Vårtrötthet
Mitt lilla tjejtroll somnade vid sju-tiden, på kökssoffan efter maten. Kurade ihop sig i en filt, blundade och försvann. Även hon var lite extra trött.
När tröttheten faller tyngre ser man mörkare på tillvaron, dess vassa mörka eggar står i skarpare kontrast mot små strimmor av blekt ljus. Mina stackars familjelösa barn, så sorgligt, egentligen. Inget tryggt föräldrarskap, precis; två vingliga vindpinade personer på varsin kant, med nerverna utanpå och tomma plånböcker. Ja, i alla fall en.
Det kanske jag nämnt förut, men nu. i efterdyningarna av ett havererat äktenskap, så förstår man mer att det är en poäng med en familj, ett par med barn. Två vuxna som kan stötta varandra socialt och ekonomiskt. Som efterhand kanske kan få barnen att växa upp till kloka, ansvarstagande, medkännande individer. Det är ju ett ganska stort ansvar man tagit på sig, som förälder.
Ekologisk mat är omoralisk?
Röde Baron säger att ekologiskt är det enda hållbara i längden. Det stämmer naturligtvis. Men då måste vi i längden minska på jordens befolkning. Just nu är däremot ekologiskt förmodligen INTE hållbart därför vi inte kan föda jordens befolkning med existerande jordbruksmark. Eller? Det är viktigt att lyssna på forskarna i denna otroligt viktiga fråga. Just nu vore förmodligen det bästa att jämka mellan ekologiska produktionsmetoder och traditionella, för att minska giftanvändingen och övergödningen. Däremot får man inte glömma att problematisera det faktum att ekologisk odling kräver större mekanisk bearbetning - därför slukar den produktionsmetoden mer diesel i sista led. Vilket väl får anses vara märkligt och lite motsägelsefull.
Oj, nu fick jag springa runt och släcka lamporna, blä, värdelöst att sitta vid en ljus skärm, får sänka skärmljuset. Men lite får manifestationen kosta på. Ska kolla om grannarna släckt med! Earth hour, here we go.
En trevlig kväll hos B-jörn i går kväll. God mat och otroligt god chokladtårrrta. Grrr. Två stora hundar, men det gick bra. Börjar vänja mig vid att hundar kan vara snälla och inte bara morra och bitas.
Kaklade badrummet idag, till 30%. I alla fall något. Sen tog ju fästmassan slut och kusin Lagård kom, med fru och fyra barn - samt en kompis till dem. De virvlade in som en tornado, åt mig ur huset, skrattade och busade, och sedan drog de. Puh. Väldigt roligt och upplyftande.
Jag spanade lite på grannarna och, faktiskt, alla utom en har släckt. Däremot har många på lite utebelysning och en och annan fusklampa. Earth hour - a ok.
Ett lika
Jag visade inslaget om från Aktuellt 21.00 via Svt Play för eleverna. Någon enstaka hade hört talas om Marit Paulsen, men de lyssnade i alla fall på budskapet. Ekologiskt är omoraliskt. Därefter frågade jag hur det stod till med köpvanorna. Fler än jag trodde, var noggranna konsumenter och valde medvetet ekologiskt. Några såg enbart till priset. Men ingen ville ändra sina omoraliska vanor efter inslaget. Hmm... Viss tröghet, eller sund skepsis? Jag provocerade (och gjorde sedan en juste pudel) och sa att - "Vet du inte att du med dina ekologiska vanor trampar på fattiga hungriga barn?" (Usch - vad hemskt det lät skrivet...) Men, nä inte ens den förolämpningen kunde få eleven att ändra sig (, naturligtvis.) 1-1.
Hungriga barn... Det finns en pyttliten chans att jag åker till Afrika om ett år. Då skulle jag inte vilja se fattiga hungriga barn, sånt skulle göra så ont i hjärtat att se. Samtidigt vill man inte blunda för sanningen. En seriös resa till Afrika är något jag drömt om hela mitt liv. Samtidigt, skulle det ske, så skulle nog verkligheten vara ganska jobbig. Alla sprutor dessutom...
När jag åkte till Tunisien så besprutade jag mig en hel del första gången. Andra gången tror jag att jag tog en sån där allmänspruta som sätter extra fart på immunförsvaret, annars inget. Det känns som det ofta överdrivs, det där med risker och sprutor. Vi drack kranvatten och åt allt som alla andra åt och mådde bra.
Sista bloggen
Se alltså Aktuellt 21.00 och Babel från dagens datum på svt play och bli omskakad. Verkligheten är komplicerad.
Jag hoppas inte det är sista bloggen. Men humöret den här veckan har verkligen inte varit på topp. Därmed inte sagt att jag tar tillbaka vad jag skrivit, som är min fullständiga övertygelse, att idén om den romantiska kärleken är den moderna tidens förbannelse.
Puck - o - peo. En midsommarnattsdröm.
Slut med nätdejting
Jane Austen, författarinnan, som planterat idén, förblev hela livet Miss Austen. För det funkar inte.
Singel, singalong, pling plong.
Scään
Kanske flupp, i alla fall. Jag var tvungen att kollla med några vars omdöme möjlien är representativa. De närmast flippade. Skönt. Knaus var i alla fall nöjd och han filmade spektaklet med min mobil. Han nämnde att det blev skakigt vid något tillfälle, för han skrattade så mycket. Ok, lite betryggande i alla fall. Jag kan lova att jag inte vågar titta på det där på ett tag.
Det värsta med att hamna på scenen är att:
1. Alltid för lite övning i ryggen.
2. Tekniken strular alltid.
3. Showen alltid sämre än sämsta repet den dagen.
När jag kom hem sprang jag 5 km för att få ur mig all kallsvett.
Vi hade studiedag med all personal, den var trots sin hangarprägel, med massmöte och föreläsningar, ganska givande. Påminde väldigt mycket om en liknande övning för ett antal år sedan i en viss Missionskyrka. Lite bluddrigt mot slutet, jag tappade fokus vid ett lååångt redovisningspass. Puh. Men då hade jag iofs helt andra saker i huvudet då.
Nu har det blivit väldigt mycket ego, ego och väldigt lite eko från omgivningen. Ska försöka öppna mitt sinne för framtida bloggar.
En kort reflektion bara. När jag gick grundskola i Mullsjö, var alla, kändes det, väldigt duktiga på vintersporter. Alla hade skidor och var med på den årliga friluftsdagens skidtävling. "Ur spår..." fick man höra när man stavade lite långsamt. På idrotten spelades det bandy på den spolade fotbollsplanen och alla var så duktiga, medan jag var så där. I kyrkan sjöngs det i kör och många sjöng solo, och några excellerade. De allra flesta spelade något instrument, somliga kunde prata ledigt och lätt inför fullpackade bänkar. Hela tiden kunde man jämföra sig med sina kompisar, som var så mycket mer begåvade. Vilken miljö att växa upp i... Har alla den bakgrunden, undrar man? Den är både bra och dålig, för konkurensen var stenhård om att få en plattform, att få synas och vara bäst på något, samtidigt som man såg att alla kan. Egentligen kan alla.
Äsch - jag försökte säga något, men jag vet inte om det kom fram.
Viss självömkan
Jag hoppas inte det går så illa. I helgen fick de valet att välja mig, som de ska vara hos, eller följa mamma till mormor och mostrar på landet. Men de ville hellre vara här och ha en helt vanlig helg med pappa puckopeo.
Söndagar är verkligen ångestens och självömkans dag. Nåväl, jag var på dop och hade en ursäkt att gå i kyrkan. Jag följde barnen ner i källaren på "söndagsskola", där alla bad bönen "Gud som haver", men den kan mina ännu inte... Känns lite pinsamt. Men dottern ville gärna läsa en bön kyrkan och räckte modigt upp handen bland alla barn som hon inte kände. Besviket fick hon lämna ifrån sig uppdraget då det uppdagades att hon inte kunde läsa.
Imorgon kommer jag utsätta mig för något ganska jobbigt, om allt går som det ska. Återkommer om det när det är över. Därav extra emotionell labilitet.
Lördag - krossade planer
Hela dagen har tänkt att "jag ska bara..." göra frukost, få ut barnen, fika, fixa disken, åka och handla, laga mat, baka bullar och matbröd, fika, få ut barnen, städa, fixa kvällsmat, lägga barnen...Nu kan jag äntligen köra igång. Oj, klockan är 22.00 och jag har huvudvärk eftersom jag gått och varit lite frustrerad hela dagen. Ska bara... Kanske var "bara" inte så lite, ändå. Åndå så irriterande på något småaktigt sätt, att livets vardagliga trivialiteter ska ta sån tid.
Foink, foink - ett sträck med änder, eller möjligen svanar, drog förbi. Jag hörde ljudet/tutet. Ännu en vårfanfar. I Mullsjö hade föräldrarna suttit i solen, på altanen, dryga tio grader varmt. Här maxade det 6 grader innan solen gick i moln vid lunchtid.
Imorgon är det dop, en bekants barn, sedan måste jag förbereda den kommande veckan. Det är inte alltid jag sitter på helgerna och har arbetsrelaterat jobb. Men imorgon är det äkta prestationsångest och förberedelse som gäller. Den sämsta tid att störa en lärare är en söndag eftermiddag eller söndagkväll. Då sitter många framför flitens lampa och försöker fixa fram fenomenala lektionslösningar och rätta prov.
Med en molande ångest kan jag alltså konstatera att helgens planer på kakling krossades kapitalt. Bygglovet går ut, i dagarna, eller kanske... gick ut, så nu måste det lappas och fixas och fulas lite så kommunen inte krånglar med exakta datum utan ser den generella bilden. Men varje dag som går sträcker den berömda fjädern och endera dagen så säger det fjong, som barndomens gamla fjäderdrivna bilar. Sen blir det mindre kul - på hjul.
Fredag på slottet
Kunde inte låta bli att dra en ordvits, så jag sa till Nemo. - Jo, språket i Iran, det måste vara en pers... Märkligt nog skrattade han faktiskt mer än mig. Det hör inte till vanligheterna. En mycket sympatisk man, helt enkelt.
Maten var ganska enkel, men servisen och miljön är ju fantastisk. För flera år sedan nu, så sommarjobbade jag i slottets trädgård och försökte få ordning på den. Trädgården var hemskt nergången då. Till och med innan jag la min hand på den. Det var väl helt ok att kratta i rabatterna och klippa gräs, men rätt skönt, en dag som denna, att få sitta inne på slottet och dricka kaffe. Särskilt med tanke på dagens väder. Hu, vilken isande vind. Den sommaren jag rensade ogräs, däremot, då var det strålande varmt och gräset grönt och frodigt.
Att tankarna söker sig mot sommaren, idag, är nog helt naturlig, eftersom det är vårdagjäming. En sällsynt balanserad dag.
Torsdag - zombiedag
- Vad trött man känner sig.
- Ja, det är torsdag.
- Vad veckan har gått fort.
-Ja, det har den.
Så smart är man en torsdag eftermiddag, efter ungefär fem års universitetsutbildning och tio års praktisk erfarenhet av arbetslivet. Det bidde en tumvante, kan man säga.
Annars gillar jag det mesta i filmväg, utom just zombiefilmer. Till och med vampyrfilmer kan gå an, kanske, ibland. Men inte zombiefilmer. Så ultratrist, ofta massa slask med kroppsdelar och vätskor som far och flyger. Blä.
Tacka vet jag kapten Zoom. "Galaxer i mina braxer. Och då vet vi var bajset tar vägen." Det är lite lagom äckligt, fast Anders Linder är råvänster.
Jo, jag är trött. Imorgon blir det kanske den sista middagen på slottet för min del. Landshövdingen tar antagligen farväl till alla sina projekt inför sin avgång, däribland sitt engagemang inför Förintelsens minnesdag. Så jag får var med på ett bordshörn. "Vad vore väl en bal på slottet?" Tänk om det bleve en bal, ändå, någon gång. Jag är helt genomsyrad av alla sagor som läses, tittas och lyssnas på. Smått mysigt, men vardagen är oftare grå än rosa pastell. T ex torsdagen, Zombiedagen. Snart är det fredag.
Deadline
Douglas Adams, "Liftarens guide till galaxen", hade en speciell inställning till deadlines - som han aldrig höll, sen som han alltid var: "I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by." Jag är så glad för att jag släpade iväg min betonghäck till Kulturhuset för ett antal år sedan när han var på sverigebesök. Han var otroligt underhållande. Den 25 maj är tydligen handduksdagen, Douglas Adams dödsdag, då kan man visa sin respekt genom att bära med sig en handduk. Jag ska försöka göra det i år.
Deadline - döda linjen - vilket uttryck, egentligen. Jag associerar med Vasaloppets snören, som dras t ex vid Mångsbodarna. En annat lite brutalt uttryck är ju det ekonomiska uttrycket amortera, av franskans döda, som ju betyder att man dödar lånet. Har man låg amortering är det ju att likna vid att döda långsamt, tortyr alltså. Ungefär den känsla man får när man betalar av på studielånet.
Idag hade jag en svag dag och kunde inte stå emot att äta, äta och bli mätt. Det är en sann konst att bara äta sig ohungrig. Det är intressant att se hur forskarna nu kommer fram till, ganska hemska resultat egentligen, som att övervikt förkortar livet lika mycket som rökning, kanske upp till tio år. Likaså har man väl visat på att råttor lever längre med lite mat, att apor lever friskare och längre med lågkaloridiet. Det stämmer verkligen till eftertanke. Kan vara skönt att leva hälsosamt och därmed vara friskare, och att skjuta upp sin egen deadline så mycket det går. Till ett vettigt pris.
Lätt
Ibland löser saker sig faktist. Problem får ett oväntat slut - en lösning och problemet upplöses. Så skönt, vilken lätt känsla man får.
Vanligen staplas "måsten" på att göra-listan, som ofta blir en problem-lista. Det blir nödvändigt att prioritera, vissa saker måste, måste göras, andra har möjligen en lägre prioritet. Det är svårt ibland att sortera. En person in min närhet, låt oss kalla den X, fick uppmaningen att prioritera varvid det numera klassiska yttrandet kom: "Det ¨går inte att prioritera, allt är lika viktigt."
En konsekvens av stress är tydligen oförmågan att prioritera - förmodligen var det något sådant jag stötte på. Kanske.
Apropå lätt, det är inte lätt att lätta. Det har tagit drygt ett år att gå ner tio kilo. Varje dag kämpar man mot naturen, viljan att äta för mycket. Det konstiga är att det är det onödiga ätandet som är svårast att motstå. Det där lilla mysätandet på kvällen. En liten glass, lite choklad, en bulle, några kakor, en banan, lite nötter. Chipsen... Det är svårast för mig, i alla fall. Numera tar jag med en macka till jobbet, det är bra att ha i magen innan man åker hem, så man inte blir så där trötthungrig.
Konstiga saker har hänt med en lättare puckopeo. Att sätta sig på toa, så lätt - utan en massa fladder som veckar sig på magen. Att jaga en boll på innebandyn - ahh, jag känner mig som rena duracellkaninen - korta stunder i alla fall. Det konstigaste av allt - jag är mindre hungrig. Faktist! Förr kunde jag bli tokig om jag inte fick mat med jämna intervaller, nu bryr jag mig märkbart mindre. Hunger känns annorlunda. Nu är det mer som värk i magen. Förut var det en klart tydligare signal.
Lättprodukter ogillar jag. Den delen av matkulturen verkar ju helt onödig dessutom. Man får mindre mättnadskänsla, så man äter mer. Och det kan man. Jaha...? Kanske kunde man fortsätta äta samma feta mat istället, som säkert är godare och nyttigare.
Lättad blev jag när jag ringde ägaren till parkeringen vid busshållplatsen. Jag skrev ju om det tidigare. Lite nervöst framförde jag min önskan om att parkera varannan vecka, och se, det gick.
Nu känner jag mig lätt i huvudet, men inte så om kroppen. Läggdags.
Rätt låt
Just nu ger mig Wilco, Either way, en känslomässig spegel. Lugn och fin. Texten är lite buddistisk, på något vis.men funkade egentligen bättre för ett år sedan.
Idag hade vi besök av en av cheferna på Skenäs-anstalten i samband med området Lag och rätt. Han var en systemvetare i grunden, datasnubbe alltså, som hamnat i fängelsesvängen. Jaha, han gillade data med... Han var lite social och kommenterade melodifestivalen där han hade två favoriter, Ugglas och Ernman. Check. Apropå en fråga sa han att han inte stod ut med Beckfilmerna. Check. Lite skämtsamt skulle man kunna se fler likheter, t ex, mellan hans arbetssituation och min, men nä, trots allt har jag ett väldigt bra klientel, kunder eller "elever" om man så vill. Men, visst det kan bli en hel del "interna" skämt ibland, fängslande berättelser stundtals. Dags att avrunda för min del, "pliten kallar", skulle man kunna säga, om, ja, om...
Inget inlägg - ändå ett inlägg
Nä, i lördags blev det inget inlägg. Idag blir det inget inlägg heller. Hade jag tänkt. Men det är lite motsägelsefullt, det är en ansträngning att skriva, eller snarare att komma igång. Men sen blir jag ofta så inspirerad av alla knasiga tankar, av den kreativa processen att det inte är alls jobbigt. Bara kul.
Nä, igen. Jag är verkligen inte på humör. Trött, för det blev sent.
Kom i säng 03.00 efter lång dags färd mot natt. Tänkte åkt med 00.02 pendeln, men var lite seg så det blev nästa. Så 01.02 stod jag på perongen med Jimbo och väntade. Väntade... Sen sprakar det till i högtalaren. - Tåget till Linköping, Mjölby, är inställt. Det finns ingen prognos för en ersättningsbuss. Neeeeejjjjj! Straffet för att man inte lyssnar till sitt hjärtas röst. Vilket underligt meddelande, för övrigt. Finns ingen prognos. Vad betyder det och när får man reda på om det blir någon prognos? Typiskt Norrköping att snacka om prognoser, vilket SMHI-snack.
Puckpeo väntade. Ungefär 20 minuter senare fick vi reda på att en ersättningsbuss kommer. Och efter ytterligare en kvart rullade vi iväg, lätt nedkylda. Men bara lätt, det var ju ändå 3 grader varmt, så det kunde varit värre. I Linköping väntade cykeln, som jag hade trampat mig svett på till pendeln. Så nära jag missade den vid 18-tiden. Motvind eller inte är helt avgörande för hur lång tid det tar och när vindkraftverken snurrar, då är det tungt. Blev lätt förvånad över att cykeln bara stod där, passerade flera slaktade cykelvrak på vägen.
Förutsatsen att bara skriva "Inget inlägg idag" blev till några rader i alla fall. Motsägelsefullt, egentligen. Även den lilla raden är ju ett inlägg. Det är som uttrycket "Allt är relativt" - som om man verkligen menar det - egentligen borde vara "Allt är relativt, utom detta uttryck." Jag minns att jag rekommenderade Vovsen att välja en kristen person som partner, för det var ett säkert kort. Trygg och pålitlig. Men sen blev jag själv blåst av en kristen tjej. Så därför återkom jag med lite nya råd till Vovsen. "Lyssna inte på mina råd." Vilket också är ganska motsägelsefullt. Är inte det uttrycket också ett råd?
Det bästa rådet man kan ge kanske är "Ge inga råd." Förutom att det är motsägelsefullt, är det ganska bra att inte ge råd som man sedan måste stå till svars för när allt går åt skogen, för att rådet följdes. (Tänk på om man går vilse i den där skogen så kan man alltid fråga råddjuret.) Puh...den sög.
Toalett?
Mitt tredje sista projekt på huset är toaletten på övervåningen. I helgen ska jag... hade jag tänkt att kakla, men åtminstone måla på det där flytande gummit, som ska täta mot vatten, innaför kaklet. I bästa, bästa fall, kanske några platter kommer upp.
Mitt andra sista projekt är köksfläkt, inte till toaletten, men till köket helt enkelt. Det ska väl gå smidigt, jag räknar med max en dags arbete på det. Sen, ska jag kakla nytt fint kakel, där med.
Mitt sista projekt är att höja innertaket på bottenvåningen. Oj, det kommer göra susen, men det blir nog ett sommarjobb. I och med det kommer huset vara klart. Till slut. Då blir det inflyttningsfest och 40-års fest. Kombination.
Imorgon ska jag på inflyttningsfest i Norrköping. Yasmin bjuder till, kan man gissa på ris till middag?
Innebandyn var lika rolig som vanligt. Trots att jag fick ett litet ryggskott i onsdags morse, i duschen. Argh. Jobbigt när man står vid whiteboarden och plötsligt stönar till, vinglar, när man ritar en polisbatong. I omklädningsrummet berättade Hannes om sin mor som haft ont i ryggen sen nyår. Hon har inte ens kunnat diska. Smålandskisen undrade om det berodde på diskbrock. Oavsiktligt startade han givetvis en ordvitsparad. Hannes sa att det inte var så enkelt som en disk som hamnat fel. - Lite skumt, med disken, alltså, sa jag. - Yes, sa Go. - Så det blir inte diskat hemma längre, sa Krister. - Ja, man får hoppas att pappa inte diskar mamma, då, sa jag. Och därmed hade man väl nått "the bottom". Till slut brukar ordvitsarna bli väl långsökta. Men man får inte rygga för att gå lite för långt, heller.
Nytt ka-pittel - om fixering
Vid fikabordet kan man inte nämna ordet gud längre, när Ms Austen är närvarande. Det utlöser tydligen någon slags association, till ett annat trebokstavsord. Steget är ju inte långt förstås, för någon som studerat indisk religion. Shiva-kulten har ju ett stående inslag. Men, även om det som syns mest i kulten är en cylinderformat, är basen den kvinnliga motsvarigheten. Det glöms lätt bort.
Ett grovt påhopp, ja, typ, fick jag uppleva idag. Vi diskuterade filmen "Män som hatar kvinnor", lite förvånad kunde jag konstatera att de kvinnor jag gått på bio med, inte sett hela filmen, utan blundat stundtals. Några scener var för hemska, tyckte de, våld var en sak, men sexuellt våld var värre. Vi hade väldigt olika uppfattning om hur lång tid ett övergrepp med handbojor i en säng, hos förmyndaren skildrades i filmen. Fem minuter, en minut? - Men vi yngre, sa jag till Ms Austen, kanske är mer härdade? - Vadå, vi yngre? svarade hon. - Du är ju lika gammal som... Aj, jag ville bita mig i tungan för det var ju lite fel sagt av mig, förstås. Samtidigt var det ju den kommentaren upplysande. Men detta var inte det grova påhoppet. Det kom från Joe.
- Jaha, sa jag, i lätt frågande ton. -Då måste jag vara väldigt härdad, eftersom jag inte tyckte det var så märkvärdigt? Det finns ju andra filmer som är värre. Joe replikerar pilsnabbt. - Det kanske är därför är singel numera, om du uppfattar sånt som normalt (sex). Våldsamt flabb utbrister. Jag hoppas att det delvis beror på att själva tanken är så helt omöjlig.
Nåväl. Nytt kapitel. Jag tar in de intressanta råd jag får från välmenande vänner. Det är klart att pendlingen kostar och det på många sätt är en onödig utgift, både i rena pengar och den tid som försvinner på buss, bil och tåg. På sikt finns kanske en bra lösning. Men man kan umgås ändå, kanske sova över med. Det gör ju Baroner och Fannyer.
Jag vet att älta inte är bra, i bästa fall är det på väg att gå över. Ibland tänker jag på grannen. Fem år och först nu börjar han inse att hon inte kommer tillbaka.
Varje dag är ett nytt kapitel.
Kort - eller medel/kort
Jag var mycket kort mot mitt ex som jag mötte på biografen. Hon stod med några av sina kollegor, någon av dem är/var/kan/kunde bli min ersättare. Vet ej exakt. Men jag hälsade mycket kort. - Hej. -Hej. Gick snabbt ur bild. Vill inte bli jämförd med någon av dem. -Ja, det är så du ser ut. Nu förstår vi varför X nobbade dig. Du ser lite pucko ut och kort är du med. Annat är de med oss, långa stiliga och framgångsrika. Lyckliga med, förresten. Ja, så tänker jag att de tänker. Självklart tänker jag säkert helt fel. Eller inte. Kanske inte riktigt så lyckliga, möjligen.
Kort väg hem, hade det varit, om jag fått lift med mitt X. Jag ringde och frågade. (Ovärdigt, jag vet.) -Nej, ta tåget, sa hon. Man kan lugnt säga att hon var kort tillbaka. Så jag tog tåget och gick till min bil som var parkerad vid busshållplatsen 3.5 km från resecentrum.
Jag hade inte fått böter, men näst intill. "Vi har noterat ditt bilnummer. Nästa gång polisanmäler vi dig." Det är den enda parkering som finns vid en busshållplats på denna sida stan, och vad som såg ut att kunna vara en pendelparkering. Men det var alltså helt fel. Jobbigt. Jag kan ju inte betala fem kr i timmen för att parkera och åka buss. Jag kan inte ta bussen till bussen, för tiderna passar inte. Möjligen kan jag ta bilen till pendeln, men då måste jag ha en cykel parkerad i Norrköping. Vid stationen över helgerna. Låter det ens troligt att det kan fungera?Jag kan ta cykel till bussen. Men ack. Upp med tuppen, eller snarare, en bra bit före tuppen. I snö och elände, cykla 5 km... (Vill helst ta bussen, både för miljön och plånbokens skull. Men också för att det är så jämrans tråkigt att köra ensam på motorvägen.)
Ska ringa kommunen - och ägaren till parkeringen.
Det skulle vara ett kort inlägg, och inte så gnälligt heller, helst. Men så blev det idag. Roligt imorgon, är min föresats.
Confessions of a dangerous mind
Jag kan hålla med om att det blir en del mörker i bloggen. Någon, en man, sa att han fick tårar i ögonen ibland när han läste. Någon blev arg och menade att skivan hackar, och någon undrade om det fanns något positivt att skriva om. Antydningsvis - fanns det något kul i puckopeos liv? Jag gav svar direkt. - Varje dag äter jag, sover, andas m.m. (Livets vardagliga under finns ju där.) -Jaha, du överlever alltså, säger Fanny. - Yes, I survive, I will survive, svarade jag, men på svenska. Jag önskar jag kunde ställt mig upp på fikabordet och kört låten, med min nya karaokemixer. (Läs den enastående texten till låten.) Eller, kanske inte...
Det finns ju ljus i puckpeos liv. Men, glimtvis ska erkännas. Korta ögonblick när tiden stannar, när man pratar bort några timmar hos piraten, när man möts på jobbet. Sånt är väl livet - så där till vardags. Nicht wahr? Och jag kan skämta om det mörka, så helt i botten är jag väl inte, ändå.
Här tänkte jag fortsätta med några bekännelser, men ... nja, provade lite, men den där integriteten sprakade plötsligt till liv. Så det blev kanske inte så mycket mer confessiones. Kanske inte så dangerous heller! Men rubriken var väl slående, tycker jag. Det blev dagens skoj, ett äkta västgötaklimax från puckopeo, med hälsningar från Mullsjö.
PS. Mullsjö innebandylag var på de nationella sportnyheterna idag, ett kort referat från matchen mot Jönköping! Mullsjö vann, självklart :-) Jag är inget sportfreak, men spelar just innebandy varje fredag. DS.
Vårfanfar - tut, tut
När jag kom hem stannade tiden ett ögonblick.
Jag storhandlade, det tog sin tid. Vid vid 20.00 kommer jag hem, parkerar bilen och börjar pustande packa ur alla kassar och bära in dem. Plötsligt hör jag ett märkligt tutande, jag blir stående på grusgången. Det låter som min gamla cykeltuta, med grönt gummi och krom, som jag hade med mig till skolan när jag gick i andra klass. Jag hade fortfarande kvar den i papperspåsen från affären. Min första prylförälskelse. Ingen fick röra den. Tut, tut. Nu låter det som från flera tutor. Var det clowner som paraderade genom bostadsområdet, från en cirkus, med tutnäsor och klämtutor? I mörkret, under stjärnorna? Nä,.. Nu ser jag vad det är. Under månens ljusa skiva, sveper ett stort streck med gäss, grå skuggor mot natthimlen. Runt trettio stycken. Tut, tut. Tiden står stilla, ett ögonblick. Omärkligt hade himlen blivit klar, från att ha varit molnig, kylan kryper in under kläderna. Men gässens mässande vittnar om vårens ankomst, löftesrikt.
Ibland blir man förtrollad av naturens händelser och scenerier.
Jag fortsatte att gå in med de sista kassarna och allt var som vanligt igen. Pust.
Eftersom mina barn har visat intresse av att sjunga i mikrofon, så köpte jag en karaokemixer på rea. Men vilken pest att koppla in! När den väl var inkopplad mellan DVDn och TVn, måste jag säga att jag blev aningen besviken. Det funkade inte riktigt som jag ville. Endast från TVns högtalare hördes min sjöna baryton (...), men inte från hemmabioljudutrustningen, dvs de riktiga högtalarna. Nä, det gick inte att koppla och tyvärr måste jag koppla i och ur en massa saker för att få det att funka överhuvudtaget. Suck, totalt osmidigt och halvdant i slutändan. Nåväl, det låter ju lite kul med eko, i alla fall. Eko, eko eko...
Kanske ska passa på att sjunga "Vintern ra", eller som den egentligen heter "Längtan till landet".
Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.
Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,...Tut, tut (eko, eko, eko...)
Makaber dialog
Första kvällen utan barn börjar i trevligt sällskap hos John Silver. Vi sitter och pratar om gamla bekanta. Bröderna K. nämns. - Men du har väl hört, säger jag, att en av dem, Tommy, tog livet av sig, för frun lämnade honom. Nä, det hade tydligen djungeltrumman helt missat. I Mullsjö kör vi fortfarande med de gamla sätten att kommunicera... Då säger fru Silver att John säkert INTE skulle ta livet av sig, om hon lämnade honom. Det blir en kort men märkbar eftertänksam tystnad. Kanske funderar alla vad hon egentligen vill ha sagt och varför. Så jag fyller i - Nä, men Tommy var ju gift med en riktig donna.
Lite makabert, det hela, men vi skrattade alla. Även fru Silver, en toppentjej/kvinna/tant.
Fysikläraren recenserade U2s nya album, tydligen blandat intryck. Ska kolla med fru Silver, som också gillar U2.
Imorgon blir det storhandling efter jobbet, sedan slapparkväll med Merlin. Det brukar bli lite pusta ut, den första dagen utan de små livliga raringarna. Men, som sagt, badrummet måste få sin översyn snarast.
Dags att pusta ut för idag, ska se om jag kan ladda nya mobilen med lite kul innan jag helt lämnar in.
Musik och förändring
Lördag kväll - melodifestivalkväll - igen, för femte gången i rad. Nu i Norrköping med Petra Mede. Mitt första intryck av henne, första deltävlingen, var att jag saknade Luuk. Men till slut har jag väl blivit charmad. Mer Mede till folket, eller till puckopeo, i alla fall. Det skulle vara helt ok. Båda nära 40, båda singlar och ... ja, what? Nåt, kanske. What not, helt enkelt.
Nä, hindutjejen dök inte upp igen, i drömmen. Istället blev det en mardröm. Trist. Jag minns inte innehållet, och det kvittar lika.
Den här dagen svischade förbi. Jag började den med att fippla med min nya mobiltelefon. Sedan efter 11-kaffet började jag plocka iordning, sortera, slänga gamla tidningar, reklam m.m. Lagade en skaplig middag med tandorikyckling, ugnsbakade rotfrukter och en mycket smarrig sås. Det blev massor över. Slängde ihop en grönsakssoppa av överblivna rotfrukter samtidigt. Fortsatte att städa, men kvällen kom så fort att jag ännu inte tagit fram dammsugaren. Det är väl då man inser att det gått ner sig en del, hemma.
Nästa vecka vill jag viga åt badrummet. Men... The Times They Are a-Changin' på det viset att den tycks vara så föänderlig att den likt en mask kränger och vränger sig ur det som man planerat för den.
Jag tänkte ut en liten dikt igår, när jag gick mellan dagis och hemmet.
Jag kan inte ändra någon
Jag kan inte ändra mig själv
Med andra ändras med mig
och allt ändras allt oändligt
Asch, jag minns den inte riktigt, men så blev den nu.
Vi samtalade Fanny och jag, mycket kloka saker, om frustrationen över andra i sin närhet vars ovanor är svåra att vänja sig vid. Som man så gärna vill påtala och ändra. Och faran att göra just det. Balansgången on the edge.
Apropå The edge, och "du" så har U2 kommit ut med ett nytt album No Line on the Horizon Tänk om det är ett bra album... U2 kan ge mig tårar i ögonen. Vissa låtar träffar så rätt, musikaliskt och i själva soundet. Annars lyssnar jag just nu på The Church (inget kristet band, om det nu lät så) Helst albumen "The blurred chrusade", "Heyday" och "Gold Afternoon fix". De ligger rätt i stämningsläge - lätt mollbetonat, men med visst hopp och skön ljuvhet.
Frikyrkofylla och alternativa mentala tillstånd
Fredag, fylledag? Nä, inte för mig. Inte på det sättet. Mer trött, trött. Tänkte se på Skavlan, men sov visst bort det. När jag var yngra och var helnykterist, för att inte säga absolutist, så hade vi väldigt roligt ändå, utan likör. Men det blev ofta mycket sent, typ, så solen började komma tillbaka. Vi satt och svamlade, hade korta stunder av seriositet, spelade spel och drack te. Det var då, när vi till slut kämpade mot sömnen, som vi myntade begreppet frikyrkofylla. Men det var en otrolig plåga i de fall när jag skulle åka hem från den närliggande orten, med min knallgula Opel Berlina med gröntonade rutor och svart nylontak. Tre, fyra eller fem på morgonen. Hu, det gick långsammare och långsammare. Det kvittade om man stannade och försökte skaka liv i sig, springa runt bilen och få lite luft. När man satt bakom ratten igen så återkom sömnruset omgående. En god vän, Dave, skulle en gång bara köra fem kilometer hem, men han stannade och sov halvägs i några timmar i bilen.
Att uppnå dessa flytande mentala tillstånd, är ju väldigt uppskattat av människor, utom när man kör bil. Munkar ägnade sig åt självspäkning på olika sätt, t ex meditation över bilder, ramsor eller ord. Isolation i långa tider. I Indien var det länge populärt med en märklig dryck, soma, gjord av en växt som inte längre finns där, och därför försvunnit ur kulturen. Ändå var den en viktig dryck i de klassiska indiska skrifterna. Diktarna drack det på nätterna för att jobba bättre. Men nu drack en programledare det i ett avsnitt ur en serie om Indien, Historien om Indien, för några dagar sedan. Kul, det fanns i Bangladesh, i apoteken och det hette fortfarande soma. Man gör ett slags te av den. Programledaren beskrev känslan som "prickling" i kroppen, och han slutade inte att prata.
Drömmar är ett alternativt mentalt tillstånd. Natten till idag drömde jag en märklig dröm, som jag minns. Tyvärr minns man väl mest mardrömmar. Men nu vaknade jag med en skön känsla av lugn och förnöjsamhet. Men drömmen då? Det märkliga var att jag drömde att jag blev utsatt för en honeytrap. En kvinna ville att jag skulle övergå till den hinduiska tron, ISKCON, dvs Hare Krishna-rörelsen, och stötte på mig. Jag lät det fortgå, spelade med. Passade på att bli omsvärmad. Hon var vegan och tunn som en pinne, men en kram är rätt okej ändå.
Vilken otroligt osannolik dröm. Var får man allt ifrån? Hoppas hon kommer tillbaka inatt. Godnatt!
Lära för livet och svischet utför
När barnen föddes var jag orolig, helst ska det ju vara ett friskt barn, ett vanligt barn. Alla barn är välkomna, men ändå... Det är ju också lite ironiskt. En elev som jag hade för några år sedan blev med barn och hon var inte klassens ljus. Hon konstaterade att våra barn hade ett bra utgångsläge, med två lärare som föräldrar. "Tyvärr" verkar det ju inte som om barnen behöver något stöd hemifrån. Vad det verkar just nu. Ironiskt.
Jag vet inte om det är vårtrötthet eller om man bara är lite allmänt lam. Det har väl varit en ganska tung ton i bloggen, med självmord som tema. Men det är väl som mörkast innan det ljusnar. Får man hoppas. Sen kommer våren, värmen och ljuset. Det berömda ljuset i slutet av tunneln. Kärleken kommer däremot inte. Det får vara för ett tag.
Dumt eller inte, jag passade på att unna mig en ny mobiltelefon. En leksak är ju bra för humöret. Den blir bra på bussen, film och musik, framför allt film - eftersom skärmen är generös. Sedan visade den sig vara väldigt praktisk. På hemvägen från Romme skulle vi till McDonalds, Bamse ville att vi skulle ringa och förvarna att 60+ elever ville ha mat. Men telefonnumret? Jag satte igång GoogleMaps på mobilen, hittade McDonalds och tryckte på det angivna telefonnumret och vips var allt klart. Nu ska jag bara köpa bautaminne till mobilen och fylla upp den med fritidsnöje.
När vi satt i liftkorgen, Yasmin och jag, såg jag en riktigt juste åkare svischa nerför. Oj, kolla, det var en duktig åkare, sa jag. Samtidigt såg jag vem det var och fortsatte; Det är ju Harald Blåtand, från Vretagymnasiet! Sen tog det inte två sekunder utan han låg i backen med åtminstone en skida lite längre bort.
Fyrtornet och jag debatterade vad som utmärkte en duktig utförsåkare. Vi hade helt olika åsikter. Fyrtornet blev impad av de som åkte fort, och passade på att nämna att jag åkte långsamt i backarna. Jo, jag åkte långsamt, för annars tog ju nöjet slut så fort, sa jag. Fyrtornet tittade skeptiskt på mig. Dessutom hävdade jag att det inte räckte att kunna åka fort, utan man måste kunna fler saker, som att hoppa, göra helikoptern, åka baklänges och ta en 45 graders svart pist för att få erkännande - från mig i alla fall. Nähä, Fyrtornet var inte riktigt med på på den tanken, så då blev jag utmanad. Försten till liften, sa han. Jag antog utmaningen. Trist nog fick jag stå nere vid liften och vänta och vänta. Kall om fötterna. Sen kom Fyrtornet - Ok, du vann, sa han. Jag kunde konstatera att det trots allt var lite kul att åka fort.
Slalom och baksäteselefanter
Bamse, som körde bussen, hade bältat sig. Jag satt med Yasmin, bakom honom, utan bälte. Därför sa jag att han ändå inte var säker, för han hade en baksäteselefant. Jasså, sa Bamse, vem menar du då? Med en tydlig gliring till Yasmin. Det tycker jag var taskigt sagt, fortsatte han. Ok, sa jag, två då...
Slalom baby, slalom, sa jag igår. Det blev väl mest slalom och väldigt lite baby gjort, måste sägas. Inget annat var väl förväntat. Det är underligt att fast det nu var några år sedan man sladdade utför, så finns förmågan där, kvar. Att sladda utför har väl blivit lite av en puckopeospecialitet på mer än ett sätt...
Nu är puckopeo väldigt trött. God natt och tack B för några väl valda ord. Mycket klokt inlägg till "Hjärntvätt och trosfrågor" om den föränderliga normen. Tack, men med klart mindre dignitet, till Ms Austen och Fanny för en trasig länk. Men tanken var god, kanske. Det vet jag ju inte än.
Hjärntvätt och trosfrågor
Idag erkände jag över fikabordet att jag försökte, mycket enkelt, introducera kristendomen för mina barn. Läsa lite berättelser ur barnens bibel och be den lilla bönen "Gud som haver..." Genast fick jag påhopp - INDOKTRINERING - HJÄRNTVÄTT. Vänta tills de blir stora nog att välja själva. Fast där håller jag inte med. Det vill säga, jag är inte för indoktrinering och hjärntvätt, men jag tror inte att det jag gör kvalificerar för det. Jag tror jag ger dem del av något som för mig har varit en källa till styrka och stabiitet. Verktyg för att hantera livsfrågor. Sen när de är stora väljer de att tro vad de vill, i alla fall.
Vad tror du då, egentligen? frågade Fanny. Lite svårt att säga något kort, som passar fikabordets miljö. Jag nämnde en klasskompis från gymnasiet, Fatima, som förklarade för mig varför hon inte kunde vara kristen. Hon berättade då vad hon trodde var kristendom, och det lät som något man lärde sig på kyrkans barntimmar, en farbror med skägg på ett moln - det var väl kontentan. Sedan berättade vad hon skulle kunna tro på, och det lät ju väldigt likt det jag trodde. Men, sa hon, det är ju inte kristendom. Jo, det var det ju, tyckte jag. Men inte för Fatima. Därför kunde hon inte tro.
Det finns en "utvecklingslära", eller progression när det gäller den kristna tron, som gäller mognad, förslagsvis. När man är ung och radikal, då passar Pingstkyrkan. Raka svar på allt. Det mesta är svart eller vitt. Det finns många utmaningar. Sedan, när man får lite vidgade vyer och allt inte bara handlar om den egna och andras frälsning, så blir man missionare. Efter några år har det radikala draget försvunnit, några nitar har man gått på, livet är inte så enkelt längre och det vita har definivt fått sina stänk, liksom det svarta bleknat något. Plötsligt finner man att Svenska kyrkan är rätt okej. Låg tröskel, inga särskilda krav. Skönt, lite vilsamt och meditativt i bästa fall.
Min egen tro har fått hänga med genom livets alla med och motgångar. Den har blivit som en gammal urtvättad favorittröja, eller som en sliten båt, som trots sitt ruffiga yttre ändå bär över vattnet. En gång var den nog polerad och snygg. Men nu finns bara kärnan kvar och funktionen.
Men vad tror du då, egentligen? Jag tror jag går och lägger mig! Imorgon blir det "Slalom, baby, slalom". Shalom.
Sockersug, bara en till...
Nu har jag barnen denna veckan. I början var det rätt skönt med veckan utan barn, men numera känns det mest ganska trist med de veckorna. Konstigt. En annan grej. Ikväll kammade jag en halvmeter tjejhår i tio minuter. Tosigt. Det är ju inte så där man kanske tänker sig puckopeo. Sitta och kamma, kamma. Likaså John Silver, piratkamraten, han har fyra barn, alla tjejer. Även han sitter och kammar hår, säkert.
När man börjar fundera dyker det upp saker i efterskott, det där med män som tar livet av sig för sina kvinnliga försåtliga förtrogna. Det jag hade glömt var en otäck historia när jag pluggade religion på Universitetet. En kursares pojkvän tog sig själv av daga när hon gjorde slut. Jag vet att hon och jag, och alla diskuterade detta då. Hur mycket skýldig var hon till detta? Eller var det expojkvännen som var grym som utsatte henne för detta och för dåligt samvete å det grövsta? Eller var han bara otroligt ledsen och helt ur balans och gjorde något som han för tillfället såg som enda vägen ut ur ångesten?
Hu, igen. Vilka tankar så här på kvällskvisten. Jag tror jag tittar på ett avsnitt av The Mentalist och försöker komma i god stämning - utan svampar - varken skojiga eller rosa, vita sockerskumsvampar. Turn on, drop out, tune in, som vi brukar säga.
Slutet är nära!
Ja, lite den känslan av undergång har jag haft hängande över mig hela livet. Först var det nog det kalla kriget och kärnvapenhotet. Det var ett ganska påtagligt hot om kärnvapenkrig, nukleär vinter, neutronbomber och andra hemskheter. Som knappt bliven tonåring tog man till sig allt. Särskilt minns jag instruktionsfilmerna som gällde kärnvapen - vad man skulle göra om bomben small och de tre faserna i en atombombsdetonation - först ljuset, det oerhört starka ljuset, med bla röntgenstrålar. Sedan själva smällen, ljudet och trycket i bomben. Oftast föreställde man sig att bomben gick av långt bort och då innebar det mest att alla fönsterrutor skulle tryckas in och splittret skulle yra. Jag föreställde mig att mitt sovrumsfönster, som vetter mot öster, mot ryssen, skulle blinka till och sedan skulle glaset yra in. Jag gillar inte sovrumsfönster mot öster. Ljuset på morgonen... Tredje fasen var väl radioaktiviteten.
Nästa undergångskänsla fick jag i Pingstkyrkan, där man tänkte apokalyptiskt. Slutet var nära och snart skulle "odjuret" komma, och med det den sista striden. Allt hängde så fint ihop med kärnvapenhotet. Särskilt minns jag en film om en tjej som liksom inte kunde bestämma sig. Inte bara kyrkan underhöll apokalypsen. Det finns ju en hårdrockslåt - "The Number of the Beast", med Iron Maiden som också var populär på den tiden.
Jag gick ur tonåren med känslan av att "oj, jag klarade mig så här långt!" Sen dess är det bara bonustid. Jag har häpet kunnat konstatera att jag lyckats överleva körkort, första tjejen, utbildning, jobb, giftermål och barn. Ingen atombomb och ingen apokalyps. Än.
Lite kan jag inte låta bli att undra om dagens unga också känner av den där känslan av att slutet är nära. Först när jag tänkte på saken raljerade jag lite med de unga och tänkte att det nog mest handlade om vånda över att inte kunna köpa mobiltelefon, dator och snygga kläder. Men sen kanske det ändå är så, att klimathotet som vilar över oss, ändå kan vara något som de unga tar åt sig av. Några kanske känner av det mer. Jag måste fråga.
Undergångskänslan i äktenskapet, den har ju varit stark på sistone. Jag kanske har antytt att jag även där förutsett den mörka möjliga händelsutvecklingen genom hur andra vänliga människors liv gestaltat sig. Chansen att klara ut ett förhållande är ju tyvärr rätt låg, generellt sett.
Zorro sade något roligt om att träffa någon ny. "Henne skulle man gärna ha som exfru". Kanske det ska bli det nya kriteriet - hur skulle hon funka som ex? Fast det känns väl tveksamt om man skulle ha en sån tur med tjejer med en sån domedagsinställning
Det var någon som sa att livet är en tragedi för de som känner, och för de som tänker - en komedi. Kan man vara både och, tro?
Nu är i alla fall slutet nära. Dagens blogg är härmed till ända.
