puckopeo

Att lördagar kanske inte alltid lever upp till förväntningarna - det är väl en allmängiltig västerländsk erfarenhet. Jag hade hoppats på att kunna kakla. Men allt snack om kakel tycks bara vara kackel, ty ännu har hönan inte värpt. Och puckopeo har inte snofsat till badrumsväggarna.

Hela dagen har tänkt att "jag ska bara..." göra frukost, få ut barnen, fika, fixa disken, åka och handla, laga mat, baka bullar och matbröd, fika, få ut barnen, städa, fixa kvällsmat, lägga barnen...Nu kan jag äntligen köra igång. Oj, klockan är 22.00 och jag har huvudvärk eftersom jag gått och varit lite frustrerad hela dagen. Ska bara... Kanske var "bara" inte så lite, ändå. Åndå så irriterande på något småaktigt sätt, att livets vardagliga trivialiteter ska ta sån tid.

Foink, foink - ett sträck med änder, eller möjligen svanar, drog förbi. Jag hörde ljudet/tutet. Ännu en vårfanfar. I Mullsjö hade föräldrarna suttit i solen, på altanen, dryga tio grader varmt. Här maxade det 6 grader innan solen gick i moln vid lunchtid.

Imorgon är det dop, en bekants barn, sedan måste jag förbereda den kommande veckan. Det är inte alltid jag sitter på helgerna och har arbetsrelaterat jobb. Men imorgon är det äkta prestationsångest och förberedelse som gäller. Den sämsta tid att störa en lärare är en söndag eftermiddag eller söndagkväll. Då sitter många framför flitens lampa och försöker fixa fram fenomenala lektionslösningar och rätta prov.

Med en molande ångest kan jag alltså konstatera att helgens planer på kakling krossades kapitalt. Bygglovet går ut, i dagarna, eller kanske... gick ut, så nu måste det lappas och fixas och fulas lite så kommunen inte krånglar med exakta datum utan ser den generella bilden. Men varje dag som går sträcker den berömda fjädern och endera dagen så säger det fjong, som barndomens gamla fjäderdrivna bilar. Sen blir det mindre kul - på hjul.