Home, sweet home
Hemma igen. Vilken grej man varit med om. Superhektiskt, ambitiöst program i Uganda som verkligen gett så mycket. Det känns som man förstår mer av Afrika, u-länder och bistånd. Men samtidigt som jag skriver detta, tänker jag på att det är inte självklart att föra över Ugandas situation på hela kontinenten Afrika. Generaliseringen håller nog inte fullt ut. Framför allt är ju norra Afrika, med Marocko och alla länder fram till Egypten helt annorlunda och arabiska. Jag har varit i Tunisien två gånger, på 80-talet. Redan då hade folk högre standard generellt, än man har i Uganda idag.
En av många saker som slog mig var att Uganda är ett land som är på väg framåt. Det rör på sig, helt klart. Ett tecken på det tycker jag är mobiltelefonmasterna som finns överallt. Täckningen är god, t o m mitt ute i nationalparken Murchinson Falls gick det bra att ringa med Uganda MTN. Jag köpte ett lokalt sim-kort, för då kunde jag ringa för ungefär två kronor per minut till Sverige. Jämfört med den vanliga taxan på c:a 15 kr. Och inte bara var det så att det fanns täckning, det verkade som om i stort sett alla hade en mobiltelefon. Dessutom hade väldigt många indragen el. De flesta bodde i tegelhus, även på landet. Bara de allra fattigaste bodde i lerhyddor, och de var inte så många, upplevde jag. Väldigt många höll på att bygga ut, för det fanns tegelstenshögar överallt. På många ställen fanns hus under byggnation.
Kolla gärna på www.resdagboken.se. Sök efter resor till Entebbe, Uganda. Någon av dem som skrivit är jag. Tyvärr är jag ju lite anonym som bloggare, så för att hålla uppe min "hemliga identitet" kan jag ju inte ge en allt för tydlig referens.
Livet har väldigt starka kontraster just nu. Min mamma är svårt sjuk, det är ledsamt. Samtidigt som hon förflyttades till mitt närområde för operation, åkte jag till Uganda. Knasigt. När jag kom tillbaka flyttades hon tillbaka till sitt hemområde. Samtidigt som hon är sjuk, gör jag mitt livs resa (typ). Samtidigt som jag reser iväg får jag ett otroligt, osannolikt bra napp på en dejtingsajt. Under tre veckor i Uganda försöker vi hålla någorlunda kontakt. Mycket nervigt. Nu har vi träffats för första gången och... ja, vi får se hur det utvecklas. Det är lite för nytt och känsligt för att skriva om på en offentlig blogg. Men jag är glad i alla fall. Samtidigt som jag är jätteledsen och orolig för min mamma. Och pappa, som också är sjuk. Livet, livet - livet.
Vi skrattade och skojade mycket i Uganda. Vi såg en del elände och hamnade i utdragna bilköer i Kampala. En otroligt seg kväll genom Kampala, jag tror vi satt i bilkö i två timmar, ganska exakt, så hade vi allsång i bussen. Det var roligt. "Du ska inte tro det blir sommar...", "I samboronbon, en by förutan gata...", "Tommy tycker om mig..." med flera sånger sjöngs.
Många tog en öl och ett eller två glas vin på kvällen. Utan att bli berusade, så det märktes. Alla var trevliga och vänliga. Vi hade många tropiska kvällar och nätter då vi kunde sitta ute, under Södra Korsets stjärnbild, medan syrsorna spelade intensivt. Vi skojade särskilt med en frireligiös kille (inte jag!) som aldrig backade för en Nile Beer, på 5% alkoholhalt. Just den, Nilen, var särskilt god. Det fanns andra ugandiskt bryggda öl, som Bell, men just Nile hade mest och bäst smak. Det enda var väl just det att den var lite för stark för att ta till lunch. Egentligen. Men, men. Det var den på 0,5 liter, eller en Coca Cola på 25 cl man hade att välja på. Ett tag så tog jag vatten istället, till lunchen, men då började jag känna av magen lite, så efter det började jag se till att det blev minst en cola varje dag. Mycket bra för kroppen, konstigt nog. Nilen hade en lustig effekt. Den gick utmärkt att dricka, men när man skulle resa sig från bordet och gå iväg, så snurrade det till lite. Obalansen höll väl i kanske i några minuter. Sen var man okej igen. Tur att man inte körde.
Trafiken var för övrigt det värsta jag varit med om. Det slår med hästlängder tempo och eventuell kaosfaktor i Italien och på Autobahn i Tyskland. Dessutom vänstertrafik. Jag kunde inte titta på chauffören och trafiken, för jag blev så stressad av alla tokiga situationer och omkörningar. Just omkörningarna var värst. Det blev ofta frontalmöten, så en av de mötande bilarna fick slänga sig åt sidan för att unvika krock. Vägarna var ofta asfalterade, men det fanns stora potthål här och var, som bilarna kryssade emellan för att unvdvika. Så ibland blev det högertrafik plötsligt.
Ja, det var några korta reflexioner. Det finns så mycket mer att säga. Kanske att resdagboken är ett bättre forum för just Ugandaresan, så jag hänvisar till den. För övrigt kommer jag tyvärr vara lite hemlig kring den där dejten jag har på gång, tills läget stabiliseras i On eller Off. Helst On, tror jag.
En av många saker som slog mig var att Uganda är ett land som är på väg framåt. Det rör på sig, helt klart. Ett tecken på det tycker jag är mobiltelefonmasterna som finns överallt. Täckningen är god, t o m mitt ute i nationalparken Murchinson Falls gick det bra att ringa med Uganda MTN. Jag köpte ett lokalt sim-kort, för då kunde jag ringa för ungefär två kronor per minut till Sverige. Jämfört med den vanliga taxan på c:a 15 kr. Och inte bara var det så att det fanns täckning, det verkade som om i stort sett alla hade en mobiltelefon. Dessutom hade väldigt många indragen el. De flesta bodde i tegelhus, även på landet. Bara de allra fattigaste bodde i lerhyddor, och de var inte så många, upplevde jag. Väldigt många höll på att bygga ut, för det fanns tegelstenshögar överallt. På många ställen fanns hus under byggnation.
Kolla gärna på www.resdagboken.se. Sök efter resor till Entebbe, Uganda. Någon av dem som skrivit är jag. Tyvärr är jag ju lite anonym som bloggare, så för att hålla uppe min "hemliga identitet" kan jag ju inte ge en allt för tydlig referens.
Livet har väldigt starka kontraster just nu. Min mamma är svårt sjuk, det är ledsamt. Samtidigt som hon förflyttades till mitt närområde för operation, åkte jag till Uganda. Knasigt. När jag kom tillbaka flyttades hon tillbaka till sitt hemområde. Samtidigt som hon är sjuk, gör jag mitt livs resa (typ). Samtidigt som jag reser iväg får jag ett otroligt, osannolikt bra napp på en dejtingsajt. Under tre veckor i Uganda försöker vi hålla någorlunda kontakt. Mycket nervigt. Nu har vi träffats för första gången och... ja, vi får se hur det utvecklas. Det är lite för nytt och känsligt för att skriva om på en offentlig blogg. Men jag är glad i alla fall. Samtidigt som jag är jätteledsen och orolig för min mamma. Och pappa, som också är sjuk. Livet, livet - livet.
Vi skrattade och skojade mycket i Uganda. Vi såg en del elände och hamnade i utdragna bilköer i Kampala. En otroligt seg kväll genom Kampala, jag tror vi satt i bilkö i två timmar, ganska exakt, så hade vi allsång i bussen. Det var roligt. "Du ska inte tro det blir sommar...", "I samboronbon, en by förutan gata...", "Tommy tycker om mig..." med flera sånger sjöngs.
Många tog en öl och ett eller två glas vin på kvällen. Utan att bli berusade, så det märktes. Alla var trevliga och vänliga. Vi hade många tropiska kvällar och nätter då vi kunde sitta ute, under Södra Korsets stjärnbild, medan syrsorna spelade intensivt. Vi skojade särskilt med en frireligiös kille (inte jag!) som aldrig backade för en Nile Beer, på 5% alkoholhalt. Just den, Nilen, var särskilt god. Det fanns andra ugandiskt bryggda öl, som Bell, men just Nile hade mest och bäst smak. Det enda var väl just det att den var lite för stark för att ta till lunch. Egentligen. Men, men. Det var den på 0,5 liter, eller en Coca Cola på 25 cl man hade att välja på. Ett tag så tog jag vatten istället, till lunchen, men då började jag känna av magen lite, så efter det började jag se till att det blev minst en cola varje dag. Mycket bra för kroppen, konstigt nog. Nilen hade en lustig effekt. Den gick utmärkt att dricka, men när man skulle resa sig från bordet och gå iväg, så snurrade det till lite. Obalansen höll väl i kanske i några minuter. Sen var man okej igen. Tur att man inte körde.
Trafiken var för övrigt det värsta jag varit med om. Det slår med hästlängder tempo och eventuell kaosfaktor i Italien och på Autobahn i Tyskland. Dessutom vänstertrafik. Jag kunde inte titta på chauffören och trafiken, för jag blev så stressad av alla tokiga situationer och omkörningar. Just omkörningarna var värst. Det blev ofta frontalmöten, så en av de mötande bilarna fick slänga sig åt sidan för att unvika krock. Vägarna var ofta asfalterade, men det fanns stora potthål här och var, som bilarna kryssade emellan för att unvdvika. Så ibland blev det högertrafik plötsligt.
Ja, det var några korta reflexioner. Det finns så mycket mer att säga. Kanske att resdagboken är ett bättre forum för just Ugandaresan, så jag hänvisar till den. För övrigt kommer jag tyvärr vara lite hemlig kring den där dejten jag har på gång, tills läget stabiliseras i On eller Off. Helst On, tror jag.
Kommentarer
Trackback
