du göra så hemma", sa Cowboy. Hårfagre fyllde i med något om att här damsuger städerskorna golvet, men inte hemma. Ariel tittade anklagande på mig. Jag kände jag var tvungen att komma med något, så jag sa:
"Ms Austen", som just lämnat bordet, "gjorde ingen ansats alls att städa upp efter sig."
"Nä, sa Ariel, men det kanske beror på att hon inte smulade."
"Nä, men Principen", sa jag.
Det var då Ariel tyckte att jag bara kunde ta kritiken. Men, jag vill ju argumentera och bråka lite. Ibland känner man som gamle Sture, som hade en lapp på rummet som löd "Har jag inte retat upp någon idag, så ber jag om ursäkt." Ganska knäppt, men lite kul.

Igär, söndags, bakade jag 80 bullar. Det kändes rationellt och bra. Då blir det lite lönt att baka. Bunken passade så bra med en sats på 7,5 dl vätska. Det var precis så mycket att det inte skvätte utanför. Cowboy triggade på det, när jag sa det. Typiskt att somliga bara behöver höra vissa ord, så går de igång. Lite förutsägbart, kanske. Men, antagligen börjar väl även jag bli förutsägbar. Det är ju mest jag som skrattar åt mina kommentarer, är jag rädd.

Jag passade på att luska lite i hur Cowboy tänkte när det gäller nästa (flickflopp) eventuella kvinna och hennes önskade egenskaper. T ex kan man fundera på om det överhuvudtaget är att tänka på, att stöta på någon utan barn. En singeltjej, utan barn, kommer väl uppleva vissa adaptionsproblem. Plötsligt blir man inte bara flickvän utan även extramamma. Exmamman dyker upp då och då och det betyder ofta krångel och problem. Och mannen har helt klart flera personer i livet som betyder minst lika mycket som flickvännen, nämligen barnen. Det kan nog kännas ovant.

Man undrar - kan det funka?

Jo, det kan det, tydligen. Men helt enkelt är det ju inte, säger initierad på jobbet, som hitintills har sluppit bråk och gräl inbördes. Fantastiskt.

Vi satt vid fikabordet, B-jörn och några ur The Hoover Unit. Eftersom Ellen Key var extra brun fick hon förklara att hon nyligen kommit hem från den Grekiska ön Korfu. Åhh... kände vi. Hon hade hyrt vespa och kört omkring och badat på udda badstränder. Oj, tydligen tuffare brud än man kunde tro. Men Korfu var lite på dekis. Många restauranger hade lagt ner. Key pratade på och jag satt på nålar, jag ville säga... Och där var triggern. Restauranger.
-Och ni kanske åt grillad Korfu? sa jag. Medlidsamt skratt.
-Ja, jag satt på den och kände den måste ut, tillade jag.
-Korfun? sa Blondie, oväntat, och plötsligt blev det väl nästan pinsamt. Hon har visst någon slags barnmorskebakgrund.
-Det var väl länge sedan den var ute, kan jag erkänna, sa jag då.

Beowulf berättade öppet, samma morgon, att jag inte skulle betala för en viss tjänst. Nä, jag räknar dig som en vän, sa han ömt, och det kändes fint. Men, tillade han. Så var det inte i början. Med stark inlevelse berättade Beowulf om hur han irriterat sig oerhört på mina tjuvknep när vi spelat innebandy på skolan. Ett tag gjorde vi det med ganska god regelbundenhet. Det var ju mer okej att möta mig, då kände han att han kunde ge igen. Men när vi hamnade i samma lag var det blandade känslor. Men det var då, sa Beowulf.

Hur irriterande man kan vara är något som är så svårt att inse för en själv. Jag är rädd att åtminstone någon är i Beowulfs tidigare fas angående mig.

Jo, jag fick en sån snygg passning från Ms Austen. Ett oväntat rapp som sved så där lagom. Vid fikabordet satt Mr MoneyPenny och sträckte ut minst en lem under bordet och inkräktade på Ms Austens intimitetsradie.
-Oj, vad lång du är, Puckopeo, utropade hon.
-Nä, det är MonyPenny, sa vi.
-Oj, [bla, bla], sa Ms Austen.
-Tack, sa jag, det är första gången någon sa att jag var lång.
Jag ville ju gärna betona att hon sagt fel, samtidigt flinade jag så där självbelåtet som bara puckopeo kan göra. Annars är jag ju inte känd för att vara väldigt lång. Men då kom den i och för sig självklara, men väldigt snyggt levererade, dolkstöten.
-Det förstår jag, sa Ms Austen, och flinade så där som bara Ms Austen kan göra.

Jag känner att jag ofta refererar till fikat. Den där gemensamma kaffepausen har ganska stor betydelse för det sociala kittet på jobbet. Tycker jag, även om det ibland har lust att säga oh shit istället för kitt.

Vilken trött helg! Så sjukligt seg i lördags, antagligen förkyld och lite sjuk helt enkelt. Sen har jag levt ett liv i turbotempo några veckor. Kurser, fackliga möten och detta att tömma bortgångne mormors lägenhet, som har inneburit ett antal turer till Boxholm. Hon bodde dessutom högst upp, tre trappor utan hiss. Pust. Upp och ner, upp och ner. Hellre tömma än att fylla, i och för sig; någorlunda lättare att bära soffan ner än upp. Tre trappor är väl nyttigt för en gammal mormor som behöver motionen, men... hon fick pausa halvvägs de sista månaderna.

Jag märkte att jag inte kom igång med att renovera huset när jag inte startade direkt på morgonen igår, så det gjorde jag idag. På förmiddagen är man ju åtminstone utvilad, så det utnyttjade jag. Jag lurade mig själv igång. På så sätt kunde jag hålla på ända tills det blev dags att hämta barnen. Nu har jag gjort hål för infällda spottar i taket, nio stycken, som snyggt och prydligt i perfekt rak linje i taket ska lysa upp köket. Svårare än man kan tro, eftersom det finns saker ovanför gipset som här och var är i vägen. Jag tror jag sa ett och annat fult ord, vid något tillfälle. Det blev ett hål för mycket. Sen är det ju den märkliga sanningen att det finns inget som är helt rakt i ett hus. Som Martin Timell sa en gång, det finns inte en rak vägg i hela Sverige. Det märker man när man mäter, suck. En bra snickare är en sån som kan runda alla de problem det innebär. Jag börjar så smått kunna hantera det.

Vilken tur man kan ha ibland. I fredags, efter jobbet, åkte jag till Boxholm, tömde det sista och slängde in nyckeln i Boxholmshus brevlåda, veckohandlade på ICA-Maxi i Linköping för 850 kr och slängde med några DVD-filmer, på chans, lite för att det var så härligt bra priser. De kom så otroligt bra till hands när man var trött och sliten och bara orkade slöa framför burken. Två Clintan-filmer har jag sett. Kellys hjältar som tog sig på slutet och Absolute Power, en helt okej thriller. Och nu när Silver fått igång Internet öppnar sig ju möjligheterna än mer.

Ska komma i tid imorgon. Mitt nya liv - att komma i tid - jag ska fortsätta kämpa mot min senfärdiga natur. Egentligen är det bara så att jag har svårt att lämna ett tillstånd för ett annat, tror jag. Inte att jag är sen, för senhetens skull. Jag blir gärna kvar hemma lite för länge och sedan blir jag lätt kvar lite för länge på jobbet, när jag borde åka hem.

Nu borde jag komma i ett sovande tillstånd, eftersom jag kanske kört lite för hårt idag, mot min kropps behov av återhämtning. Jag får se om jag kan lura mig själv i säng.

I en vecka, nästan, utan Internet. Ack. Det är inte bra. John Silver kom och fixade det så äntligen kickade den döda sillen igång. Problemet har kommit och gått under en lång tid, som jag nämnt tidigare.

Köpte 6 filmer på ICA för 150 kr - nästan ett kap, bl a Kellys Hjältar. Jag ser den nu, och hmm... Sådär. Om jag tröttnar helt, kan jag i alla fall se Das Boot. Fredagkväll.

Uganda, here we come. I måndags och tisdags var vi ett gäng i Södertälje och mötte Olivia och Krister (riktiga namn!) som leder resan som är en del av Den globala resan. Mycket seriöst. Vi ska bl a sova ute på landet i en liten fattig, vanlig by hos familjer i cirka fyra nätter. Lite nervöst. Man tänker också på bilharzia, malaria och andra otrevliga saker man kan råka ut för. Vi ska vara borta i tre veckor i slutet på februari 2010.

Vi funderade bl a på vilka kläder vi skulle ha i Afrika. Det är ju varmt året runt. Uganda ligger till stora delar på 1000 m ö h, nära ekvatorn. Det betyder c:a 20-30 grader varmt året runt, dygnet runt. Inga årstider, utom att det regnar lite mer i början på året. Så lättklädd är rätt klädd, men de förväntar sig att vi som lärare klär oss i långbyxor, som män, och i lång kjol som kvinna. Skorna vill man ju ska skydda mot ormar, skorpioner och bilharzia. Huvudet bör skyddas mot solen. Jag föreslog mina medresenärer, vid middagsbordet, att rätt kläder skulle väl vara khakiskjorta, ridstövlar, ridbyxor och djungelhjälm. Kanske en piska kunde komma till hands. Hmm... Inte så seriöst.

Vi skulle göra en undersökning i Uganda av något ämne. Några skulle intervjua personer för att se vad begreppet lycka står för bland unga ugandier och jämföra med unga svenskar. Någon skulle undersöka Vi-skogen. Jag föreslog att vi skulle jämföra lyxhotellen, utbud, pooler, mat, personal... Ja, inte så seriöst. Igen.

Nu är det nog dags att seriöst överväga att sova och hoppas på att Internet funkar i morgon också.

I den oändliga inre debatten har nu två läger hittat sina positioner och duellerar varandra. Desperat vs Tillfreds. Desperat får fart på fredagkvällar, märkligt nog... Säkert lördagkvällar också. Men idag känner jag helt klart av stridens hetta från det desperata hållet. Tillfreds får vind i seglen såna dagar av intellektuell eftertanke. När känslorna har mindre att säga till om och förnuftet talar. Jag är så otroligt nöjd med att kunna strukturera min tid, leva mitt liv efter eget tycke. Ingen väntan, inget passande och synkande. Och. Inget tjafs, gnöl och otrevliga utfall a la pre ms, ms, post ms och ren allmän vantrivsel.

Men idag är det fredag och Desperate Mode infaller. Lite allmän känslomässig gungning påverkar väl. Kanske också sned för att helgen är uppbokad med saker jag inte vill, fullt ut. Självklart hjälper jag till, självklart. Min bortgångne mormors lägenhet ska tömmas och det tar både lördag och söndag i anspråk. Med barn. Lång resa och övernattning i Mullsjö därtill. Synd om puckopeo, tycker han själv. Hoppas man kan få en fin höstlig promenad i Mullsjö, åtminstone.

Desperat och tillfreds är nu pendelns ändpunkter. Synd att den där desperata biten inte fått ett slut än. Trött på det där ändläget. Men det har ju varit värre. Tillfreds är ju en rätt skön känsla. Där gick ju pendeln långt vidare förut, saknad och svartsjuka fanns ju med. Men det verkar falla undan mer och mer. Mycket tacksam för det. Stinger någon gång, men sällan.

Många säger just att desperata män inte är så attraktiva. Som om tjejer/kvinnor känner vibbarna i luften och flyr. Jag kan väl också, ibland själv se just de där desperata männen i aktion - ja, det är pinsamt och lågt, på något sätt. Därför är det lite jobbigt att ha känslan. Man får se upp så man inte agerar ut den, utan hålla masken och maneren under sträng tuktan och förmaning. För att inte tala om talet. Vakta sin tunga, väga sina ord noga, så inga sentenser far ut som ändå inte når fram. Aldrig, aldrig en påflugen kram. Det är genant och desperat.

Börjar faktist bli lite sugen på att testa något uteställe. Har ju hottat upp min look och tagit upp typ fyra, fem nya hål i bältet, förlorat två storlekar och en tredje på gång, känns det nästan som. Nu är nya given att inte bli tunnare utan låta musklerna växa. Synd att de inte likt fläsket passivt ökar sitt omfång kring lemmarna, utan än mer plågsamma rutiner krävs. Redan nu håller man ju diet och har självvalda hungerperioder, i framtiden får man alltså öka hanteringen av hantlarna, springa kortare och öka på styrketräningen. Pust. Lite nyfiken är jag allt på hur kroppen ska reagera på detta. Kommer en spännig kylskåpslyftarkung träda fram, eller vad ska man tro? Den typen är ju också lätt tragikomisk, tyvärr. Men man behöver ju inte gå som en gorilla bara för att man tränar. Man kan ju stretcha efteråt. Om jag klarar av att envist hålla igång träningen. Kanske skulle köra med måttband bara för att verkligen kunna se om biceps och eh... byst? breddas.

Nu törs jag inte skriva mer, kansken fler löften om framtida beteende lockas fram. Risken för ras, fall från höga hästar ökar ju då. En sak, helt annan, som jag nämnde för några månader sedan var att köra hårt med ledarskap i klassrummet. Jo, tänk. Det har jag faktiskt gjort. Tämligen sträng numera, mellan varven. Samtidigt måste man ju skämta och hålla humöret uppe. En höjdarlektion idag, tycker jag det blev, med ett skönt intellektuellt avbrott mellan läxförhör och instuderingsfrågor - när vi såg en dråplig holländsk film, möjligen tysk, om hur droger påverkar bilkörningen. Det är så fantastiskt skönt att se hur eleverna skrattar och mår bra.

Efter den här LÅÅNGAA utläggningen eller kanske bikten, känns det väl lite mer som pendeln svänger mot tillfreds.

Nu är jag igång. Första kurstillfället i italienska för nybörjare har varit och vi var många. Drygt 20 personer, de flesta kvinnor och några runt min ålder. Bl a en söt läkarstuderande, som log så fint när jag hastade hem på slutet. Kursledaren, som jag googlat och kollat upp via facebook, hade en liten bäbis och en gubbe hemma. En lätt besvikelse. Samtidigt måste jag nog säga att fotot på facebook var taget ur en väldigt bra vinkel. Önskar jag hade så fina foton på mig!

Får se om man kan locka iväg några på puben, efter ett tag. Särskilt läkartjejen, förstås. Jag fick möjlighet att presentera mig och orsaken till min latinska böjelse; Montalbano och motorcykelsemester. Hoppas det var inspirerande för någon. Jag är i alla fall väldigt sugen på motorcykelsemester i Italien.

WrooOOOoom!