Åren som går
En träffande kommentar som säkert sved vid fikabordet avlossades av Micke. Upptakten var ett allmänt diskuterande över varför vi var så rädda för att bli gamla, eller kanske inte var det.
En bra tanke var att det inte var vi själva som våndan berodde på utan förhållandet att våra föräldrar och far/morföräldrar blev så väldigt gamla och kanske skröpliga.
Min eget problem med åldrandet, som jag framförde, är att valmöjligheterna krymper. När man är tonåring och ska välja gymnasieskola - vilka oändliga valmöjligheter! Efter gymnasiet, lite färre, Efter Universitetet - väldigt mycket färre... 40 bast och lärare i 10 år. Ja, då är väl framtiden rätt så utstakad till 65 eller... 67.
Ett vanligt problem är ju själva utseendet. Att vi ser äldre ut. Ja, men samtidigt kanske man inte känner sig, innuti, så mycket äldre än 20-25.
- Jag har inget problem med att åldras, sa Jenny, självsäkert, provokativt. - Däremot verkar andra ha det som frågar mig hela tiden hur det känns att vara över 40.
- Ja, säger Micke, det kanske beror på att de ser dig varje dag.
Puckopeo skrattar och för en gång skull ligger han säkert i skyttegraven, vid andra ändan av fikabordet.
