puckopeo

Hu, lämnat bort barnen igen. Det blir alltid en konstig emotionell omvridning, omställning som gör mig fysiskt trött. Jag saknar deras närvaro. Förutom att jag känner mig bedragen på det liv som jag hade velat haft, så är jag även bedragen på mina barn. Om man räknar på det, så går jag miste om halva deras uppväxt. Förr sa man att det var kvalitetstid som räknades, nu säger man kort och gott tid. Vid 12 års ålder väljer de själva var de vill bo. Det är ju på gott och ont. I värsta fall går jag miste om resten av deras uppväxt - utom enstaka helger.

Jag hoppas inte det går så illa. I helgen fick de valet att välja mig, som de ska vara hos, eller följa mamma till mormor och mostrar på landet. Men de ville hellre vara här och ha en helt vanlig helg med pappa puckopeo.

Söndagar är verkligen ångestens och självömkans dag. Nåväl, jag var på dop och hade en ursäkt att gå i kyrkan. Jag följde barnen ner i källaren på "söndagsskola", där alla bad bönen "Gud som haver", men den kan mina ännu inte... Känns lite pinsamt. Men dottern ville gärna läsa en bön kyrkan och räckte modigt upp handen bland alla barn som hon inte kände. Besviket fick hon lämna ifrån sig uppdraget då det uppdagades att hon inte kunde läsa.

Imorgon kommer jag utsätta mig för något ganska jobbigt, om allt går som det ska. Återkommer om det när det är över. Därav extra emotionell labilitet.