puckopeo

I den oändliga inre debatten har nu två läger hittat sina positioner och duellerar varandra. Desperat vs Tillfreds. Desperat får fart på fredagkvällar, märkligt nog... Säkert lördagkvällar också. Men idag känner jag helt klart av stridens hetta från det desperata hållet. Tillfreds får vind i seglen såna dagar av intellektuell eftertanke. När känslorna har mindre att säga till om och förnuftet talar. Jag är så otroligt nöjd med att kunna strukturera min tid, leva mitt liv efter eget tycke. Ingen väntan, inget passande och synkande. Och. Inget tjafs, gnöl och otrevliga utfall a la pre ms, ms, post ms och ren allmän vantrivsel.

Men idag är det fredag och Desperate Mode infaller. Lite allmän känslomässig gungning påverkar väl. Kanske också sned för att helgen är uppbokad med saker jag inte vill, fullt ut. Självklart hjälper jag till, självklart. Min bortgångne mormors lägenhet ska tömmas och det tar både lördag och söndag i anspråk. Med barn. Lång resa och övernattning i Mullsjö därtill. Synd om puckopeo, tycker han själv. Hoppas man kan få en fin höstlig promenad i Mullsjö, åtminstone.

Desperat och tillfreds är nu pendelns ändpunkter. Synd att den där desperata biten inte fått ett slut än. Trött på det där ändläget. Men det har ju varit värre. Tillfreds är ju en rätt skön känsla. Där gick ju pendeln långt vidare förut, saknad och svartsjuka fanns ju med. Men det verkar falla undan mer och mer. Mycket tacksam för det. Stinger någon gång, men sällan.

Många säger just att desperata män inte är så attraktiva. Som om tjejer/kvinnor känner vibbarna i luften och flyr. Jag kan väl också, ibland själv se just de där desperata männen i aktion - ja, det är pinsamt och lågt, på något sätt. Därför är det lite jobbigt att ha känslan. Man får se upp så man inte agerar ut den, utan hålla masken och maneren under sträng tuktan och förmaning. För att inte tala om talet. Vakta sin tunga, väga sina ord noga, så inga sentenser far ut som ändå inte når fram. Aldrig, aldrig en påflugen kram. Det är genant och desperat.

Börjar faktist bli lite sugen på att testa något uteställe. Har ju hottat upp min look och tagit upp typ fyra, fem nya hål i bältet, förlorat två storlekar och en tredje på gång, känns det nästan som. Nu är nya given att inte bli tunnare utan låta musklerna växa. Synd att de inte likt fläsket passivt ökar sitt omfång kring lemmarna, utan än mer plågsamma rutiner krävs. Redan nu håller man ju diet och har självvalda hungerperioder, i framtiden får man alltså öka hanteringen av hantlarna, springa kortare och öka på styrketräningen. Pust. Lite nyfiken är jag allt på hur kroppen ska reagera på detta. Kommer en spännig kylskåpslyftarkung träda fram, eller vad ska man tro? Den typen är ju också lätt tragikomisk, tyvärr. Men man behöver ju inte gå som en gorilla bara för att man tränar. Man kan ju stretcha efteråt. Om jag klarar av att envist hålla igång träningen. Kanske skulle köra med måttband bara för att verkligen kunna se om biceps och eh... byst? breddas.

Nu törs jag inte skriva mer, kansken fler löften om framtida beteende lockas fram. Risken för ras, fall från höga hästar ökar ju då. En sak, helt annan, som jag nämnde för några månader sedan var att köra hårt med ledarskap i klassrummet. Jo, tänk. Det har jag faktiskt gjort. Tämligen sträng numera, mellan varven. Samtidigt måste man ju skämta och hålla humöret uppe. En höjdarlektion idag, tycker jag det blev, med ett skönt intellektuellt avbrott mellan läxförhör och instuderingsfrågor - när vi såg en dråplig holländsk film, möjligen tysk, om hur droger påverkar bilkörningen. Det är så fantastiskt skönt att se hur eleverna skrattar och mår bra.

Efter den här LÅÅNGAA utläggningen eller kanske bikten, känns det väl lite mer som pendeln svänger mot tillfreds.