Vissa vibbar av lycka
Jo, det känns ibland som om det lyfter lite. Jag får lite vibbar av lycka och känner att livet börjar flyta på, då och då. Som igår morse, jag kände att man fick vakna och vara sig själv. Inte speglad i någon annans ögon. Bara sig själv. Och ingen som blev sur för jag var glad. En vag aning som bet till ibland, förr. Jag kan känna lite turkänsla, som om man gick av skeppet innan det sjönk. Jag tror mina kollegor känner det - att jag är mer social, mer aktiv. Jag tror eleverna känner att jag bryr mig mer, vill mer, är fokuserad och mer strukturerad. Det underliga, eller inte underliga, är ju att det sammanfaller i tiden med kollapsen av förhållandet. För dryga två år sedan, alltså. Det sammanfaller också med någon annan betydelsefull sak, som jag härmed förtiger. Men det har väl med arbetsro att göra. Och visst, kanske har också det faktum att barnen är lite större, mer självständiga, mindre arbetskrävande och också mindre sjuka - en liten orsak.
Det skulle vara skönt att få lite mer av den där ljuskänslan, mer än små glimtar, då och då. Men de där glimtarna är förstås guld värda.
Som idag, vid fikabordet på jobbet, då vi skrattade lätt hysteriskt över en sån fånig sak som en ganska, ja rent ut sagt, ful frukttallrik. Den var målad och i mitten fanns en kvinna med en gul jacka. Tror vi. Plagget var lite abstrakt ritat och kunde, med lite fantasi, tolkas som ett par enorma bröst. Där gjorde jag en händig insats. Jag kan väl erkänna, det var jag. Med två väl placerade prickar så lämnades föga åt fantasin. Annars brukar jag sällan kladda på brö... fruktskålar. Tramsigt, puckopeo.
Mycket såna skämt, nu för tiden. Märkligt. Särskilt när en viss Mrs Doggystyle är inblandad. (Sorry, det var ett olämpligt alias.) Så grov, i mun, var jag i fredags att jag fick beröm av Ms Austen. Kände viss oro för det. Är jag bättre när jag är värre? Lite motsägelsefullt. Jag skäms åtminstone fortfarande för vad jag säger ibland, och blir väl generad också. Dekadensen är i alla fall begränsad. Transformationen från Doktor J. E. Puckopeo till Mr Hypeo är inte permanent. Men den där mystiska saften, som hälls i glas vid vissa tillställningar, har helt klart en sidoeffekt.
Det skulle vara skönt att få lite mer av den där ljuskänslan, mer än små glimtar, då och då. Men de där glimtarna är förstås guld värda.
Som idag, vid fikabordet på jobbet, då vi skrattade lätt hysteriskt över en sån fånig sak som en ganska, ja rent ut sagt, ful frukttallrik. Den var målad och i mitten fanns en kvinna med en gul jacka. Tror vi. Plagget var lite abstrakt ritat och kunde, med lite fantasi, tolkas som ett par enorma bröst. Där gjorde jag en händig insats. Jag kan väl erkänna, det var jag. Med två väl placerade prickar så lämnades föga åt fantasin. Annars brukar jag sällan kladda på brö... fruktskålar. Tramsigt, puckopeo.
Mycket såna skämt, nu för tiden. Märkligt. Särskilt när en viss Mrs Doggystyle är inblandad. (Sorry, det var ett olämpligt alias.) Så grov, i mun, var jag i fredags att jag fick beröm av Ms Austen. Kände viss oro för det. Är jag bättre när jag är värre? Lite motsägelsefullt. Jag skäms åtminstone fortfarande för vad jag säger ibland, och blir väl generad också. Dekadensen är i alla fall begränsad. Transformationen från Doktor J. E. Puckopeo till Mr Hypeo är inte permanent. Men den där mystiska saften, som hälls i glas vid vissa tillställningar, har helt klart en sidoeffekt.
Kommentarer
Trackback
