puckopeo

Vilken trött helg! Så sjukligt seg i lördags, antagligen förkyld och lite sjuk helt enkelt. Sen har jag levt ett liv i turbotempo några veckor. Kurser, fackliga möten och detta att tömma bortgångne mormors lägenhet, som har inneburit ett antal turer till Boxholm. Hon bodde dessutom högst upp, tre trappor utan hiss. Pust. Upp och ner, upp och ner. Hellre tömma än att fylla, i och för sig; någorlunda lättare att bära soffan ner än upp. Tre trappor är väl nyttigt för en gammal mormor som behöver motionen, men... hon fick pausa halvvägs de sista månaderna.

Jag märkte att jag inte kom igång med att renovera huset när jag inte startade direkt på morgonen igår, så det gjorde jag idag. På förmiddagen är man ju åtminstone utvilad, så det utnyttjade jag. Jag lurade mig själv igång. På så sätt kunde jag hålla på ända tills det blev dags att hämta barnen. Nu har jag gjort hål för infällda spottar i taket, nio stycken, som snyggt och prydligt i perfekt rak linje i taket ska lysa upp köket. Svårare än man kan tro, eftersom det finns saker ovanför gipset som här och var är i vägen. Jag tror jag sa ett och annat fult ord, vid något tillfälle. Det blev ett hål för mycket. Sen är det ju den märkliga sanningen att det finns inget som är helt rakt i ett hus. Som Martin Timell sa en gång, det finns inte en rak vägg i hela Sverige. Det märker man när man mäter, suck. En bra snickare är en sån som kan runda alla de problem det innebär. Jag börjar så smått kunna hantera det.

Vilken tur man kan ha ibland. I fredags, efter jobbet, åkte jag till Boxholm, tömde det sista och slängde in nyckeln i Boxholmshus brevlåda, veckohandlade på ICA-Maxi i Linköping för 850 kr och slängde med några DVD-filmer, på chans, lite för att det var så härligt bra priser. De kom så otroligt bra till hands när man var trött och sliten och bara orkade slöa framför burken. Två Clintan-filmer har jag sett. Kellys hjältar som tog sig på slutet och Absolute Power, en helt okej thriller. Och nu när Silver fått igång Internet öppnar sig ju möjligheterna än mer.

Ska komma i tid imorgon. Mitt nya liv - att komma i tid - jag ska fortsätta kämpa mot min senfärdiga natur. Egentligen är det bara så att jag har svårt att lämna ett tillstånd för ett annat, tror jag. Inte att jag är sen, för senhetens skull. Jag blir gärna kvar hemma lite för länge och sedan blir jag lätt kvar lite för länge på jobbet, när jag borde åka hem.

Nu borde jag komma i ett sovande tillstånd, eftersom jag kanske kört lite för hårt idag, mot min kropps behov av återhämtning. Jag får se om jag kan lura mig själv i säng.

I en vecka, nästan, utan Internet. Ack. Det är inte bra. John Silver kom och fixade det så äntligen kickade den döda sillen igång. Problemet har kommit och gått under en lång tid, som jag nämnt tidigare.

Köpte 6 filmer på ICA för 150 kr - nästan ett kap, bl a Kellys Hjältar. Jag ser den nu, och hmm... Sådär. Om jag tröttnar helt, kan jag i alla fall se Das Boot. Fredagkväll.

Uganda, here we come. I måndags och tisdags var vi ett gäng i Södertälje och mötte Olivia och Krister (riktiga namn!) som leder resan som är en del av Den globala resan. Mycket seriöst. Vi ska bl a sova ute på landet i en liten fattig, vanlig by hos familjer i cirka fyra nätter. Lite nervöst. Man tänker också på bilharzia, malaria och andra otrevliga saker man kan råka ut för. Vi ska vara borta i tre veckor i slutet på februari 2010.

Vi funderade bl a på vilka kläder vi skulle ha i Afrika. Det är ju varmt året runt. Uganda ligger till stora delar på 1000 m ö h, nära ekvatorn. Det betyder c:a 20-30 grader varmt året runt, dygnet runt. Inga årstider, utom att det regnar lite mer i början på året. Så lättklädd är rätt klädd, men de förväntar sig att vi som lärare klär oss i långbyxor, som män, och i lång kjol som kvinna. Skorna vill man ju ska skydda mot ormar, skorpioner och bilharzia. Huvudet bör skyddas mot solen. Jag föreslog mina medresenärer, vid middagsbordet, att rätt kläder skulle väl vara khakiskjorta, ridstövlar, ridbyxor och djungelhjälm. Kanske en piska kunde komma till hands. Hmm... Inte så seriöst.

Vi skulle göra en undersökning i Uganda av något ämne. Några skulle intervjua personer för att se vad begreppet lycka står för bland unga ugandier och jämföra med unga svenskar. Någon skulle undersöka Vi-skogen. Jag föreslog att vi skulle jämföra lyxhotellen, utbud, pooler, mat, personal... Ja, inte så seriöst. Igen.

Nu är det nog dags att seriöst överväga att sova och hoppas på att Internet funkar i morgon också.

I den oändliga inre debatten har nu två läger hittat sina positioner och duellerar varandra. Desperat vs Tillfreds. Desperat får fart på fredagkvällar, märkligt nog... Säkert lördagkvällar också. Men idag känner jag helt klart av stridens hetta från det desperata hållet. Tillfreds får vind i seglen såna dagar av intellektuell eftertanke. När känslorna har mindre att säga till om och förnuftet talar. Jag är så otroligt nöjd med att kunna strukturera min tid, leva mitt liv efter eget tycke. Ingen väntan, inget passande och synkande. Och. Inget tjafs, gnöl och otrevliga utfall a la pre ms, ms, post ms och ren allmän vantrivsel.

Men idag är det fredag och Desperate Mode infaller. Lite allmän känslomässig gungning påverkar väl. Kanske också sned för att helgen är uppbokad med saker jag inte vill, fullt ut. Självklart hjälper jag till, självklart. Min bortgångne mormors lägenhet ska tömmas och det tar både lördag och söndag i anspråk. Med barn. Lång resa och övernattning i Mullsjö därtill. Synd om puckopeo, tycker han själv. Hoppas man kan få en fin höstlig promenad i Mullsjö, åtminstone.

Desperat och tillfreds är nu pendelns ändpunkter. Synd att den där desperata biten inte fått ett slut än. Trött på det där ändläget. Men det har ju varit värre. Tillfreds är ju en rätt skön känsla. Där gick ju pendeln långt vidare förut, saknad och svartsjuka fanns ju med. Men det verkar falla undan mer och mer. Mycket tacksam för det. Stinger någon gång, men sällan.

Många säger just att desperata män inte är så attraktiva. Som om tjejer/kvinnor känner vibbarna i luften och flyr. Jag kan väl också, ibland själv se just de där desperata männen i aktion - ja, det är pinsamt och lågt, på något sätt. Därför är det lite jobbigt att ha känslan. Man får se upp så man inte agerar ut den, utan hålla masken och maneren under sträng tuktan och förmaning. För att inte tala om talet. Vakta sin tunga, väga sina ord noga, så inga sentenser far ut som ändå inte når fram. Aldrig, aldrig en påflugen kram. Det är genant och desperat.

Börjar faktist bli lite sugen på att testa något uteställe. Har ju hottat upp min look och tagit upp typ fyra, fem nya hål i bältet, förlorat två storlekar och en tredje på gång, känns det nästan som. Nu är nya given att inte bli tunnare utan låta musklerna växa. Synd att de inte likt fläsket passivt ökar sitt omfång kring lemmarna, utan än mer plågsamma rutiner krävs. Redan nu håller man ju diet och har självvalda hungerperioder, i framtiden får man alltså öka hanteringen av hantlarna, springa kortare och öka på styrketräningen. Pust. Lite nyfiken är jag allt på hur kroppen ska reagera på detta. Kommer en spännig kylskåpslyftarkung träda fram, eller vad ska man tro? Den typen är ju också lätt tragikomisk, tyvärr. Men man behöver ju inte gå som en gorilla bara för att man tränar. Man kan ju stretcha efteråt. Om jag klarar av att envist hålla igång träningen. Kanske skulle köra med måttband bara för att verkligen kunna se om biceps och eh... byst? breddas.

Nu törs jag inte skriva mer, kansken fler löften om framtida beteende lockas fram. Risken för ras, fall från höga hästar ökar ju då. En sak, helt annan, som jag nämnde för några månader sedan var att köra hårt med ledarskap i klassrummet. Jo, tänk. Det har jag faktiskt gjort. Tämligen sträng numera, mellan varven. Samtidigt måste man ju skämta och hålla humöret uppe. En höjdarlektion idag, tycker jag det blev, med ett skönt intellektuellt avbrott mellan läxförhör och instuderingsfrågor - när vi såg en dråplig holländsk film, möjligen tysk, om hur droger påverkar bilkörningen. Det är så fantastiskt skönt att se hur eleverna skrattar och mår bra.

Efter den här LÅÅNGAA utläggningen eller kanske bikten, känns det väl lite mer som pendeln svänger mot tillfreds.

Nu är jag igång. Första kurstillfället i italienska för nybörjare har varit och vi var många. Drygt 20 personer, de flesta kvinnor och några runt min ålder. Bl a en söt läkarstuderande, som log så fint när jag hastade hem på slutet. Kursledaren, som jag googlat och kollat upp via facebook, hade en liten bäbis och en gubbe hemma. En lätt besvikelse. Samtidigt måste jag nog säga att fotot på facebook var taget ur en väldigt bra vinkel. Önskar jag hade så fina foton på mig!

Får se om man kan locka iväg några på puben, efter ett tag. Särskilt läkartjejen, förstås. Jag fick möjlighet att presentera mig och orsaken till min latinska böjelse; Montalbano och motorcykelsemester. Hoppas det var inspirerande för någon. Jag är i alla fall väldigt sugen på motorcykelsemester i Italien.

WrooOOOoom!

Det ska tydligen vara lycka i höst på bokhyllan - har jag hört på radion.

Tog premiärdoppet i nya badkaret efter en dag i skogen. Äntligen värme och lite vila. Vi var ute hela dagen, för vi hade friluftsdag och jag, Mast och Mary Poppins hade tagit tag i paintballen. Mary visade oväntat handlag med pickan, fast det var första gången för henne. Hon avslöjade att hon egentligen inte gillade idén att träffa varandra på det sättet. Som princip. Men när hon väl var igång, gick det bra. Kändes det som. Det var lite fuktigt i busken, men vi hade skyddskläder. Några droppar kom, fast då lunchade vi i Hageby. Mast var ganska nöjd trots den omilda behandlingen från eleverna. Jag fick två fullträffar, på mig, alltså. En mellan ögonen, men visiret tog smällen. Och en på pannan. Den gjorde ont. Men jag fick glädjen att markera träff på många elever, så jag är fuller nöjd. Trots lite sämre prestation på slutet.

Jag är så slut i kroppen. Fyra timmars krypande och pangande i spenaten och arbetet igårkväll... Då, när alla tittade på tv och hade det skönt, kröp jag på vinden vid takfoten och isolerade huset med gullfiber. Trångt, trångt - man fick åla sig fram och putta ett stort sjok med gullfiber framför sig. Ett jobb på fyra, fem timmar effektiv tid. Man känner sig så dum. Ska man ägna sig åt sånt självplågeri? Jag tror det var nån reklamfilm, där någon låg i en hög med gullfiber. Ja, det ser ju mjukt och skönt ut, men har man gjort det en gång, gör man inte om det. Materialet är ju gjort av glasfiber. Vassa glas-fibrer. De sticks. Det dammar. Så på med tjocka skyddande kläder och andningsskydd.

Imorse kändes det oväntat varmt i köket på bottenvåningen, så isoleringen funkar väl.  Det är positivt. Men det ska bli sååå skönt med en värmepump som ger den där extra mysvärmen.

Ikväll, när jag skulle städa, så sitter jag och tar det lugnt istället.

Nu sitter jag här med sweet Barbara. Äntligen fungerar det trådlösa nätverket. Jag är dataansvarig och har pinsamt nog det mest instabila och värdelösa nätverk hemma jag hört talas om. Troligen är det faktorer utanför mitt räckhåll, men ändå. Det är som skomakarens barn som får gå barfota. Nätverket hoppar av och på till synes helt slumpmässigt.

"Dagarna dom går och går, efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna dom går och går, efter varandra. Lördan försvann. Lördag, lördag kom tillbaks, annars saknas det en dag..."

Så sjunger man i en barnvisa. Så känner väl jag också. Jag gick upp, och... swosch... jag borde gå och lägga mig. Mamma ringde och jag åkte till Boxholm för att hämta saker från min bortgångne mormors lägenhet. Återigen kände jag en barnslig glädje över en sån enkel sak som att äga en släpkärra. Så smidigt att bara haka på och åka, istället för att krångla med att boka och hyra på mack eller motsvarande. Så nu står en massa prylar på tur att bli inlemmade i hemmet. En hel del saker med 50-tals känsla. Jag gillar designen från den tiden. En hel del trasmattor, men det är väl mer tveksamt. Två fotöljer i buteljgrön plysch från 1972, ganska rejält tveksamt. De kan få en chans i alla fall. Men jag älskar de två lamporna jag fick ta över, utan motstånd från mina släktingar. Särskilt den ena. Kanske kan jag ta ett kort på den. Mycket speciell, med lite mexikansk-indiansk stil, starkt förknippad med morföräldrarna.

Innan resan till Boxholm så lämnades dottern på kalas på Busfabriken, en stund. Där blev jag stående och pratade värmepumpar med en granne. Vi reflekterade över just det. Uppvärmningssystem verkar vara ett av de mest populära samtalsämnena, om inte helt enkelt det överordnade, manliga husägare emellan. Vilken tid, vilket engagemang och vilka insatser vi gör för att lura elbolagen på några tusenlappar om året. Jag köpte i alla fall en Zibro 1235 för 5700 kr idag. Den borde, på pappret, kunna spara mig uppåt 3000kWh per år. Vilket innebär att den går plus från år två. Sen är den en spargris resten av tiden. Och - jag får varmt och skönt i köket, där det varit så kallt varje vinter. Dessutom har jag en STOR, ärvd trasmatta, som håller golvet varmt. Varmt, men möjligen inte så hippt.

Till slut hittade jag en hög vas. Så nu har jag nått mitt mål att precis som i mitt favorithus från ungdomen, prästgården i Habo, ha en sån vas stående vid trappan. I vasen ska det vara gräs, högt gräs, t ex såna där cigarr-gräs som säger poff en vacker dag och sprider sina frön över hela huset.

Bäst jag tar och taggar ner, innan hjärnan säger poff. Natti, Barbara.

Jo, det känns ibland som om det lyfter lite. Jag får lite vibbar av lycka och känner att livet börjar flyta på, då och då. Som igår morse, jag kände att man fick vakna och vara sig själv. Inte speglad i någon annans ögon. Bara sig själv. Och ingen som blev sur för jag var glad. En vag aning som bet till ibland, förr. Jag kan känna lite turkänsla, som om man gick av skeppet innan det sjönk. Jag tror mina kollegor känner det - att jag är mer social, mer aktiv. Jag tror eleverna känner att jag bryr mig mer, vill mer, är fokuserad och mer strukturerad. Det underliga, eller inte underliga, är ju att det sammanfaller i tiden med kollapsen av förhållandet. För dryga två år sedan, alltså. Det sammanfaller också med någon annan betydelsefull sak, som jag härmed förtiger. Men det har väl med arbetsro att göra. Och visst, kanske har också det faktum att barnen är lite större, mer självständiga, mindre arbetskrävande och också mindre sjuka - en liten orsak.

Det skulle vara skönt att få lite mer av den där ljuskänslan, mer än små glimtar, då och då. Men de där glimtarna är förstås guld värda.

Som idag, vid fikabordet på jobbet, då vi skrattade lätt hysteriskt över en sån fånig sak som en ganska, ja rent ut sagt, ful frukttallrik. Den var målad och i mitten fanns en kvinna med en gul jacka. Tror vi. Plagget var lite abstrakt ritat och kunde, med lite fantasi, tolkas som ett par enorma bröst. Där gjorde jag en händig insats. Jag kan väl erkänna, det var jag. Med två väl placerade prickar så lämnades föga åt fantasin. Annars brukar jag sällan kladda på brö... fruktskålar. Tramsigt, puckopeo.

Mycket såna skämt, nu för tiden. Märkligt. Särskilt när en viss Mrs Doggystyle är inblandad. (Sorry, det var ett olämpligt alias.) Så grov, i mun, var jag i fredags att jag fick beröm av Ms Austen. Kände viss oro för det. Är jag bättre när jag är värre? Lite motsägelsefullt. Jag skäms åtminstone fortfarande för vad jag säger ibland, och blir väl generad också. Dekadensen är i alla fall begränsad. Transformationen från Doktor J. E. Puckopeo till Mr Hypeo är inte permanent. Men den där mystiska saften, som hälls i glas vid vissa tillställningar, har helt klart en sidoeffekt.