Salt
Jag fick med mig trummisen hem. Vi var iväg på konsert, en kväll, Småland, Doktor H och jag. Salt, en funk-blues-jazz-grupp med blåssektion och mycket bas spelade. De har återförenats för ett antal konserter, men lade av 1988. Det var ett tag sedan.
Oj, alltså, han som spelar bas är så otroligt skicklig. Det är ju mycket bas i funk. Jag frågade elever om de visste vad funk var. De hade faktiskt en vag idé. Det är allt för sällan man hör ett bas-solo idag, men i torsdags hörde jag flera stycken. Det finns en kille som heter Abraham Laboriel som är otrolig och ja, riktigt så festlig är ju inte Björn Milton, men duktig. De var ganska roliga. T ex sa producenten att det hade varit svår att hitta alla bandmedlemmar. Trummisen hittade de en liten hytte i Norge.
- Annars hittar man ju inget i Norge. Bara självgodhet och arrogans, sa producenten. Det var roligt, tyckte jag.
Vi entusiaster dröjde oss kvar och lämnade lokalen samtidigt med bandet. Då frågade de om de kunde få lite hjälp, för trummisen, den legendariske Danne Gansmoe, hade ett behov. Han följde mig hem och parkerade sin bil utanför huset. För att göra en kort historia slut, så fick jag alla Salts CD-skivor och en bunt andra höjdarskivor som tack och uppmuntran. Småland hade betalt 500 kr för dem. Jo, jag är billig. Men vilka stockar!
Jag sa ifrån att jag inte, absolut inte var värdig, men jag fick albumen. Ett sockrat erbjudande från Salt. Så jag har lyssnat och haft en riktigt retrohelg.
Jag törs knappt nämna att jag kom hem från whiskyprovningen på Cupolen i fredags med massor med provarglas. Folk gav bort sina och några stod ensamma kvar på borden, så nu har jag en ganska hygglig uppsättning hemma. Jag såg tillfället och tog det. (Lite pinsamt... ja, men ingen skada skedd, förutom mitt småländska rykte, kanske. Men det var väl rätt solkat, ändå.) Trots att jag är väldigt mätt på whisky, kanske jag ska smaka lite nu. Utan salt.
Oj, alltså, han som spelar bas är så otroligt skicklig. Det är ju mycket bas i funk. Jag frågade elever om de visste vad funk var. De hade faktiskt en vag idé. Det är allt för sällan man hör ett bas-solo idag, men i torsdags hörde jag flera stycken. Det finns en kille som heter Abraham Laboriel som är otrolig och ja, riktigt så festlig är ju inte Björn Milton, men duktig. De var ganska roliga. T ex sa producenten att det hade varit svår att hitta alla bandmedlemmar. Trummisen hittade de en liten hytte i Norge.
- Annars hittar man ju inget i Norge. Bara självgodhet och arrogans, sa producenten. Det var roligt, tyckte jag.
Vi entusiaster dröjde oss kvar och lämnade lokalen samtidigt med bandet. Då frågade de om de kunde få lite hjälp, för trummisen, den legendariske Danne Gansmoe, hade ett behov. Han följde mig hem och parkerade sin bil utanför huset. För att göra en kort historia slut, så fick jag alla Salts CD-skivor och en bunt andra höjdarskivor som tack och uppmuntran. Småland hade betalt 500 kr för dem. Jo, jag är billig. Men vilka stockar!
Jag sa ifrån att jag inte, absolut inte var värdig, men jag fick albumen. Ett sockrat erbjudande från Salt. Så jag har lyssnat och haft en riktigt retrohelg.
Jag törs knappt nämna att jag kom hem från whiskyprovningen på Cupolen i fredags med massor med provarglas. Folk gav bort sina och några stod ensamma kvar på borden, så nu har jag en ganska hygglig uppsättning hemma. Jag såg tillfället och tog det. (Lite pinsamt... ja, men ingen skada skedd, förutom mitt småländska rykte, kanske. Men det var väl rätt solkat, ändå.) Trots att jag är väldigt mätt på whisky, kanske jag ska smaka lite nu. Utan salt.
Kommentarer
Trackback
