Förberedelser
Puh, helt slut. Vilken vecka, igen. Hektisk och hetsig. Men till slut melodifestival och barnen sover.
Inte så mycket till melodifestival tyvärr, inget jag fastnade för. Satt och fixade med adresser. Tänkte att jag skulle få ordning på det så jag kan skicka åtminstone några vykort från Afrika, till Sverige. I perioder har jag haft ordning på adresser och annat, men på senare år gled det mig ur händerna. Det var roligare att pilla med det än melodifestivalen.
Nu ser jag Dum, dummare. Den är väldigt, väldigt rolig. Otroligt sjuk.
Jag tänkte berätta något om mina förberedelser inför Afrikaresan.
Två besök på vaccinationscentral, först tre sprutor sen fyra mot...
Gula febern
Hepatit A
Hepatit B
Polio
Tyfoidfeber
Hjärnhinneinflammation A och C
Drickvaccin mot kolera
Sen tillkommer medel mot malaria
Sex dagar förberedelseträffar inför resan i Södertälje
Tre förberedelseträffar, minst, i vår norrköpingsgrupp
Forex - beställa ett antal 50-dollar sedlar inte äldre än 2000
Gåvor - pannlampor, ficklampor, miniräknare inköp
Lämpliga skor
Kolla upp lämpliga kläder
Apoteket - diverse, bla handsprit, magpiller m.m.
Förbereda en del lektioner som jag inte kan hålla i själv
Fixa kattvakt
Ordna barnvakt
Kolla mobiltelefon och dator - fixa tidsfördriv som film eller talbok för flygresan
Starta ett konto på resedagboken eller motsvarande.
Ordna husvakt
Göra ett fotoalbum om mig själv och visa den afrikanska familjen vi ska bo hos (ska alla göra om sig)
En personlig gåva, som ett foto eller så
Jaha, var det inte mer, känns det som. Jo, sen är det väl den där vanliga packningen, som kanske kräver lite extra eftertanke eftersom jag kommer vara borta tre veckor, om allt går som planerat.
Just nu går jag och oroar mig för en händelse på en dejtingsajt. Äsch, kanske var jag för öppenhjärtig och blåste något. Ibland testar tjejer en, medvetet eller omedvetet, är man en tönt går man på minorna och de sprängs. Men är man cool så glider man runt dem. Ja, var jag står är väl uppenbart. Så här i efterskott framstår allt lite klarare. Lite. Fast rätt suddigt ändå. Äsch, första pinglan. Läxa till nästa gång. Andas ut, andas in. Läs flera gånger, skriv ett svar nästa dag, tänk efter före, var smart och tänk, inte känn. Ha inte brådis.
Okej, jag kanske klarar mig lite bättre än killarna i Dum, dummare. Nu är det så pinsamt att jag inte riktigt klarar av att titta. Snart kommer väl toalettscenen, den när Jeff Daniels fått laxermedel av Jim Carrey och går på en trasig toalett hos den söta tjejen. Ja, billig prutthumor. Men går in under den skeptiska radarn och får mig att skratta.
Inte så mycket till melodifestival tyvärr, inget jag fastnade för. Satt och fixade med adresser. Tänkte att jag skulle få ordning på det så jag kan skicka åtminstone några vykort från Afrika, till Sverige. I perioder har jag haft ordning på adresser och annat, men på senare år gled det mig ur händerna. Det var roligare att pilla med det än melodifestivalen.
Nu ser jag Dum, dummare. Den är väldigt, väldigt rolig. Otroligt sjuk.
Jag tänkte berätta något om mina förberedelser inför Afrikaresan.
Två besök på vaccinationscentral, först tre sprutor sen fyra mot...
Gula febern
Hepatit A
Hepatit B
Polio
Tyfoidfeber
Hjärnhinneinflammation A och C
Drickvaccin mot kolera
Sen tillkommer medel mot malaria
Sex dagar förberedelseträffar inför resan i Södertälje
Tre förberedelseträffar, minst, i vår norrköpingsgrupp
Forex - beställa ett antal 50-dollar sedlar inte äldre än 2000
Gåvor - pannlampor, ficklampor, miniräknare inköp
Lämpliga skor
Kolla upp lämpliga kläder
Apoteket - diverse, bla handsprit, magpiller m.m.
Förbereda en del lektioner som jag inte kan hålla i själv
Fixa kattvakt
Ordna barnvakt
Kolla mobiltelefon och dator - fixa tidsfördriv som film eller talbok för flygresan
Starta ett konto på resedagboken eller motsvarande.
Ordna husvakt
Göra ett fotoalbum om mig själv och visa den afrikanska familjen vi ska bo hos (ska alla göra om sig)
En personlig gåva, som ett foto eller så
Jaha, var det inte mer, känns det som. Jo, sen är det väl den där vanliga packningen, som kanske kräver lite extra eftertanke eftersom jag kommer vara borta tre veckor, om allt går som planerat.
Just nu går jag och oroar mig för en händelse på en dejtingsajt. Äsch, kanske var jag för öppenhjärtig och blåste något. Ibland testar tjejer en, medvetet eller omedvetet, är man en tönt går man på minorna och de sprängs. Men är man cool så glider man runt dem. Ja, var jag står är väl uppenbart. Så här i efterskott framstår allt lite klarare. Lite. Fast rätt suddigt ändå. Äsch, första pinglan. Läxa till nästa gång. Andas ut, andas in. Läs flera gånger, skriv ett svar nästa dag, tänk efter före, var smart och tänk, inte känn. Ha inte brådis.
Okej, jag kanske klarar mig lite bättre än killarna i Dum, dummare. Nu är det så pinsamt att jag inte riktigt klarar av att titta. Snart kommer väl toalettscenen, den när Jeff Daniels fått laxermedel av Jim Carrey och går på en trasig toalett hos den söta tjejen. Ja, billig prutthumor. Men går in under den skeptiska radarn och får mig att skratta.
Puckopeo 1 år och 1 dag
Nu har jag alltså bloggat i ett år och en dag. Enligt statistiken är detta blogginlägg nummer 139. Eftersom det går 365 dagar på ett år, oftast, så det har ju inte bloggats varje dag. Jag var grym i början, och körde ett inlägg per dygn, men det är lite för höga krav, tror jag. Det finns ju ändå ett liv bortanför bloggen. Inte mycket till liv, ska erkännas, men ändå. Princicipipen, Helge, som man brukar säga.
Vi diskuterade bloggen idag, efter innebandyn. Men vad sa vi? Jag är tom i skallen. Det har varit en hektisk vecka och jag känner mig lite vek, slak och böjd. Oron över mammas kondition, pappas situation och helgfarandet till Jönköping tröttar lite. Sen är det en barnvecka och italienskan har startat. Jag har gått på stan två gånger för att hitta saker till afrikaresan. Men, ja, alla har väl fullt upp, så jag ska väl inte klaga. Nu är det helg och jag längtar efter en slö lördagmorgon, framför TV:n eller SVT-Play och ta det riktigt och grundligt lugnt.
Italienskan var en besvikelse och en positiv överraskning i ett. Tyvärr fortsätter inte kursen som jag startade i höstas med Sara. Istället får jag fortsätta en kurs med Nadja, en otroligt söt, tämligen ung, italienska. Jag har lite svårt med koncentrationen, men jag känner mig väldigt inspirerad. Eller vad det är. En annan sak är att de ligger tre eller fyra kapitel framför oss, så det är en del hårt arbete att ta ifatt.
Ordhumor, okej, då.
- Kolla här, sa jag till B-jörn, och visade en sida i tidningen om att pantburkarna får fördubblat värde från 50 öre till en krona. En bild visade en kvinna med två burkar framför ögonen, som glasögon ungefär, "flaskbottnar" brukar man ju säga ibland. Det var inte snyggt.
- Hon ser rätt pantad ut, sa jag. (Boring...)
- En annan form av burka, sa B-jörn, och det var ju faktiskt fyndigt.
- Hon vill väl inte bli av-slöjad, tillade han. Jag nikabe till svar och satte så mitt tal-i-bann.
Vi diskuterade bloggen idag, efter innebandyn. Men vad sa vi? Jag är tom i skallen. Det har varit en hektisk vecka och jag känner mig lite vek, slak och böjd. Oron över mammas kondition, pappas situation och helgfarandet till Jönköping tröttar lite. Sen är det en barnvecka och italienskan har startat. Jag har gått på stan två gånger för att hitta saker till afrikaresan. Men, ja, alla har väl fullt upp, så jag ska väl inte klaga. Nu är det helg och jag längtar efter en slö lördagmorgon, framför TV:n eller SVT-Play och ta det riktigt och grundligt lugnt.
Italienskan var en besvikelse och en positiv överraskning i ett. Tyvärr fortsätter inte kursen som jag startade i höstas med Sara. Istället får jag fortsätta en kurs med Nadja, en otroligt söt, tämligen ung, italienska. Jag har lite svårt med koncentrationen, men jag känner mig väldigt inspirerad. Eller vad det är. En annan sak är att de ligger tre eller fyra kapitel framför oss, så det är en del hårt arbete att ta ifatt.
Ordhumor, okej, då.
- Kolla här, sa jag till B-jörn, och visade en sida i tidningen om att pantburkarna får fördubblat värde från 50 öre till en krona. En bild visade en kvinna med två burkar framför ögonen, som glasögon ungefär, "flaskbottnar" brukar man ju säga ibland. Det var inte snyggt.
- Hon ser rätt pantad ut, sa jag. (Boring...)
- En annan form av burka, sa B-jörn, och det var ju faktiskt fyndigt.
- Hon vill väl inte bli av-slöjad, tillade han. Jag nikabe till svar och satte så mitt tal-i-bann.
Salt
Jag fick med mig trummisen hem. Vi var iväg på konsert, en kväll, Småland, Doktor H och jag. Salt, en funk-blues-jazz-grupp med blåssektion och mycket bas spelade. De har återförenats för ett antal konserter, men lade av 1988. Det var ett tag sedan.
Oj, alltså, han som spelar bas är så otroligt skicklig. Det är ju mycket bas i funk. Jag frågade elever om de visste vad funk var. De hade faktiskt en vag idé. Det är allt för sällan man hör ett bas-solo idag, men i torsdags hörde jag flera stycken. Det finns en kille som heter Abraham Laboriel som är otrolig och ja, riktigt så festlig är ju inte Björn Milton, men duktig. De var ganska roliga. T ex sa producenten att det hade varit svår att hitta alla bandmedlemmar. Trummisen hittade de en liten hytte i Norge.
- Annars hittar man ju inget i Norge. Bara självgodhet och arrogans, sa producenten. Det var roligt, tyckte jag.
Vi entusiaster dröjde oss kvar och lämnade lokalen samtidigt med bandet. Då frågade de om de kunde få lite hjälp, för trummisen, den legendariske Danne Gansmoe, hade ett behov. Han följde mig hem och parkerade sin bil utanför huset. För att göra en kort historia slut, så fick jag alla Salts CD-skivor och en bunt andra höjdarskivor som tack och uppmuntran. Småland hade betalt 500 kr för dem. Jo, jag är billig. Men vilka stockar!
Jag sa ifrån att jag inte, absolut inte var värdig, men jag fick albumen. Ett sockrat erbjudande från Salt. Så jag har lyssnat och haft en riktigt retrohelg.
Jag törs knappt nämna att jag kom hem från whiskyprovningen på Cupolen i fredags med massor med provarglas. Folk gav bort sina och några stod ensamma kvar på borden, så nu har jag en ganska hygglig uppsättning hemma. Jag såg tillfället och tog det. (Lite pinsamt... ja, men ingen skada skedd, förutom mitt småländska rykte, kanske. Men det var väl rätt solkat, ändå.) Trots att jag är väldigt mätt på whisky, kanske jag ska smaka lite nu. Utan salt.
Oj, alltså, han som spelar bas är så otroligt skicklig. Det är ju mycket bas i funk. Jag frågade elever om de visste vad funk var. De hade faktiskt en vag idé. Det är allt för sällan man hör ett bas-solo idag, men i torsdags hörde jag flera stycken. Det finns en kille som heter Abraham Laboriel som är otrolig och ja, riktigt så festlig är ju inte Björn Milton, men duktig. De var ganska roliga. T ex sa producenten att det hade varit svår att hitta alla bandmedlemmar. Trummisen hittade de en liten hytte i Norge.
- Annars hittar man ju inget i Norge. Bara självgodhet och arrogans, sa producenten. Det var roligt, tyckte jag.
Vi entusiaster dröjde oss kvar och lämnade lokalen samtidigt med bandet. Då frågade de om de kunde få lite hjälp, för trummisen, den legendariske Danne Gansmoe, hade ett behov. Han följde mig hem och parkerade sin bil utanför huset. För att göra en kort historia slut, så fick jag alla Salts CD-skivor och en bunt andra höjdarskivor som tack och uppmuntran. Småland hade betalt 500 kr för dem. Jo, jag är billig. Men vilka stockar!
Jag sa ifrån att jag inte, absolut inte var värdig, men jag fick albumen. Ett sockrat erbjudande från Salt. Så jag har lyssnat och haft en riktigt retrohelg.
Jag törs knappt nämna att jag kom hem från whiskyprovningen på Cupolen i fredags med massor med provarglas. Folk gav bort sina och några stod ensamma kvar på borden, så nu har jag en ganska hygglig uppsättning hemma. Jag såg tillfället och tog det. (Lite pinsamt... ja, men ingen skada skedd, förutom mitt småländska rykte, kanske. Men det var väl rätt solkat, ändå.) Trots att jag är väldigt mätt på whisky, kanske jag ska smaka lite nu. Utan salt.
Snökaos mr Bassman
Jag tyckte förra veckan att nu kan man väl säga, när det gäller snön, att "the bottom is nådd". Nu kan det inte bli mycket värre och snart blir det plusgrader och vår. Men. Nä. Inatt och idag har det snöat igen, och kommande natt och torsdag förmiddag kommer det sannolikt snöa åter.
I tisdags morse körde jag i diket. De hade plogat vägen, det var slätt och fint, vitt. Men när jag genade i en kurva, där ute på landet, den lilla vägen över Rystads kyrka, vid bonnagården, så insåg jag att även DIKET var plogat också. Men bärigheten var ju inte så stor, så vänsterhjulet åkte ner, sen ville hela bilen fara ner, jag körde i 50 km/h, så det var mycket kraft kvar, snön sprutade kring bilen och jag styrde och försökte försiktigt få bilen upp på vägbanan igen. Inte fastna i diket, var min desperata tanke. Och, sagolika tur, vid en infart till en traktorväg, tog diket slut, jag studsade upp och bilen krängde. Jag gasade på lite, låg och kanade utmed dikeskanten, som började igen, efter vägen och gled upp. Nu fick jag lite sladd, men det gick att parera. Pust.
I morse skulle jag lämna ett avgasrör på American Cars åt Mr MoneyPenny. Så jag åkte 6.53 från mitt lilla villasamhälle. Lite bökigt, jag avskyr tidiga mornar. Men vad gör man inte för sina vänner... Det snöade. Men vägen var fin - till att börja med. Väl ute på slätten... Mötande trafik körde mitt i vägen, lite på min sida, dessutom. Irriterande och konstigt tyckte jag, och lättade lite på gasen. Kanske till 60 km/h. Whop - ungefär så lät det när jag åkte i det där snödrevet som låg 3 dm högt och 300 m långt på vägen. Nu gällde det att inte krocka, så ut i kanten, slira och sladda och möte... Det gick ju, det med. Nu gick det bara att köra försiktigt i mitten, för det var verkligen MYCKET snö och helt oplogat. Men helt sakta kunde man ju inte heller att köra, för då skulle man fastna. Längre fram var det kö. De som skulle ut ur samhället hade mött de som skulle in till skola och dagis, på den enda vägen som olyckligtvis var oplogad. Och det gick bara att köra i mitten av vägen. Två bilar framför mig körde plötsligt in på cykelvägen. Smart. Jag följde efter. Vi körde förbi hela proppen med bilar, för cykelvägen var PLOGAD. Vad? Vilken märklig prioritering. Få se, hur tänkte man här? Vi har en enda väg till och från samhället. Låt oss bara ploga cykelvägen på morgonen, så folk kan cykla till jobbet i snöyran. Det verkar smartast.
På jobbet hade jag först mattelektion och sedan startade jag samhällslektionen. Då diskuterade vi dagens händelser och mycket fokus var på snökaoset. När det gått en kvart så avbryts vi och får meddelandet att skolan stänger. Orsaken är att tåg och bussar ställs in i en sådan omfattning att eleverna riskerar att inte kunna ta sig hem. Fler skolor stängs, hör vi.
Lite snopet hamnar man alltså hemma, tidigt. Jag försöker förbereda filmkursen genom att titta lite på en film som jag brukar använda mig av, men jag ser bara en halvtimme, sen är jag så sömndrucken att jag ger upp och går och lägger mig. Sover sött som en bäbis i en och en halv timme. Jag börjar så smått inse att jag går på övertid. Eller undertid. Jag sover för lite. Måste skärpa mig och se till att få den vila jag behöver. Det är uppenbart att jag kräver mer sömn under vintern. Det går att slarva en del på sommarhalvåret. Men nu, i mörkaste perioden, måste man tydligen se till att få sina åtta timmar varje dygn. Kanske till och med sova lite när man kommer hem.
I måndags var jag tacksam för att få en sittplats till jobbet. Det har varit så fullt på bussarna. Inget kul att stå i fem mil. Jag hamnade med tre tonåringar på de fällbara sätena där man kan ha barnvagnar. Två glada partytjejer och en kille. Tjejerna pratade och skämtade hela tiden. De stötte lite på killen. Hormonerna sprutade. De var verkligen festliga. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Man kan ju inte börja skratta, jag som är dubbelt så gammal som dem. Nä, pinsamt. Jag skyndade mig att sätta på musik i hörlurarna. Tyvärr hörde jag fortfarande allt de sa, men jag koncentrerade mig på musiken. Men när de började försöka vicka på öronen, då kunde jag inte hålla mig längre. Jag vände mig bort och låtsades hosta. Då såg jag gratistidningar längre bort. Distraktion, så jag gick och tog en och började läsa. Nu kunde man ju låtsas skratta åt det som stod i tidningen. Jordbävning och plundring på Haiti, hi, hi, he, he. Nja, varken trovärdigt eller lämpligt.
Nu har jag startat upp ett till projekt. Dumt, kan tyckas, men jag kunde inte låta bli. Fick erbjudandet att spela i ett litet rockband om jag köpte en bas. Det var andra gången på ett år, min kusin, Lagård, ville att jag skulle spela redan i somras. Eftersom jag redan var uppmjukad och det fanns pengar på banken, och min son letade efter begagnade spelkonsoller på Blocket, så gjorde jag också en sökning. För ynka 1000 kr fanns en elbas med förstärkare. Jag slog till, prutade och fick paketet i nyskick för 800 kr. Rätt okej. Så nu har jag spelat varje kväll. Det är så kul. Men det blir ju inte så mycket sömn... Rockbandet övade lite i tisdags, jag kunde vara med i 15 minuter, bara, tyvärr. Men det visade sig att förstärkaren jag köpt var för klen. Så nu tittar jag igen, på blocket. Jag är rädd för att det här kommer sluta, precis som förra gången, med att jag byter och köper, byter och köper. Till slut står man där med en fin bas, Aria Pro II eller Ibanez och en jätteförstärkare, Peavy på 130 W. Knappt bärbar, jättetung. Dumt nog sålde jag den efter jag gifte mig. För småslantar. Typiskt. Den hade varit så bra nu. Fast tung. Vred man upp volyman skallrade fönster och dörrar. Brutalt, mr Bassman.
I tisdags morse körde jag i diket. De hade plogat vägen, det var slätt och fint, vitt. Men när jag genade i en kurva, där ute på landet, den lilla vägen över Rystads kyrka, vid bonnagården, så insåg jag att även DIKET var plogat också. Men bärigheten var ju inte så stor, så vänsterhjulet åkte ner, sen ville hela bilen fara ner, jag körde i 50 km/h, så det var mycket kraft kvar, snön sprutade kring bilen och jag styrde och försökte försiktigt få bilen upp på vägbanan igen. Inte fastna i diket, var min desperata tanke. Och, sagolika tur, vid en infart till en traktorväg, tog diket slut, jag studsade upp och bilen krängde. Jag gasade på lite, låg och kanade utmed dikeskanten, som började igen, efter vägen och gled upp. Nu fick jag lite sladd, men det gick att parera. Pust.
I morse skulle jag lämna ett avgasrör på American Cars åt Mr MoneyPenny. Så jag åkte 6.53 från mitt lilla villasamhälle. Lite bökigt, jag avskyr tidiga mornar. Men vad gör man inte för sina vänner... Det snöade. Men vägen var fin - till att börja med. Väl ute på slätten... Mötande trafik körde mitt i vägen, lite på min sida, dessutom. Irriterande och konstigt tyckte jag, och lättade lite på gasen. Kanske till 60 km/h. Whop - ungefär så lät det när jag åkte i det där snödrevet som låg 3 dm högt och 300 m långt på vägen. Nu gällde det att inte krocka, så ut i kanten, slira och sladda och möte... Det gick ju, det med. Nu gick det bara att köra försiktigt i mitten, för det var verkligen MYCKET snö och helt oplogat. Men helt sakta kunde man ju inte heller att köra, för då skulle man fastna. Längre fram var det kö. De som skulle ut ur samhället hade mött de som skulle in till skola och dagis, på den enda vägen som olyckligtvis var oplogad. Och det gick bara att köra i mitten av vägen. Två bilar framför mig körde plötsligt in på cykelvägen. Smart. Jag följde efter. Vi körde förbi hela proppen med bilar, för cykelvägen var PLOGAD. Vad? Vilken märklig prioritering. Få se, hur tänkte man här? Vi har en enda väg till och från samhället. Låt oss bara ploga cykelvägen på morgonen, så folk kan cykla till jobbet i snöyran. Det verkar smartast.
På jobbet hade jag först mattelektion och sedan startade jag samhällslektionen. Då diskuterade vi dagens händelser och mycket fokus var på snökaoset. När det gått en kvart så avbryts vi och får meddelandet att skolan stänger. Orsaken är att tåg och bussar ställs in i en sådan omfattning att eleverna riskerar att inte kunna ta sig hem. Fler skolor stängs, hör vi.
Lite snopet hamnar man alltså hemma, tidigt. Jag försöker förbereda filmkursen genom att titta lite på en film som jag brukar använda mig av, men jag ser bara en halvtimme, sen är jag så sömndrucken att jag ger upp och går och lägger mig. Sover sött som en bäbis i en och en halv timme. Jag börjar så smått inse att jag går på övertid. Eller undertid. Jag sover för lite. Måste skärpa mig och se till att få den vila jag behöver. Det är uppenbart att jag kräver mer sömn under vintern. Det går att slarva en del på sommarhalvåret. Men nu, i mörkaste perioden, måste man tydligen se till att få sina åtta timmar varje dygn. Kanske till och med sova lite när man kommer hem.
I måndags var jag tacksam för att få en sittplats till jobbet. Det har varit så fullt på bussarna. Inget kul att stå i fem mil. Jag hamnade med tre tonåringar på de fällbara sätena där man kan ha barnvagnar. Två glada partytjejer och en kille. Tjejerna pratade och skämtade hela tiden. De stötte lite på killen. Hormonerna sprutade. De var verkligen festliga. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Man kan ju inte börja skratta, jag som är dubbelt så gammal som dem. Nä, pinsamt. Jag skyndade mig att sätta på musik i hörlurarna. Tyvärr hörde jag fortfarande allt de sa, men jag koncentrerade mig på musiken. Men när de började försöka vicka på öronen, då kunde jag inte hålla mig längre. Jag vände mig bort och låtsades hosta. Då såg jag gratistidningar längre bort. Distraktion, så jag gick och tog en och började läsa. Nu kunde man ju låtsas skratta åt det som stod i tidningen. Jordbävning och plundring på Haiti, hi, hi, he, he. Nja, varken trovärdigt eller lämpligt.
Nu har jag startat upp ett till projekt. Dumt, kan tyckas, men jag kunde inte låta bli. Fick erbjudandet att spela i ett litet rockband om jag köpte en bas. Det var andra gången på ett år, min kusin, Lagård, ville att jag skulle spela redan i somras. Eftersom jag redan var uppmjukad och det fanns pengar på banken, och min son letade efter begagnade spelkonsoller på Blocket, så gjorde jag också en sökning. För ynka 1000 kr fanns en elbas med förstärkare. Jag slog till, prutade och fick paketet i nyskick för 800 kr. Rätt okej. Så nu har jag spelat varje kväll. Det är så kul. Men det blir ju inte så mycket sömn... Rockbandet övade lite i tisdags, jag kunde vara med i 15 minuter, bara, tyvärr. Men det visade sig att förstärkaren jag köpt var för klen. Så nu tittar jag igen, på blocket. Jag är rädd för att det här kommer sluta, precis som förra gången, med att jag byter och köper, byter och köper. Till slut står man där med en fin bas, Aria Pro II eller Ibanez och en jätteförstärkare, Peavy på 130 W. Knappt bärbar, jättetung. Dumt nog sålde jag den efter jag gifte mig. För småslantar. Typiskt. Den hade varit så bra nu. Fast tung. Vred man upp volyman skallrade fönster och dörrar. Brutalt, mr Bassman.
