puckopeo

Datorn jag skriver på startade precis om. Den har någon bugg, eller kanske flera. Det är lite olika felmeddelanden på blåskärmen, ja, skärmen som inte är helt blå, som förr, utan har lite text på sig också. Att datorn hamnar i det där läget, med blåskärm, är mer okej en kväll hemma, men rätt besvärande när man står inför en elevgrupp och ska starta lektionen. Skärmen blinkar blå. Hallå, vill man ropa, kom igen, inte nu!

 

En annan bugg, som är mycket mer välkommen är den danskurs som jag går nu. Den svänger, och det trodde jag verkligen inte. Jag minns ju gympans lite svettiga försök till buggande på gymnasiet. Iförda träningskläder i lysrörsljuset, i gympasalen, svårt angripen av finnar och handsvett, var det en del av livets hårda skola, för många av oss. Inte enbart undertecknad. Musiken som man buggar till kanske inte heller var, eller är, den mest coola och upphöjda. Så - i alla fall - förväntningarna inför kursen var ganska lågt satta. Varför började du ens? - frågar vän av ordning. Svaret är väl lite som livet i allmänhet, ibland blir det bara som det blir. Det var en arbetskamrat som tipsade och inte bara tipsade, utan både trugade och propagerade: En bra kurs, med en formidabel lärare, och allt har ju redan startat, men jag kan fixa in dig... 

 

Det finns ju andra danser, samba och salsa, som verkar lite coolare än bugg, och det är nog så. Men - alla som varit ute i svängen, vet ju att det finns två danser som totalt dominerar arenan: bugg och foxtrot. Så det är nog inte helt tokigt tänkt att höja sin sociala kompens genom att lära sig skiten. Och ärligt talat, vem bryr sig egentligen om det är samba, salsa, bugg eller vad som helst, man får svänga till musik och hålla lite i en trevlig kvinna för en stund. För en singelman - ren terapi! Ha, ha!

 

I torsdags var det halvterminsdans, så alla på danskompaniets olika kurser kom. Vi newbies blandades med de som kommit hur långt som helst - och som de andra dansade. Wow! Vi i nybörjarkursen tittade storögt på de smidiga, kvicka fotrörelserna, turerna och hur dansparen synkade sina rörelser med varandra och önskade att vi hade tröjor med tryck på - typ - "Övningskörning". Vågade man överhuvud taget dansa med någon annan än de i gruppen? Jag noterade en eller två kvinnor som jag särskilt kände att det vore häftigt att dansa med, lite extra tjusiga och dansanta. Hmm... Jag har liksom bara varit max fyra gånger på nybörjarkursen - skulle jag göra bort mig? Fanns modet att chansa?

 

Det var inte många av oss från nybörjargruppen, tio av 25, men jag tror nog att vi kände att det ändå gick att hanka sig fram skapligt på dansgolvet. Så efter några turer tog jag mod till mig och bjöd upp de där två. Det gick ändå hyggligt och kul var det! 

 

Blåskärmsbugg - inte kul, men dansbandsbugg - bra mycket roligare än man kunde tro!

Bilden är en unik och skapad händelse, från mina fantastiska studieår på Universitetet och från de allra bästa åren, dessutom, när jag pluggade religionsvetenskap. Ja, om du undrar hur det är att plugga teologi och religion, så är det inte omöjligt att du hamnar i liknande sällskap. En sällsam skara personer. Och jag. Bilden scannande jag in från mitt analoga fotoalbum förra veckan, och det märkliga var att en liknande, men ändå helt olik, situation uppkom på jobbet idag.

Jag satt i fikarummet - helt oskyldig - på jobbet. Plötsligt kommer svenskläraren, en skåning, och satte sig i stolen till höger om mig och lade sitt huvud på min axel. Hmm.. Det var inte utan att jag undrade vad som hände nu. Jo, sa han, vi pratar på lektionerna om kroppsspråk och beteenden. Hur nära man kan komma och, ja - hur känns det här nu? Samtidigt glider B-jörn upp till vänster och trycker sin axel tryggt mot min. Om man vill föreställa sig bilden framför sig nu; p-peo i mitten med två män hängande som klasar runt sig, bildande en slags triangel. Vad tycker jag om detta, ja, jag är oväntat nog upplever jag det inte alls särskilt besvärade, men så kommer nya svenskläraren E.T. fram till bordet. En kvinna i sina bästa år och ny på jobbet, ännu oprövad. Ännu med en viss privat sfär, med ett inre liv som ännu inte är blottat, och därför tror vi fortfarande att hon är klok, smart och man kan nog inte låta bli att känna viss respekt. Vänta lite nu, viskar jag, vi ser hur E.T. reagerar. Vi stelnar till i en triangulär pose och försöker se helt naturliga ut. E.T. pratar på, allmänt ut runt fika bordet och adresserar skåningen. Ingen yttre reaktion. En oberörd kvinna.
Respekt.
Triangeln upplöses och vi återgår till ett normalt liv.

Bilden är verkligen ett kärt minne från en festlig fest, förmodligen på Herrgården i Ryd. Well, de gör inte såna fester nu för tiden. Men ändå händer det ibland.

Man kan ju undra varför puckpeo plötsligt bloggar igen - låt se om det blir något mer inlägg - så kanske jag kan ge ett slags svar.