Fika
Vi satt vid fikabordet, B-jörn och några ur The Hoover Unit. Eftersom Ellen Key var extra brun fick hon förklara att hon nyligen kommit hem från den Grekiska ön Korfu. Åhh... kände vi. Hon hade hyrt vespa och kört omkring och badat på udda badstränder. Oj, tydligen tuffare brud än man kunde tro. Men Korfu var lite på dekis. Många restauranger hade lagt ner. Key pratade på och jag satt på nålar, jag ville säga... Och där var triggern. Restauranger.
-Och ni kanske åt grillad Korfu? sa jag. Medlidsamt skratt.
-Ja, jag satt på den och kände den måste ut, tillade jag.
-Korfun? sa Blondie, oväntat, och plötsligt blev det väl nästan pinsamt. Hon har visst någon slags barnmorskebakgrund.
-Det var väl länge sedan den var ute, kan jag erkänna, sa jag då.
Beowulf berättade öppet, samma morgon, att jag inte skulle betala för en viss tjänst. Nä, jag räknar dig som en vän, sa han ömt, och det kändes fint. Men, tillade han. Så var det inte i början. Med stark inlevelse berättade Beowulf om hur han irriterat sig oerhört på mina tjuvknep när vi spelat innebandy på skolan. Ett tag gjorde vi det med ganska god regelbundenhet. Det var ju mer okej att möta mig, då kände han att han kunde ge igen. Men när vi hamnade i samma lag var det blandade känslor. Men det var då, sa Beowulf.
Hur irriterande man kan vara är något som är så svårt att inse för en själv. Jag är rädd att åtminstone någon är i Beowulfs tidigare fas angående mig.
Jo, jag fick en sån snygg passning från Ms Austen. Ett oväntat rapp som sved så där lagom. Vid fikabordet satt Mr MoneyPenny och sträckte ut minst en lem under bordet och inkräktade på Ms Austens intimitetsradie.
-Oj, vad lång du är, Puckopeo, utropade hon.
-Nä, det är MonyPenny, sa vi.
-Oj, [bla, bla], sa Ms Austen.
-Tack, sa jag, det är första gången någon sa att jag var lång.
Jag ville ju gärna betona att hon sagt fel, samtidigt flinade jag så där självbelåtet som bara puckopeo kan göra. Annars är jag ju inte känd för att vara väldigt lång. Men då kom den i och för sig självklara, men väldigt snyggt levererade, dolkstöten.
-Det förstår jag, sa Ms Austen, och flinade så där som bara Ms Austen kan göra.
Jag känner att jag ofta refererar till fikat. Den där gemensamma kaffepausen har ganska stor betydelse för det sociala kittet på jobbet. Tycker jag, även om det ibland har lust att säga oh shit istället för kitt.
-Och ni kanske åt grillad Korfu? sa jag. Medlidsamt skratt.
-Ja, jag satt på den och kände den måste ut, tillade jag.
-Korfun? sa Blondie, oväntat, och plötsligt blev det väl nästan pinsamt. Hon har visst någon slags barnmorskebakgrund.
-Det var väl länge sedan den var ute, kan jag erkänna, sa jag då.
Beowulf berättade öppet, samma morgon, att jag inte skulle betala för en viss tjänst. Nä, jag räknar dig som en vän, sa han ömt, och det kändes fint. Men, tillade han. Så var det inte i början. Med stark inlevelse berättade Beowulf om hur han irriterat sig oerhört på mina tjuvknep när vi spelat innebandy på skolan. Ett tag gjorde vi det med ganska god regelbundenhet. Det var ju mer okej att möta mig, då kände han att han kunde ge igen. Men när vi hamnade i samma lag var det blandade känslor. Men det var då, sa Beowulf.
Hur irriterande man kan vara är något som är så svårt att inse för en själv. Jag är rädd att åtminstone någon är i Beowulfs tidigare fas angående mig.
Jo, jag fick en sån snygg passning från Ms Austen. Ett oväntat rapp som sved så där lagom. Vid fikabordet satt Mr MoneyPenny och sträckte ut minst en lem under bordet och inkräktade på Ms Austens intimitetsradie.
-Oj, vad lång du är, Puckopeo, utropade hon.
-Nä, det är MonyPenny, sa vi.
-Oj, [bla, bla], sa Ms Austen.
-Tack, sa jag, det är första gången någon sa att jag var lång.
Jag ville ju gärna betona att hon sagt fel, samtidigt flinade jag så där självbelåtet som bara puckopeo kan göra. Annars är jag ju inte känd för att vara väldigt lång. Men då kom den i och för sig självklara, men väldigt snyggt levererade, dolkstöten.
-Det förstår jag, sa Ms Austen, och flinade så där som bara Ms Austen kan göra.
Jag känner att jag ofta refererar till fikat. Den där gemensamma kaffepausen har ganska stor betydelse för det sociala kittet på jobbet. Tycker jag, även om det ibland har lust att säga oh shit istället för kitt.
Kommentarer
Trackback
