Barbara

Nu sitter jag här med sweet Barbara. Äntligen fungerar det trådlösa nätverket. Jag är dataansvarig och har pinsamt nog det mest instabila och värdelösa nätverk hemma jag hört talas om. Troligen är det faktorer utanför mitt räckhåll, men ändå. Det är som skomakarens barn som får gå barfota. Nätverket hoppar av och på till synes helt slumpmässigt.

"Dagarna dom går och går, efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna dom går och går, efter varandra. Lördan försvann. Lördag, lördag kom tillbaks, annars saknas det en dag..."

Så sjunger man i en barnvisa. Så känner väl jag också. Jag gick upp, och... swosch... jag borde gå och lägga mig. Mamma ringde och jag åkte till Boxholm för att hämta saker från min bortgångne mormors lägenhet. Återigen kände jag en barnslig glädje över en sån enkel sak som att äga en släpkärra. Så smidigt att bara haka på och åka, istället för att krångla med att boka och hyra på mack eller motsvarande. Så nu står en massa prylar på tur att bli inlemmade i hemmet. En hel del saker med 50-tals känsla. Jag gillar designen från den tiden. En hel del trasmattor, men det är väl mer tveksamt. Två fotöljer i buteljgrön plysch från 1972, ganska rejält tveksamt. De kan få en chans i alla fall. Men jag älskar de två lamporna jag fick ta över, utan motstånd från mina släktingar. Särskilt den ena. Kanske kan jag ta ett kort på den. Mycket speciell, med lite mexikansk-indiansk stil, starkt förknippad med morföräldrarna.

Innan resan till Boxholm så lämnades dottern på kalas på Busfabriken, en stund. Där blev jag stående och pratade värmepumpar med en granne. Vi reflekterade över just det. Uppvärmningssystem verkar vara ett av de mest populära samtalsämnena, om inte helt enkelt det överordnade, manliga husägare emellan. Vilken tid, vilket engagemang och vilka insatser vi gör för att lura elbolagen på några tusenlappar om året. Jag köpte i alla fall en Zibro 1235 för 5700 kr idag. Den borde, på pappret, kunna spara mig uppåt 3000kWh per år. Vilket innebär att den går plus från år två. Sen är den en spargris resten av tiden. Och - jag får varmt och skönt i köket, där det varit så kallt varje vinter. Dessutom har jag en STOR, ärvd trasmatta, som håller golvet varmt. Varmt, men möjligen inte så hippt.

Till slut hittade jag en hög vas. Så nu har jag nått mitt mål att precis som i mitt favorithus från ungdomen, prästgården i Habo, ha en sån vas stående vid trappan. I vasen ska det vara gräs, högt gräs, t ex såna där cigarr-gräs som säger poff en vacker dag och sprider sina frön över hela huset.

Bäst jag tar och taggar ner, innan hjärnan säger poff. Natti, Barbara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0