puckopeo

Bilden är en unik och skapad händelse, från mina fantastiska studieår på Universitetet och från de allra bästa åren, dessutom, när jag pluggade religionsvetenskap. Ja, om du undrar hur det är att plugga teologi och religion, så är det inte omöjligt att du hamnar i liknande sällskap. En sällsam skara personer. Och jag. Bilden scannande jag in från mitt analoga fotoalbum förra veckan, och det märkliga var att en liknande, men ändå helt olik, situation uppkom på jobbet idag.

Jag satt i fikarummet - helt oskyldig - på jobbet. Plötsligt kommer svenskläraren, en skåning, och satte sig i stolen till höger om mig och lade sitt huvud på min axel. Hmm.. Det var inte utan att jag undrade vad som hände nu. Jo, sa han, vi pratar på lektionerna om kroppsspråk och beteenden. Hur nära man kan komma och, ja - hur känns det här nu? Samtidigt glider B-jörn upp till vänster och trycker sin axel tryggt mot min. Om man vill föreställa sig bilden framför sig nu; p-peo i mitten med två män hängande som klasar runt sig, bildande en slags triangel. Vad tycker jag om detta, ja, jag är oväntat nog upplever jag det inte alls särskilt besvärade, men så kommer nya svenskläraren E.T. fram till bordet. En kvinna i sina bästa år och ny på jobbet, ännu oprövad. Ännu med en viss privat sfär, med ett inre liv som ännu inte är blottat, och därför tror vi fortfarande att hon är klok, smart och man kan nog inte låta bli att känna viss respekt. Vänta lite nu, viskar jag, vi ser hur E.T. reagerar. Vi stelnar till i en triangulär pose och försöker se helt naturliga ut. E.T. pratar på, allmänt ut runt fika bordet och adresserar skåningen. Ingen yttre reaktion. En oberörd kvinna.
Respekt.
Triangeln upplöses och vi återgår till ett normalt liv.

Bilden är verkligen ett kärt minne från en festlig fest, förmodligen på Herrgården i Ryd. Well, de gör inte såna fester nu för tiden. Men ändå händer det ibland.

Man kan ju undra varför puckpeo plötsligt bloggar igen - låt se om det blir något mer inlägg - så kanske jag kan ge ett slags svar.