Nöjesmassaker
Jag tittar just nu på Van Weeteren, Münsters fall. Den fick ett sånt gott omdöme i tidningstablån, så jag tänkte ge den en chans. Jag har försökt läsa en av böckerna i serien, men, nä, den var för seg. Oftast tycker jag att det räcker med att läsa första sidan i en bok, för att veta om den är något att ha eller ej. Men precis som när det gäller tv, så är det viktigt med recensioner, baksidestext och rekommendationer av bekanta.
Det jag fastnar för är, måste jag erkänna, är vissa saker. Somligt triggar mig. När det gäller deckare är jag inte så bred. Engelska miljöer är bra, historiskt sammanhang är ett plus, gärna medeltid. Science fiction eller fantasy-twist gör det hela intressantare. Så därför går ofta svenska deckare bort. Beck går helbort. står inte ut med det. Wallander går, av någon underlig anledning bra, som tevedeckare, den första omgången med Rolf Lassgård. Kanske är det Ystad och Skåne som piffar upp det. Och nu, Van Weeteren. Det är den första som jag tittar på, hela. Den funkar. Kanske för att det stora, feta standardmönstret undviks. Den ensamstående, möjligen koleriske, lätt alkoholiserade och deprimerade polisen, med ett komplicerat förhållande med sitt ex. Blä. Så trist.
När jag var i tonåren kom jag in i min första deckarperiod. Jag läste alla Poirot-böcker av Agatha Christie. Många mord... Sedan kom jag över "Tio små negerpojkar", vilken kanske borde heta, "Tio små afropojkar"? Nä, "And Then There Were None" är ju den mest neutrala engelska titeln. Så på svenska kanske något i den stilen istället. Men snacka om nöjesmassaker. I den boken figurerar ju en riktig seriemördare. Och vi som läsare förundras, fantiserar och rycks med. Vi deltar i mördandet genom vårt intresse för spänning. Efter det ganska deprimerande slutet, i boken, och tiotalet döda, så beslöt jag mig för att sluta frossa i mord. Så deckare valdes bort.
Nu har jag faktiskt börjat läsa igen. Ja, för flera år sedan. Och kanske var det de engelska tevedeckarna som startade det hela. Morse, Midsommer Murders, The Inspector Lynley Mysteries, Foyles War m. fl. Det är ju mer än bara morden som skapar en bra deckare. Tänk, vad vi såg fram emot de där kvällarna man kunde frossa i riktigt bra teveunderhållning. Mördande långa pass, bara, sent. X somnade oftast. Inte ovanligt att de där deckarna var närmare två timmar långa. Tyvärr samlade de sig på sommaren, med nya avsnitt av både Midsommer och Lynley, samtidigt! Det är ju sega höstar. vintrar och vårar, som lite extra tevefest behövs.
På bokrean handlar jag mest faktaböcker, som män tydligen gör, enligt undersökningar, men även Equinox, en deckare som är skriven av en författare som fördjupat sig i Isaac Newtons möjligen okända sida som alkemist. En del utspelar sig i nutid, en annan på Newtons. Spännande. Det är sånt som kryddar en deckare, för mig, så massakern ändå blir ett slags nöje.
