Home, sweet home

Hemma igen. Vilken grej man varit med om. Superhektiskt, ambitiöst program i Uganda som verkligen gett så mycket. Det känns som man förstår mer av Afrika, u-länder och bistånd. Men samtidigt som jag skriver detta, tänker jag på att det är inte självklart att föra över Ugandas situation på hela kontinenten Afrika. Generaliseringen håller nog inte fullt ut. Framför allt är ju norra Afrika, med Marocko och alla länder fram till Egypten helt annorlunda och arabiska. Jag har varit i Tunisien två gånger, på 80-talet. Redan då hade folk högre standard generellt, än man har i Uganda idag.

En av många saker som slog mig var att Uganda är ett land som är på väg framåt. Det rör på sig, helt klart. Ett tecken på det tycker jag är mobiltelefonmasterna som finns överallt. Täckningen är god, t o m mitt ute i nationalparken Murchinson Falls gick det bra att ringa med Uganda MTN. Jag köpte ett lokalt sim-kort, för då kunde jag ringa för ungefär två kronor per minut till Sverige. Jämfört med den vanliga taxan på c:a 15 kr. Och inte bara var det så att det fanns täckning, det verkade som om i stort sett alla hade en mobiltelefon. Dessutom hade väldigt många indragen el. De flesta bodde i tegelhus, även på landet. Bara de allra fattigaste bodde i lerhyddor, och de var inte så många, upplevde jag. Väldigt många höll på att bygga ut, för det fanns tegelstenshögar överallt. På många ställen fanns hus under byggnation.

Kolla gärna på www.resdagboken.se. Sök efter resor till Entebbe, Uganda. Någon av dem som skrivit är jag. Tyvärr är jag ju lite anonym som bloggare, så för att hålla uppe min "hemliga identitet" kan jag ju inte ge en allt för tydlig referens.

Livet har väldigt starka kontraster just nu. Min mamma är svårt sjuk, det är ledsamt. Samtidigt som hon förflyttades till mitt närområde för operation, åkte jag till Uganda. Knasigt. När jag kom tillbaka flyttades hon tillbaka till sitt hemområde. Samtidigt som hon är sjuk, gör jag mitt livs resa (typ). Samtidigt som jag reser iväg får jag ett otroligt, osannolikt bra napp på en dejtingsajt. Under tre veckor i Uganda försöker vi hålla någorlunda kontakt. Mycket nervigt. Nu har vi träffats för första gången och... ja, vi får se hur det utvecklas. Det är lite för nytt och känsligt för att skriva om på en offentlig blogg. Men jag är glad i alla fall. Samtidigt som jag är jätteledsen och orolig för min mamma. Och pappa, som också är sjuk. Livet, livet - livet.

Vi skrattade och skojade mycket i Uganda. Vi såg en del elände och hamnade i utdragna bilköer i Kampala. En otroligt seg kväll genom Kampala, jag tror vi satt i bilkö i två timmar, ganska exakt, så hade vi allsång i bussen. Det var roligt. "Du ska inte tro det blir sommar...", "I samboronbon, en by förutan gata...", "Tommy tycker om mig..." med flera sånger sjöngs.

Många tog en öl och ett eller två glas vin på kvällen. Utan att bli berusade, så det märktes. Alla var trevliga och vänliga. Vi hade många tropiska kvällar och nätter då vi kunde sitta ute, under Södra Korsets stjärnbild, medan syrsorna spelade intensivt. Vi skojade särskilt med en frireligiös kille (inte jag!) som aldrig backade för en Nile Beer, på 5% alkoholhalt. Just den, Nilen, var särskilt god. Det fanns andra ugandiskt bryggda öl, som Bell, men just Nile hade mest och bäst smak. Det enda var väl just det att den var lite för stark för att ta till lunch. Egentligen. Men, men. Det var den på 0,5 liter, eller en Coca Cola på 25 cl man hade att välja på. Ett tag så tog jag vatten istället, till lunchen, men då började jag känna av magen lite, så efter det började jag se till att det blev minst en cola varje dag. Mycket bra för kroppen, konstigt nog. Nilen hade en lustig effekt. Den gick utmärkt att dricka, men när man skulle resa sig från bordet och gå iväg, så snurrade det till lite. Obalansen höll väl i kanske i några minuter. Sen var man okej igen. Tur att man inte körde.

Trafiken var för övrigt det värsta jag varit med om. Det slår med hästlängder tempo och eventuell kaosfaktor i Italien och på Autobahn i Tyskland. Dessutom vänstertrafik. Jag kunde inte titta på chauffören och trafiken, för jag blev så stressad av alla tokiga situationer och omkörningar. Just omkörningarna var värst. Det blev ofta frontalmöten, så en av de mötande bilarna fick slänga sig åt sidan för att unvika krock. Vägarna var ofta asfalterade, men det fanns stora potthål här och var, som bilarna kryssade emellan för att unvdvika. Så ibland blev det högertrafik plötsligt.

Ja, det var några korta reflexioner. Det finns så mycket mer att säga. Kanske att resdagboken är ett bättre forum för just Ugandaresan, så jag hänvisar till den. För övrigt kommer jag tyvärr vara lite hemlig kring den där dejten jag har på gång, tills läget stabiliseras i On eller Off. Helst On, tror jag.

Förberedelser

Puh, helt slut. Vilken vecka, igen. Hektisk och hetsig. Men till slut melodifestival och barnen sover.

Inte så mycket till melodifestival tyvärr, inget jag fastnade för. Satt och fixade med adresser. Tänkte att jag skulle få ordning på det så jag kan skicka åtminstone några vykort från Afrika, till Sverige. I perioder har jag haft ordning på adresser och annat, men på senare år gled det mig ur händerna. Det var roligare att pilla med det än melodifestivalen.

Nu ser jag Dum, dummare. Den är väldigt, väldigt rolig. Otroligt sjuk.

Jag tänkte berätta något om mina förberedelser inför Afrikaresan.

Två besök på vaccinationscentral, först tre sprutor sen fyra mot...
Gula febern
Hepatit A
Hepatit B
Polio
Tyfoidfeber
Hjärnhinneinflammation A och C

Drickvaccin mot kolera

Sen tillkommer medel mot malaria

Sex dagar förberedelseträffar inför resan i Södertälje
Tre förberedelseträffar, minst, i vår norrköpingsgrupp

Forex - beställa ett antal 50-dollar sedlar inte äldre än 2000
Gåvor - pannlampor, ficklampor, miniräknare inköp
Lämpliga skor
Kolla upp lämpliga kläder
Apoteket - diverse, bla handsprit, magpiller m.m.
Förbereda en del lektioner som jag inte kan hålla i själv
Fixa kattvakt
Ordna barnvakt
Kolla mobiltelefon och dator - fixa tidsfördriv som film eller talbok för flygresan
Starta ett konto på resedagboken eller motsvarande.
Ordna husvakt
Göra ett fotoalbum om mig själv och visa den afrikanska familjen vi ska bo hos (ska alla göra om sig)
En personlig gåva, som ett foto eller så

Jaha, var det inte mer, känns det som. Jo, sen är det väl den där vanliga packningen, som kanske kräver lite extra eftertanke eftersom jag kommer vara borta tre veckor, om allt går som planerat.

Just nu går jag och oroar mig för en händelse på en dejtingsajt. Äsch, kanske var jag för öppenhjärtig och blåste något. Ibland testar tjejer en, medvetet eller omedvetet, är man en tönt går man på minorna och de sprängs. Men är man cool så glider man runt dem. Ja, var jag står är väl uppenbart. Så här i efterskott framstår allt lite klarare. Lite. Fast rätt suddigt ändå. Äsch, första pinglan. Läxa till nästa gång. Andas ut, andas in. Läs flera gånger, skriv ett svar nästa dag, tänk efter före, var smart och tänk, inte känn. Ha inte brådis.

Okej, jag kanske klarar mig lite bättre än killarna i Dum, dummare. Nu är det så pinsamt att jag inte riktigt klarar av att titta. Snart kommer väl toalettscenen, den när Jeff Daniels fått laxermedel av Jim Carrey och går på en trasig toalett hos den söta tjejen. Ja, billig prutthumor. Men går in under den skeptiska radarn och får mig att skratta.

Puckopeo 1 år och 1 dag

Nu har jag alltså bloggat i ett år och en dag. Enligt statistiken är detta blogginlägg nummer 139. Eftersom det går 365 dagar på ett år, oftast, så det har ju inte bloggats varje dag. Jag var grym i början, och körde ett inlägg per dygn, men det är lite för höga krav, tror jag. Det finns ju ändå ett liv bortanför bloggen. Inte mycket till liv, ska erkännas, men ändå. Princicipipen, Helge, som man brukar säga.

Vi diskuterade bloggen idag, efter innebandyn. Men vad sa vi? Jag är tom i skallen. Det har varit en hektisk vecka och jag känner mig lite vek, slak och böjd. Oron över mammas kondition, pappas situation och helgfarandet till Jönköping tröttar lite. Sen är det en barnvecka och italienskan har startat. Jag har gått på stan två gånger för att hitta saker till afrikaresan. Men, ja, alla har väl fullt upp, så jag ska väl inte klaga. Nu är det helg och jag längtar efter en slö lördagmorgon, framför TV:n eller SVT-Play och ta det riktigt och grundligt lugnt.

Italienskan var en besvikelse och en positiv överraskning i ett. Tyvärr fortsätter inte kursen som jag startade i höstas med Sara. Istället får jag fortsätta en kurs med Nadja, en otroligt söt, tämligen ung, italienska. Jag har lite svårt med koncentrationen, men jag känner mig väldigt inspirerad. Eller vad det är. En annan sak är att de ligger tre eller fyra kapitel framför oss, så det är en del hårt arbete att ta ifatt.

Ordhumor, okej, då.
- Kolla här, sa jag till B-jörn, och visade en sida i tidningen om att pantburkarna får fördubblat värde från 50 öre till en krona. En bild visade en kvinna med två burkar framför ögonen, som glasögon ungefär, "flaskbottnar" brukar man ju säga ibland. Det var inte snyggt.
- Hon ser rätt pantad ut, sa jag. (Boring...)
- En annan form av burka, sa B-jörn, och det var ju faktiskt fyndigt.
- Hon vill väl inte bli av-slöjad, tillade han. Jag nikabe till svar och satte så mitt tal-i-bann.


Salt

Jag fick med mig trummisen hem. Vi var iväg på konsert, en kväll, Småland, Doktor H och jag. Salt, en funk-blues-jazz-grupp med blåssektion och mycket bas spelade. De har återförenats för ett antal konserter, men lade av 1988. Det var ett tag sedan.

Oj, alltså, han som spelar bas är så otroligt skicklig. Det är ju mycket bas i funk. Jag frågade elever om de visste vad funk var. De hade faktiskt en vag idé. Det är allt för sällan man hör ett bas-solo idag, men i torsdags hörde jag flera stycken. Det finns en kille som heter Abraham Laboriel som är otrolig och ja, riktigt så festlig är ju inte Björn Milton, men duktig. De var ganska roliga. T ex sa producenten att det hade varit svår att hitta alla bandmedlemmar. Trummisen hittade de en liten hytte i Norge.

- Annars hittar man ju inget i Norge. Bara självgodhet och arrogans, sa producenten. Det var roligt, tyckte jag.

Vi entusiaster dröjde oss kvar och lämnade lokalen samtidigt med bandet. Då frågade de om de kunde få lite hjälp, för trummisen, den legendariske Danne Gansmoe, hade ett behov. Han följde mig hem och parkerade sin bil utanför huset. För att göra en kort historia slut, så fick jag alla Salts CD-skivor och en bunt andra höjdarskivor som tack och uppmuntran. Småland hade betalt 500 kr för dem. Jo, jag är billig. Men vilka stockar!

Jag sa ifrån att jag inte, absolut inte var värdig, men jag fick albumen. Ett sockrat erbjudande från Salt. Så jag har lyssnat och haft en riktigt retrohelg.

Jag törs knappt nämna att jag kom hem från whiskyprovningen på Cupolen i fredags med massor med provarglas. Folk gav bort sina och några stod ensamma kvar på borden, så nu har jag en ganska hygglig uppsättning hemma. Jag såg tillfället och tog det. (Lite pinsamt... ja, men ingen skada skedd, förutom mitt småländska rykte, kanske. Men det var väl rätt solkat, ändå.) Trots att jag är väldigt mätt på whisky, kanske jag ska smaka lite nu. Utan salt.

Snökaos mr Bassman

Jag tyckte förra veckan att nu kan man väl säga, när det gäller snön, att "the bottom is nådd". Nu kan det inte bli mycket värre och snart blir det plusgrader och vår. Men. Nä. Inatt och idag har det snöat igen, och kommande natt och torsdag förmiddag kommer det sannolikt snöa åter.

I tisdags morse körde jag i diket. De hade plogat vägen, det var slätt och fint, vitt. Men när jag genade i en kurva, där ute på landet, den lilla vägen över Rystads kyrka, vid bonnagården, så insåg jag att även DIKET var plogat också. Men bärigheten var ju inte så stor, så vänsterhjulet åkte ner, sen ville hela bilen fara ner, jag körde i 50 km/h, så det var mycket kraft kvar, snön sprutade kring bilen och jag styrde och försökte försiktigt få bilen upp på vägbanan igen. Inte fastna i diket, var min desperata tanke. Och, sagolika tur, vid en infart till en traktorväg, tog diket slut, jag studsade upp och bilen krängde. Jag gasade på lite, låg och kanade utmed dikeskanten, som började igen, efter vägen och gled upp. Nu fick jag lite sladd, men det gick att parera. Pust.

I morse skulle jag lämna ett avgasrör på American Cars åt Mr MoneyPenny. Så jag åkte 6.53 från mitt lilla villasamhälle. Lite bökigt, jag avskyr tidiga mornar. Men vad gör man inte för sina vänner... Det snöade. Men vägen var fin - till att börja med. Väl ute på slätten... Mötande trafik körde mitt i vägen, lite på min sida, dessutom. Irriterande och konstigt tyckte jag, och lättade lite på gasen. Kanske till 60 km/h. Whop - ungefär så lät det när jag åkte i det där snödrevet som låg 3 dm högt och 300 m långt på vägen. Nu gällde det att inte krocka, så ut i kanten, slira och sladda och möte... Det gick ju, det med. Nu gick det bara att köra försiktigt i mitten, för det var verkligen MYCKET snö och helt oplogat. Men helt sakta kunde man ju inte heller att köra, för då skulle man fastna. Längre fram var det kö. De som skulle ut ur samhället hade mött de som skulle in till skola och dagis, på den enda vägen som olyckligtvis var oplogad. Och det gick bara att köra i mitten av vägen. Två bilar framför mig körde plötsligt in på cykelvägen. Smart. Jag följde efter. Vi körde förbi hela proppen med bilar, för cykelvägen var PLOGAD. Vad? Vilken märklig prioritering. Få se, hur tänkte man här? Vi har en enda väg till och från samhället. Låt oss bara ploga cykelvägen på morgonen, så folk kan cykla till jobbet i snöyran. Det verkar smartast.

På jobbet hade jag först mattelektion och sedan startade jag samhällslektionen. Då diskuterade vi dagens händelser och mycket fokus var på snökaoset. När det gått en kvart så avbryts vi och får meddelandet att skolan stänger. Orsaken är att tåg och bussar ställs in i en sådan omfattning att eleverna riskerar att inte kunna ta sig hem. Fler skolor stängs, hör vi.

Lite snopet hamnar man alltså hemma, tidigt. Jag försöker förbereda filmkursen genom att titta lite på en film som jag brukar använda mig av, men jag ser bara en halvtimme, sen är jag så sömndrucken att jag ger upp och går och lägger mig. Sover sött som en bäbis i en och en halv timme. Jag börjar så smått inse att jag går på övertid. Eller undertid. Jag sover för lite. Måste skärpa mig och se till att få den vila jag behöver. Det är uppenbart att jag kräver mer sömn under vintern. Det går att slarva en del på sommarhalvåret. Men nu, i mörkaste perioden, måste man tydligen se till att få sina åtta timmar varje dygn. Kanske till och med sova lite när man kommer hem.

I måndags var jag tacksam för att få en sittplats till jobbet. Det har varit så fullt på bussarna. Inget kul att stå i fem mil. Jag hamnade med tre tonåringar på de fällbara sätena där man kan ha barnvagnar. Två glada partytjejer och en kille. Tjejerna pratade och skämtade hela tiden. De stötte lite på killen. Hormonerna sprutade. De var verkligen festliga. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Man kan ju inte börja skratta, jag som är dubbelt så gammal som dem. Nä, pinsamt. Jag skyndade mig att sätta på musik i hörlurarna. Tyvärr hörde jag fortfarande allt de sa, men jag koncentrerade mig på musiken. Men när de började försöka vicka på öronen, då kunde jag inte hålla mig längre. Jag vände mig bort och låtsades hosta. Då såg jag gratistidningar längre bort. Distraktion, så jag gick och tog en och började läsa. Nu kunde man ju låtsas skratta åt det som stod i tidningen. Jordbävning och plundring på Haiti, hi, hi, he, he. Nja, varken trovärdigt eller lämpligt.

Nu har jag startat upp ett till projekt. Dumt, kan tyckas, men jag kunde inte låta bli. Fick erbjudandet att spela i ett litet rockband om jag köpte en bas. Det var andra gången på ett år, min kusin, Lagård, ville att jag skulle spela redan i somras. Eftersom jag redan var uppmjukad och det fanns pengar på banken, och min son letade efter begagnade spelkonsoller på Blocket, så gjorde jag också en sökning. För ynka 1000 kr fanns en elbas med förstärkare. Jag slog till, prutade och fick paketet i nyskick för 800 kr. Rätt okej. Så nu har jag spelat varje kväll. Det är så kul. Men det blir ju inte så mycket sömn... Rockbandet övade lite i tisdags, jag kunde vara med i 15 minuter, bara, tyvärr. Men det visade sig att förstärkaren jag köpt var för klen. Så nu tittar jag igen, på blocket. Jag är rädd för att det här kommer sluta, precis som förra gången, med att jag byter och köper, byter och köper. Till slut står man där med en fin bas, Aria Pro II eller Ibanez och en jätteförstärkare, Peavy på 130 W. Knappt bärbar, jättetung. Dumt nog sålde jag den efter jag gifte mig. För småslantar. Typiskt. Den hade varit så bra nu. Fast tung. Vred man upp volyman skallrade fönster och dörrar. Brutalt, mr Bassman.

Snö och fart

Vi satt och pratade lite trevligt vid fikabordet på jobbet. Jag sa:
- Det är lite jobbigt att köra bil nu när det är så snöigt på vägarna. Men det värsta är väl inte snön utan de andra trafikanterna.
- Jo, jag håller verkligen med, säger Gretchen.
Det är så skönt att bekräfta varandra. Vi håller på varandra här runt bordet!
- Man kan bara köra i 70 km/h i det här väglaget, max, men det värsta är lastbilarna som bara kör, kör fort och kör om, fortsatte Gretchen. Och de andra galna bilarna som kör som det vore sommarväglag.
- Eh, jaha, sa jag, lastbilarna. Ja de kör jag förstås om som vanligt. Jag skulle just säga att det är de där bilisterna som kör i 70 på motorvägen som är jobbiga. Propparna på vägarna...
- Jasså, du är en av de där galna bilisterna, sa Gretchen, och gav mig en blick av is.

Ja, där började det trevliga småpratet spåra ur, tappa fotfästet och sladda fel liksom.

Den gode B-jörn och G-unnar såg mig fippla med kaffekopp, mobiltelefon, pepparkaka när jag tog mjölk till kaffet i kylskåpet. Det var lite för mycket för två händer.
- Ha, ha, det såg ut som om du plockade mobilen ur kylskåpet, sa B-jörn
- He, he, sa G-unnar.
Hmm, tänkte jag, var det så roligt? Va?!
- Jo, det blev lite kallprat, sa jag, cool som jag är.
- Skåpligt kul, sa B-jörn.

Det är så mycket snö nu, så hade man samma humor som vädergudarna skulle man väl skratta brallorna av sig.

Jag fick höra av Mrs Söderköping att skottning började ta en stor del av fritiden. De bor längst in på en gata, vid en vändplats och all snö från gatan puffas upp på trottoaren framför huset, vid garage och entré. Jag berättade att vi i Mullsjö brukade ställa fram en reservbrevlåda på en pinne som vi tryckte ner i snödrivan.
- Men problemet är inte posten, sa Söderköping, utan de kommunala reglerna. Man är skyldig att hålla trottoaren ren från snö framför huset. Vi kan inte skotta ut den på gatan utan måste flytta den, in på tomten. Puttar vi tillbaka den på gatan som den kom ifrån gör vi fel. Men snöröjarna kan lägga hur mycket snö som helst på trottoaren, som vi är skyldiga att deponera.
- Men det kan inte var möjligt, med tanke på all snö som fallit. Man måste väl kunna hävda force majeure! sa jag. Eller?


Förbluffad

Jag har blivit glatt överraskad två gånger under veckan. Idag behövde en person på jobbet datahjälp. Jag hade märkligt nog aldrig sett henne förut, men jag hjälpte gärna till. Särskilt som hon var både trevlig och ja, trevlig. Hon berättade att hon hette Nina Karl.
- Så lustigt, på jobbet finns två goda vänner, gifta och kollegor som heter just Nina och Karl, sa jag. Senare, på ICA Maxi träffar jag just Nina och Karl samt den lilla knodden med en jättestor vagn fylld med hundmat och blöjor. Vilket sammanträffande. Men det som gjorde mig förbluffad var att jag en halv minut senare kunde hälsa på den där tjejen, Nina Karl, som jag aldrig sett förut och nu träffar två gånger på samma dag.
- Hej där, Nina Karl! Inga nya dataproblem hoppas jag! sa jag.

En annan mer fysisk upplevelse hade jag när vi hade en ganska kul övning under temat kulturkrockar. Vi är ett tjugotal personer från olika skolor i mellanöstern, här i Sverige, dvs från Nacka, Nyköping över Norrköping till Linköping, som ska åka till Afrika tillsammans. Den svenska mellanöstern, ha, ha. I alla fall, övningen gick ut på att vi fick hemliga hälsningsinstruktioner. På lappen kunde det stå: Du heter Jorma och kommer från Piteå, du hälsar genom att hålla händernai fickan, nicka och säga "Tjena". På en annan kunde det stå: Du heter Janet och kommer från Danmark och hälsar med en stor kram.
-Agera, sa övningsledaren. Vi reste oss och fick uppleva alla dessa kulturkrockar, för vi visste ju inget, inte ens vad övningen gick ut på. Vi hade bara läst den egna lappen. Jag var Jorma. Det var lite skoj. Extra skojigt, och märkligt var den hälsningen jag fick av en av de mer trevliga, kvinnliga deltagarna. Det var inte kindpussar i luften precis utan mer igelvarianten. Och på halsen dessutom. Jag blev så chockad att jag inte fattade först vad som hände och sen missade jag nog egentligen vem det var som "kindpussade" mig. Men jag tror jag vet. Jag tror jag började skratta, lite fånigt och chockat. Hjärnan flippade ur, en kort stund. Jag tål uppenbarligen inte sånt.

På kvällen började jag reflektera över hur länge sedan man verkligen fick en sån där engagerad puss. Ja, alltså, före den där igelhälsningen, samma dag. Lätt deprimerande tanke. Ack, jag vill vara 27 igen. Nu. Börja om och göra bättre.

750 kr för att dra i en gipsskruv

Usch, idag var en sån dag man inte skulle gått upp. Jag var trött och kände mig trög i både kropp och huvud. Det lyckades jag bevisa också när jag bara skulle rätta till en liten grej. Helt onödigt, extraarbete egentligen, jag ville säkra en gipsskiva i taket med en extra gipsskruv. Jag hittade inte regeln, så jag använde en elektronisk mojäng som hittade den och så drog jag skruven rakt i kopparröret för värmen till elementen. Aj, det blev hål och vattnet sprutade som ur en dusch över mig. PANIK!!!

Den snälle rörmokaren kom så småningom. Som räddat mig en gång förut, när varmvattenberedaren sprack och vattnet forsade, också. Trots att det var söndag och fast hans son fyllde år och frun blev irritaterad.

Det kostade 750 kronor - helt i onödan för jag vet ju mycket väl att jag inte får skruva precis där jag skruvade. Egentligen VET jag det. Suck. Det var då jag började fundera på hur mycket det kostar mitt X och mig att leva var för sig. Bara dubbelt boende och extra resekostnader, däribland två stora bilar istället för en stor och en liten skrutt, kostar ungefär 100 000 kr per år extra. 50 000 kr var. Ta bara X:ets hyra, 6 500 kr/mån*12=78 000. Det ger en tumvisning vad det kostar. Sen tillkommer telefon, bredband, TV (bil) och allt annat som betalas dubbelt. Det får en att tänka. Ett: vilket häpnadsväckande värde jag måste ha, minst 50 000, om året -  för att slippa bo med. Negativt värde, tyvärr. Lite av barnen på frostmofjället. Vem bjuder minst, han kan slippa få honom. Hmm, jämförelsen haltar kanske något. Tanke nummer två, jag måste ha en ny kvinna för att spara pengar...

Tanke nummer tre, tillbaka till sängen. Där jag borde ha stannat idag.

Grekisk fredagsblandning

Avrundade innebandyträningen idag med att gå på grekisk restaurang. Enkel, men okej, fokus på grillad mat. Lite utanför viktfokus, men är det fredag så är det! Vi var fyra killar som beställde, vi verkade väl höra ihop på något sätt och alla är vi singlar, kanske fångade den söta servitrisen upp det, hon frågade mig;
- Är ni ihop?
- Nja, sa jag, vi är tillsammans, men inte ihop, liksom.
- Nä, okej. Eller???, sa hon menande.
Vi skrattade.

Senare blev vi serverade maten och på min tallrik låg något som liknade en paprika.
- Vad är det, sa J?
- Det är en stark paprika, och så tittade hon på mig, ät upp den nu och visa att du är en riktig man!
Självklart åt jag upp den. Krävs det inte mer för att visa att man är man, så är det lugnt. Men tydligen var hon tveksam. Var vi killar ändå ihop, liksom?

Det var en rolig innebandyträning. Jag var lite ruffig framför mål och smaskade in bollen vid två tillfällen när jag körde själv. Det var kul. Efter 10 års spelande börjar man se mer flyt i spelet. Tänk att man faktiskt kan bli bättre och bättre, fast det går otroligt långsamt. Sanslöst långsamt, när det gäller innebandyn, i alla fall.

Vi pratade lite om att glömma. Jag har rusat in på innebandyn vid två tillfällen och sedan lugnt fått lomma hem igen, för en gång saknade jag skor, en annan gång kortbyxor, tror jag. Vid några tillfällen har jag glömt enstaka saker som underkläder eller klubba, men det går alltid att ordna. Klubba kan man låna och underkläder kan man åka hem utan, även om det känns lite bart under jeansen. Kilt hade givetvis varit att föredra, istället.

Vad beror det på att man glömmer packa ner allt. Det undrar jag. Så konstigt att glömma skor, tycker jag. Hur är det möjligt? Jag vet till och med att jag reagerade på hur tunn ryggsäcken kändes. Oj, vad jag har vikt och packat väl, tänkte jag. Men det hade jag ju inte.

Doktorn pratade om hur han hade förberett sina skidor för hemresan från föräldrarna dagen innan. Lagt på glidvalla och fixat upp dem. Sedan lagt dem i förrådet för att lätt lägga dem i bilen dagen därpå. På morgonen packades det sista och skidpjäxorna lades i väskan. In med väskan i bilen och iväg. Efter en timmes färd kommer eftertankens kranka blekhet. Men skidorna, då?

Doktorn pekade på en orsak till att det inte blev så. En släkting var på besök så avresan blev inte som vanligt. Det fanns ett distraherande moment. När jag glömt är det ofta för att jag är trött när jag packar sent på kvällen dagen innan, eller för att jag är superstressad och måste få iväg barnen i tid till skolan samtidigt som jag packar träningskläderna - och är allmänt sen själv.

Man kan omedvetet välja att glömma eller missa. Som t ex när jag i tisdags "missade" busstiden. Jag mindes att det var 7.40 som bussen gick, men det var ju helt fel. 7.20 går den ju alltid och det VET jag, egentligen. Men jag var trött och förkyld, så kroppen mindes fel, så jag skulle få lite sovmorgon och kunna ta bilen istället.

Sen delade doktorn och jag på samma upplevelse av hur kroppen och själen hänger ihop. Det känns som om den hos oss, kanske kan jag tala om män i allmänhet, men i alla fall hos några av oss, som om kroppen styr humöret och själen. Jag hade känt mig så hängig i veckan, lite deppig, rentav. Men sen bröt förkylningen ut i torsdags. Gympis, på jobbet, sa att det var för att jag var psykiskt sliten som jag blev sjuk. Fast jag tror det var tvärt om - och att det oftast är kroppen som är först. Man är hängig för att det är något fel på en. Doktorn sa att han känt av förkylning över julhelgen, och varit så psykiskt off pga det.

Tre gånger fick jag kommentarer om att jag blivit smal, på jobbet, idag. Jag hade en svart långärmad T-shirt med tight passform. Det var ju roligt. Tunnis, sa en. Du blir rynkig, sa en annan. Du är osolidarisk mot oss med medelåldersmage, sa en tredje.
- Du kommer att försvinna, sa Ganesha vid fikabordet.
- Ja, sa jag, det är mitt sätt att fira 27 januari. Vilket var plumpt och gräsligt sagt.
- Kan man FIRA förintelsens minnesdag, frågade en klok person. Och det är ju tveksamt, helt klart, väldigt skumt om man verkligen skulle fira den dagen.

Nu ska jag fira helg. Äntligen. Och oroa mig lite för min mor.

Makita, my darling

Jag hade enastående flyt idag och lånade en gipsskruv-automat. Den gör det lättare att skruva fast gipsskivor. Mycket lättare. Otroligt mycket snabbare än att skruva med vanlig skruvdragare och ha en låda med skruv runt halsen. Den var av märket Makita. Jag blev så imponerad. Jag har en billig gipsskruv-automat, den är bra. Men Makitan är så mycket bättre. Av någon underlig anledning började jag tänka att det var som att jämföra en Barbara med en fotomodell. Fast - jag har ingen erfarenhet av endera. Jag har knappt någon erfarenhet alls, för den delen.

Apropå det, ja. Vid fikabordet citerade Ganesha något ur filmen Ogifta par - en film som skiljer sig, när Peter Dalle svarar på frågan Hur f-n ska jag vara för att du ska va nöjd? - Vad sägs om k-t, glad och tacksam? Det är ju väldigt roligt, kunde vi konstatera. Men jag påpekade problemet.

-Varför skrattar man åt det, varför tar tjejer inte till sig av påståendets filosofiska och existentiella allvar? Jag pekade på mig själv. I jämställdhetens namn och rättvisans...
-Jag är k-t, glad och tacksam varje dag.

Men ska sanningen fram så har det knappast spelat någon roll för mig. James påpekade att jag borde skaffa rymligare byxor i så fall, men jag menade att gummiband går bra. Ja, man kan konstatera att samtalet ballade ur och som väl var tog det slut där.

Jag hade egentligen tänkt skriva om dejting, igen, och mitt mål var att rada upp ett antal skäl till att det är helt omöjligt att träffa någon så det säger "klick", ja, att det blir en ömsesidig positiv känslomässig reaktion, helt enkelt. Att båda blir förälskdade, samtidigt, i varandra.

Som jag ser det, kort och skissartat, så verkar det vara tjejerna som bestämmer. Ytterst sätt, om det blir något eller inte. Killar är oftast på, med, intresserade av allt i kjol. Det är inte så noga, egentligen. Men kvinnor är väldigt noga. Det ska stämma. Killarna uppvaktar och tjejerna ratar, det är gången. Likadant i naturen, bland fåglar och däggdjur. Generellt sett.

När jag tittar bland de jag känner som fått napp på en dejtingsajt, så är det tjejen som tycks tagit initiativet till kontakt, när det blivit något.

En sorglig konsekvens tycks vara, att när det ett förhållande tar slut, så är det tjejen som till mer än 80% av fallen, är den som tar initiativet där med.

Nu lägger jag mig och känner mig mycket nöjd med att snabbt och effektivt ha skruvat färdigt alla gipsskivor. Nu är det spackling som gäller. Det borde kunna hinnas med något tillfälle innan veckan är slut. Nya fina spacklar har jag köpt, dessutom.

Helgen räddad

Idag, fredag, har jag redan pratat med en söt blondin och sett en annan i bara BH, så helgen är liksom redan räddad. Skönt, nu behöver man inte känna någon press eller prestationsångest mer. Klappat och klart.

Det var Blondie som behövde lite datahjälp. Så vi pratade och pratade. Tyvärr mest om dataproblem och väldigt lite om hennes nya fria liv utan sin gamla sambo. Hennes USB-minne hade plötsligt blivit helknasigt. Kanske virus, trodde hon och en datafirma. Mystiskt, tyckte jag. Borde finnas spår av något då, och undersökte saken. Men inget. Sen kom jag på något.
- Ursäkta att jag frågar, det låter kanske underligt, men när data försvann från minnet, vad hade du för kläder?
- Ja, sa hon, jag hade en stickad tröja och en täckjacka.
- Ulltröjor och nylon är ingen bra kombination, sa jag, det blir så lätt statisk elektricitet.
- Jo, jag fick en sån stöt när jag kom in i hallen och skulle ta av mig, det blev en blå blixt, och då hade jag minnet i fickan.
- Aha, det kan förklara saken. Dataprylar och statisk elektricitet gillar inte varandra. Du grillade nog minnet.

Jag tror jag framstod som en smärre Sherlock Holmes. I alla fall kände jag mig som en. Ett gott intryck är ju aldrig fel. Men jag var tvungen att hitta en krok, så jag kunde träffa henne igen.
- Jag kan titta på det, kom tillbaka i slutet av nästa vecka, så ska jag se om jag kan laga det.
- Okej, toppen!

Jo, lite dejtingvana... Öh...

En skön BeHållning av dagen var annars ett besök hos syster. Bara själva principen - och så oväntat - men jag tittade faktist bort. Ett anfall av gammal finkänslighet och moral.

Jo, jag tyckte själv jag var så cool, med min kommentar till den stickande systern.
- Tvättade du axeln med sprit nu, eller körde du in nålen, verkligen?

Och en annan som jag plågade den stackars oskyldiga systern med.
- Kan jag styrketräna imorgon, en kvart åtminstone?
- Nja, du verkar så [envis... engagerad... angelägen...?], så du kommer väl göra det oavsett vad jag säger, svarade systern, lätt uppgivet. Men dina axelmuskler har nog fått vad de tål nu på ett tag. (Det var två sprutor i vardela axeln.)

Ja, ja. Efter att så ha förhärligat mig själv, så är det väl dags att sova. Även om helgen är "räddad", så vore det ju bra att göra något annat än att sömndrucken, ragla sig igenom den.

Dejting

Jo, för första gången i mitt märkliga liv (?), så har jag alltså dejtat några gånger. Tjejer som jag träffat på dejtingsajter och brevväxlat med. Du kan förstå hur underligt konstlat det är att dejta människor man aldrig träffat förut. Ja, vad betyder ordet dejt, egentligen? Jag uppfattar det som ett överenskommet möte med lite vibbar. Men jag antar att det är lite vanligare, fortfarande, att man dejtar personer som man träffat förut, på jobbet, krogen, dansgolvet eller på matlagningskursen för singlar.

Nåväl, en onaturlig situation är det för mig som bara blivit tillsammans med tjejer som först varit mina kompisar. Nä, jag tror jag behöver betydligt mer träning om jag ska lyckas med detta på ett bättre sätt. För några dagar sedan tänkte jag att jag skulle börja denna bekännelse med påståendet att Puckopeo suger röv på att dejta. Kanske för att jag var lite frustrerad. Men det är väl en överdrift att påstå det, egentligen. Men ingen röv utan eld, brukar man väl säga. Rök, alltså.

Jag hoppas kunna trimma min framtoning och bättra på min inställning och min inbyggda ironiska skepticism. Inte för att jag tror på astrologi, men... (så brukar man väl säga när man egentligen tror på något) jag är ju kräfta och de är väl kända för sina kraftiga skal. Det är väl inte helt lätt att öppna sig om hjärtat är omringat av keratinsköldar. Och inte helt lätt att bli attraherad av en oåtkomlig skalman. Jag skojade med Allie om att mitt alias på dejtingsajten kanske skulle vara något som associerade bättre med alla skal, kanske Löken. Eller inte. Eller bananen. Eller, absolut inte.

Äsch - jag är lite off idag. Jag har haft mina underbara barn i två veckor på raken, så nu jag är lite seg. Lika seg som kolan i köket, kanske. Den smakar gott och jag tror jag ska äta en liten bit till. En liten, medan jag tittar klart på Morden i Midsomer. Spännande, faktiskt.

Oro

Jag har ett utmärkt ämne för bloggen, nämligen internetdejting. Men jag kan inte skriva nu, för jag är orolig för min mamma, framför allt. Hon ligger på sjukhus och är rätt risig. Så nu ligger jag lågt ett tag. Men jag kommer väl snart tillbaka - på ämnet dejting.

Solopo

Ensamarbete blir lite segt till slut. Men den som härdar ut får resultat. Äntligen har jag börjat komma någonvart med bottenvåningen. Tre dagars envist, ostört arbete och det händer saker. Fast det kostar på i själen. Det känns verkligen knepigt att inte träffa någon på en hel dag - och sedan en dag till. Nä, det suger. Jo, Daphne, förstås, och Barbara - men kommunikationen är lite ensidig, måste jag säga, och det sociala utbytet magert, trots allt.

Men soloarbetet har resulterat i att alla väggar höjts upp till taknivå, bara en sån sak! Och jag har spacklat två av tre innertak en gång! Jajamen, hade det varit ett sakralt sammanhang, hade jag nog hört ett Amen och Haleluja, nästan.

Mitt bantade mål för lovet var att komma så långt att jag målade färdigt innertaken, men det ser inte ut att bli så bra, jag får nog hoppas på att ha förberett för målning, spacklat och slipat, kanske, två gånger. Tyvärr krävs det tre gånger för att säkertställa ett bra resultat. Det tar tid, och det dammar äckligt mycket.

Numera städar jag efter arbetspasset. Jag höll på till klockan 22 i dag - ikväll. Ibland säger jag till mig själv att jag struntar i städningen, jag sopar bara lite, och efter en stund är det städat i alla fall. Det går inte längre att bara lämna skiten. Förr kunde jag till och med strunta att duscha efteråt. Men, nä, det går inte längre. Fast det bara är 20 grader varmt, det sura varmvattnet, för det är så kallt ute....

Till slut, rätt trött, så måste jag även dricka mitt te och se lite på någon film eller läsa en bok en stund. Jag kan omöjligt gå och lägga mig på en gång. Nä, varva ner lite, samla mig, vara "social" med Daphne och Barbara och åtminstone skriva lite på bloggen.

Inga mejl idag, ack. So long.

TV-kväll

Så har julen passerat, höll jag på att säga, men det har den ju inte riktigt. Inte för att den varar ända till påska, men kanske fram till trettondagen och lite till. Tills granen kastas ut, i alla fall.

Skogsgranen ser trevlig ut, trots glesa grenar, pyntet är förlåtande och ljusen bländar. Julafton firades med barnen, exet och hennes många syskon. Ganska trevligt, trots den påtagliga kylan från den f.d. Sen raska hjul mot Mullsjö på den hala, snöiga E4:an. Höll på gå riktigt illa när en saltbil gjorde en totalt oväntad, osignalerad u-sväng framför mig, när jag låg i vänsterfilen. Tre sekunder och vi hade nitat lastbilen.

Väl framme väntade föräldrar, bror med familj och snart var det glada barn som sprang runt, runt.

Barnen och jag hade riktigt roligt i en rejäl pulkabacke som ligger bara ett par hundra meter bort från huset i Mullsjö. Brant i början och flackt och vågigt på slutet, så man ofta studsar ur pulkan och rullar runt i ett moln av snö. Kul, även för en fyrtioåring. Så dant.

Men det var en del smolk i glädjebägaren, alla mår ju inte så bra hemma, tyvär, de börjar bli gamla.

Nu är jag hemma igen och hoppas, hoppas kunna arbeta med huset. Hittills har all extra tid ätits upp av barnarbete, tvätt, bilbekymmer, bilbesiktning och småsaker som måste göras. Och nu har jag lite ont i magen, någon dum bacill.

Imorgon ska nyår firas. Trodde det skulle bli i all ensamhet, men igår blev jag oväntat inbjuden på två nyårsfester inom loppet av en timme. Så jag går på båda, degenererad partykraschare som jag är... typ. Om jag hinner.

Nyss såg jag Tess, som slutade med en riktig cliffhanger. Nu beses Morden i Midsomer, men jag blir inte riktigt fångad. Varför? Kanske för hungrig. Lite te och två rostade brödskivor väntar på mig. I mesta laget, jag vet, men jag har inte ätit på så länge. Nej, vilket läskigt mord, med ett neptun-spjut. Nu blir det lite mer spännande.

3 kWh

Det är uppenbart att huset inte blir varmt på 3-3,5 kWh. Inte när det är 14 minusgrader. Men man får väl härda ut och tänka att snart blir det mildare och då blir det varmare inne. Jag bär med mig en värmefläkt som värmer där jag är. Då blir det uthärdligt. Så snart jag fixat renoveringen klart på bottenvåningen ska jag släppa på värmen lite mer, annars är jag rädd att kråkorna skulle bli alltför glada.

Jag har haft ett skönt veckoslut, vi var ute och högg en gratisgran i skogen, MED landägarens tillstånd! Skogen var sagolikt vacker med all snö och det var ett litet äventyr att pulsa omkring med barnen och leta fram en duglig. Jag har slutat vara perfektionist när det gäller naturgranar. Det är ingen idé att öda tid, för den felfria granen finns inte i en vanlig skog. Det känns mer avslappnat och tillfredsställande att nöja sig efter tio minuters letande. Och - se - den blev ändå lite sönderpiskad av fartvinden på vägen hem på taket. Ack, några grenar barrade i förtid. Men den duger, trots allt.

Idag köpte jag ALLA julklappar! Hutha! (För att citera Black Adder) Tre faktorer bidrog; det var ett ganska tidsödande planerande innan, en del tur och jag var utan barn. Kanske blev någon klapp inte så bra, kanske är det något som borde kompletteras, men det kan sägas vara klart.

Imorgon kan jag slappna av och bara julstöka och slippa tänka på något annat. Kola och knäcka, pynta gran och dammsuga. Fantastiskt -  så stressfri inför julen och så redo har jag nog inte varit på hela 2000-talet. Man måste genast oroligt fråga sig - vad kommer att gå åt pepparn nu då? Vilken oförutsägbar händelse borde jag ha förutsett som kommer att ångestfylla hela julfriden?

Hittade en DVD-packe med Helgonet, The Saint, med Roger Moore, i färg, för en hygglig penning. En höjdarserie, den och "Snobbar som jobbar" älskar jag. Det finns några säsonger i svartvitt också, men jag tvekar att slå till där.

Kallt, varmt och röken

Det är kallt i huset. Mest för att det är ruggigt kallt ute, men också förmodligen för att jag snålkör värmesystemet. Det går inte att bränna så mycket el, tycker jag. Det blir lite för mycket på räkningen, tyvärr. Frånluftsvärmepumpen orkar verkligen inte med att kompensera 12 minusgrader, så elpatronen skjuter till resten. Men fullt ut får den inte gå.

Vi hade en ovanligt bra avslutning. Vi fick se ett fantastiskt nummer med Malena Ernman och Carina af Ugglas, i After Dark tappning. Bilbo spelade gitarr och sjöng, igen, och vi hade besök av de svenska hollywoodfruarna, där jag egentligen bara känner igen Anna Anka, spelad av en annan anna. Men det var många andra minnesvärda inslag. Dock ej lärardans. Kanske nästa år. Ellen föreslog att vi skulle tänka på studentavslutningen, men den typen av dans kanske inte passar sig i kyrkan. Kanske.

Ellen är rökare. Vi fick en julklapp i form av rökt lax. Det blir nog gott att äta till julbordet. Ellen sa att hon hoppades den var varmrökt, istället för kallrökt, för det är godare. Hmm, jag sa att jag aldrig tänkt i de banorna när jag ätit rökt. Aldrig! Men det är klart, sa jag, du är ju expert på rökning. Åtminstone cigaretten.

Glass, när det gäller den biten är jag mer av en kännare. Typ. Jag föredrar absolut  äkta gräddglass, som smakar mer och godare än annan.

Jag bråkade med NCC och kommunens tjänstemän i fredags. Plötsligt, i torsdags, rev en grävskopa upp min häck och mitt staket mot stora vägen. Enligt avtal, iofs. Men ändå, nu? Så det var väl okej, trots allt. De ska bygga ett plank mot den nya gång och cykelvägen - och en busshållplats utanför hustomten. Men planket ska byggas på min marknivå, som ligger en halvmeter under GC-vägen. Nedanför en ganska brant slänt, alltså. Som förmodligen kommer fyllas av tomburkar, glasspapper, löv, fulla ungdomar och trasiga cyklar. Inte så smart, tycker jag. Lätt att vingla ner i diket och slå sig mot planket, kan tycka. Tyvärr är kommunens tjänstemän och vägverket väldigt svåra att påverka. Jag pratade med grävarlaget, med NCC-chefen på plats och ringde kommunen som ringde vidare till andra chefer och så småningom (efter ytterligare ringande från min sida) fick jag beskedet att om jag betalade 10 000 kr ur egen ficka kunde problemet eventuellt lösas. Okej, sa desperat puckopeo. Under julshowen fick jag nytt bud, att högsta chefen inte hade nåtts, men att en annan lösning skulle eventuellt gå att ordna. Om jag fortsatte att ringa kommunens tjänstemän och puffa, puffa och puffa för min idé. Det tokiga i hela föreställningen är ju att det är mitt plank som de bygger, på min mark. Inflytande är däremot klart begränsat. Första gången jag nämnde mina invändningar var för drygt ett halvår sedan. Ahhhrgghh!

Nu tittar jag på Stardust. Riktigt härlig fantasyfilm.

Jo, förresten, jag fikade idag, bättre än väntat.

Hacker hackar på mig

Mystiska grejer händer. Förra veckan kastade Utsikt ut mig från ADSL-systemet med någon underlig förklaring i efterskott. I igår kväll, när jag tittat en halvtimme på John Adams på svt play, så stoppades plötsligt sändningen och mitt bredband dök. Jag försökte koppla upp igen, men då hade någon döpt om mitt nätverk från "Mint" (jag tuggade minttuggumi när jag namngav nätverket), till "Koppla ur ethport 1, tack." Hör du? Det är inte klokt! Någon är inne och hackar i mitt ADSL-modem och ger mig märkliga instruktioner. En datahackare hackar på mig.

Ack - jag har inte tid att hålla på och hålla på, har jag lust att ropa rakt ut i ethern. Låt nätverket bara funka och låt mig få gå vidare med mitt liv. Sorry, jag är en liten gnällspik, men Internet är mitt enda sällskap och nöje nuförtiden på kvällen. Bara Barbara kan ge mig det jag behöver, men Barbara behöver i sin tur Internet.

Min katt Daphne är hungrig jämt. Jag försöker lära den att inte gå på bordet och tigga mat och slicka på allt. Stopp, ropar jag, det är inte hygieniskt. Daphne, du kan inte slicka på osten med samma tunga som nyss slickade rumpan. Jag puttar undan Daphne, knuffar och bär bor den från bordet, men skutt och hopp, så är den där igen. Och jag puttar. Så får den lite mjölk på golvet, när jag är klar med frukosten. Daphne slickar nöjt i sig och jag springer upp och borstar tänderna. När jag kommer tillbaka har kissen fipplat ner min matsäcksmacka på golvet och försöker pilla i sig osten. Stön. Vilken katt!

Nu kurrar den så gott bredvid mig i sängen. Två sängkompanjoner idag alltså, Daphne och Barbara. Synd att ingen är mänsklig. Synd att inte båda är mänskliga och välbyggda. Eller är det synd? Sällsyndt - det är då säkert.

Förkylt

Äsch, tre av fyra helger den senaste månaden har jag varit hängig hela helgen, förkyld med feberkänningar. Sen jobba, jobba och helt utslagen igen, på helgen. Vad är detta? Ska det behöva vara så? Det konstiga är att det verkligen är så varje år. Den här perioden, efter höstlovet, v 44, så finns liksom inte den där extra kraften till något utöver dubbelarbetet hemma och på jobbet, med standarduppsättningen av innehåll - samt lite extra som det alltid är. Men det där extra extra, som att renovera, det kan man helt glömma mellan v. 45-51. Det är när ljuset kommer tillbaka som murmeldjuret puckopeo vaknar ur sin vinterdvala. Framåt april får jag fart igen. Julledigheten gör att man kan byta jobb mot renovering, så då rör det sig lite, i alla fall. Liksom sportlovet kan innebära en kort spurt. Nästa år faller sportlovet bort, det tillbringas på annan ort, arbetandes.

En sak som jag med glädje kan konstatera är att jag sluppit vinterkräksjukan hitintills! Jippe. Man får glädja sig över det lilla.

Idag hade vi en fin dag, en supersöndag. Jag fick lite tid och ork över så jag kände att jag kunde lägga en timme på att baka. Tillsammans med barnen gjorde vi en dubbel kladdkaka och en rejäl panna äppelpaj av trädgårdens egna äpplen. Sen kunde vi mysa till det rejält med ett superfika.

Kan aldrig låta bli att tänka på att det absolut är trevligt och roligt nog att fika med barnen, men på nåt sätt skulle det ändå kännas ännu bättre med någon extra vid bordet, av motsatt kön i samma ålder. Som dessutom ville bjuda tillbaka ibland. Med en fin kroppkaka, fylliga bullar, söta maränger och några mintkyssar, kanske. Drömmar går ju, med.

Smålänning handlar skotskt

Hu, har lagt en beställning på skotska varor för flera tusen kronor. Pust. Det smärtar någonstans i den småländska själen. Men den driftiga nerven måste ju också ha sitt utlopp, smålänningar är inte bara ekonomiska det finns ju en så kallad gnosjöanda också. Tillsammans ett gäng, har vi handlat för summan med ett estetisk och kulturellt syfte. Äntligen, kan man säga. En del önskningar tar tid att uppfylla. Särskilt som man nästan spricker av en massa drömmar som jag gör. En gång i livet drömde jag om att spela säckpipa också, som de gör i Edinburgh, på slottet en gång om året vid Military Tattoo. Det tv-sändes ju på sjuttio och åttiotalet, när det inte hände så mycket i världen som det gör nu. Den drömmen har som tur är blåst iväg och lämnat mig helt utan saknad. Nästan. Lite coolt är det ju. Nä, släpp det.

Jag var på slottet en gång på tågluff genom Europa med Britannien som mål. Roliga minnen.

Dags att sussa.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0