Snökaos mr Bassman
Jag tyckte förra veckan att nu kan man väl säga, när det gäller snön, att "the bottom is nådd". Nu kan det inte bli mycket värre och snart blir det plusgrader och vår. Men. Nä. Inatt och idag har det snöat igen, och kommande natt och torsdag förmiddag kommer det sannolikt snöa åter.
I tisdags morse körde jag i diket. De hade plogat vägen, det var slätt och fint, vitt. Men när jag genade i en kurva, där ute på landet, den lilla vägen över Rystads kyrka, vid bonnagården, så insåg jag att även DIKET var plogat också. Men bärigheten var ju inte så stor, så vänsterhjulet åkte ner, sen ville hela bilen fara ner, jag körde i 50 km/h, så det var mycket kraft kvar, snön sprutade kring bilen och jag styrde och försökte försiktigt få bilen upp på vägbanan igen. Inte fastna i diket, var min desperata tanke. Och, sagolika tur, vid en infart till en traktorväg, tog diket slut, jag studsade upp och bilen krängde. Jag gasade på lite, låg och kanade utmed dikeskanten, som började igen, efter vägen och gled upp. Nu fick jag lite sladd, men det gick att parera. Pust.
I morse skulle jag lämna ett avgasrör på American Cars åt Mr MoneyPenny. Så jag åkte 6.53 från mitt lilla villasamhälle. Lite bökigt, jag avskyr tidiga mornar. Men vad gör man inte för sina vänner... Det snöade. Men vägen var fin - till att börja med. Väl ute på slätten... Mötande trafik körde mitt i vägen, lite på min sida, dessutom. Irriterande och konstigt tyckte jag, och lättade lite på gasen. Kanske till 60 km/h. Whop - ungefär så lät det när jag åkte i det där snödrevet som låg 3 dm högt och 300 m långt på vägen. Nu gällde det att inte krocka, så ut i kanten, slira och sladda och möte... Det gick ju, det med. Nu gick det bara att köra försiktigt i mitten, för det var verkligen MYCKET snö och helt oplogat. Men helt sakta kunde man ju inte heller att köra, för då skulle man fastna. Längre fram var det kö. De som skulle ut ur samhället hade mött de som skulle in till skola och dagis, på den enda vägen som olyckligtvis var oplogad. Och det gick bara att köra i mitten av vägen. Två bilar framför mig körde plötsligt in på cykelvägen. Smart. Jag följde efter. Vi körde förbi hela proppen med bilar, för cykelvägen var PLOGAD. Vad? Vilken märklig prioritering. Få se, hur tänkte man här? Vi har en enda väg till och från samhället. Låt oss bara ploga cykelvägen på morgonen, så folk kan cykla till jobbet i snöyran. Det verkar smartast.
På jobbet hade jag först mattelektion och sedan startade jag samhällslektionen. Då diskuterade vi dagens händelser och mycket fokus var på snökaoset. När det gått en kvart så avbryts vi och får meddelandet att skolan stänger. Orsaken är att tåg och bussar ställs in i en sådan omfattning att eleverna riskerar att inte kunna ta sig hem. Fler skolor stängs, hör vi.
Lite snopet hamnar man alltså hemma, tidigt. Jag försöker förbereda filmkursen genom att titta lite på en film som jag brukar använda mig av, men jag ser bara en halvtimme, sen är jag så sömndrucken att jag ger upp och går och lägger mig. Sover sött som en bäbis i en och en halv timme. Jag börjar så smått inse att jag går på övertid. Eller undertid. Jag sover för lite. Måste skärpa mig och se till att få den vila jag behöver. Det är uppenbart att jag kräver mer sömn under vintern. Det går att slarva en del på sommarhalvåret. Men nu, i mörkaste perioden, måste man tydligen se till att få sina åtta timmar varje dygn. Kanske till och med sova lite när man kommer hem.
I måndags var jag tacksam för att få en sittplats till jobbet. Det har varit så fullt på bussarna. Inget kul att stå i fem mil. Jag hamnade med tre tonåringar på de fällbara sätena där man kan ha barnvagnar. Två glada partytjejer och en kille. Tjejerna pratade och skämtade hela tiden. De stötte lite på killen. Hormonerna sprutade. De var verkligen festliga. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Man kan ju inte börja skratta, jag som är dubbelt så gammal som dem. Nä, pinsamt. Jag skyndade mig att sätta på musik i hörlurarna. Tyvärr hörde jag fortfarande allt de sa, men jag koncentrerade mig på musiken. Men när de började försöka vicka på öronen, då kunde jag inte hålla mig längre. Jag vände mig bort och låtsades hosta. Då såg jag gratistidningar längre bort. Distraktion, så jag gick och tog en och började läsa. Nu kunde man ju låtsas skratta åt det som stod i tidningen. Jordbävning och plundring på Haiti, hi, hi, he, he. Nja, varken trovärdigt eller lämpligt.
Nu har jag startat upp ett till projekt. Dumt, kan tyckas, men jag kunde inte låta bli. Fick erbjudandet att spela i ett litet rockband om jag köpte en bas. Det var andra gången på ett år, min kusin, Lagård, ville att jag skulle spela redan i somras. Eftersom jag redan var uppmjukad och det fanns pengar på banken, och min son letade efter begagnade spelkonsoller på Blocket, så gjorde jag också en sökning. För ynka 1000 kr fanns en elbas med förstärkare. Jag slog till, prutade och fick paketet i nyskick för 800 kr. Rätt okej. Så nu har jag spelat varje kväll. Det är så kul. Men det blir ju inte så mycket sömn... Rockbandet övade lite i tisdags, jag kunde vara med i 15 minuter, bara, tyvärr. Men det visade sig att förstärkaren jag köpt var för klen. Så nu tittar jag igen, på blocket. Jag är rädd för att det här kommer sluta, precis som förra gången, med att jag byter och köper, byter och köper. Till slut står man där med en fin bas, Aria Pro II eller Ibanez och en jätteförstärkare, Peavy på 130 W. Knappt bärbar, jättetung. Dumt nog sålde jag den efter jag gifte mig. För småslantar. Typiskt. Den hade varit så bra nu. Fast tung. Vred man upp volyman skallrade fönster och dörrar. Brutalt, mr Bassman.
I tisdags morse körde jag i diket. De hade plogat vägen, det var slätt och fint, vitt. Men när jag genade i en kurva, där ute på landet, den lilla vägen över Rystads kyrka, vid bonnagården, så insåg jag att även DIKET var plogat också. Men bärigheten var ju inte så stor, så vänsterhjulet åkte ner, sen ville hela bilen fara ner, jag körde i 50 km/h, så det var mycket kraft kvar, snön sprutade kring bilen och jag styrde och försökte försiktigt få bilen upp på vägbanan igen. Inte fastna i diket, var min desperata tanke. Och, sagolika tur, vid en infart till en traktorväg, tog diket slut, jag studsade upp och bilen krängde. Jag gasade på lite, låg och kanade utmed dikeskanten, som började igen, efter vägen och gled upp. Nu fick jag lite sladd, men det gick att parera. Pust.
I morse skulle jag lämna ett avgasrör på American Cars åt Mr MoneyPenny. Så jag åkte 6.53 från mitt lilla villasamhälle. Lite bökigt, jag avskyr tidiga mornar. Men vad gör man inte för sina vänner... Det snöade. Men vägen var fin - till att börja med. Väl ute på slätten... Mötande trafik körde mitt i vägen, lite på min sida, dessutom. Irriterande och konstigt tyckte jag, och lättade lite på gasen. Kanske till 60 km/h. Whop - ungefär så lät det när jag åkte i det där snödrevet som låg 3 dm högt och 300 m långt på vägen. Nu gällde det att inte krocka, så ut i kanten, slira och sladda och möte... Det gick ju, det med. Nu gick det bara att köra försiktigt i mitten, för det var verkligen MYCKET snö och helt oplogat. Men helt sakta kunde man ju inte heller att köra, för då skulle man fastna. Längre fram var det kö. De som skulle ut ur samhället hade mött de som skulle in till skola och dagis, på den enda vägen som olyckligtvis var oplogad. Och det gick bara att köra i mitten av vägen. Två bilar framför mig körde plötsligt in på cykelvägen. Smart. Jag följde efter. Vi körde förbi hela proppen med bilar, för cykelvägen var PLOGAD. Vad? Vilken märklig prioritering. Få se, hur tänkte man här? Vi har en enda väg till och från samhället. Låt oss bara ploga cykelvägen på morgonen, så folk kan cykla till jobbet i snöyran. Det verkar smartast.
På jobbet hade jag först mattelektion och sedan startade jag samhällslektionen. Då diskuterade vi dagens händelser och mycket fokus var på snökaoset. När det gått en kvart så avbryts vi och får meddelandet att skolan stänger. Orsaken är att tåg och bussar ställs in i en sådan omfattning att eleverna riskerar att inte kunna ta sig hem. Fler skolor stängs, hör vi.
Lite snopet hamnar man alltså hemma, tidigt. Jag försöker förbereda filmkursen genom att titta lite på en film som jag brukar använda mig av, men jag ser bara en halvtimme, sen är jag så sömndrucken att jag ger upp och går och lägger mig. Sover sött som en bäbis i en och en halv timme. Jag börjar så smått inse att jag går på övertid. Eller undertid. Jag sover för lite. Måste skärpa mig och se till att få den vila jag behöver. Det är uppenbart att jag kräver mer sömn under vintern. Det går att slarva en del på sommarhalvåret. Men nu, i mörkaste perioden, måste man tydligen se till att få sina åtta timmar varje dygn. Kanske till och med sova lite när man kommer hem.
I måndags var jag tacksam för att få en sittplats till jobbet. Det har varit så fullt på bussarna. Inget kul att stå i fem mil. Jag hamnade med tre tonåringar på de fällbara sätena där man kan ha barnvagnar. Två glada partytjejer och en kille. Tjejerna pratade och skämtade hela tiden. De stötte lite på killen. Hormonerna sprutade. De var verkligen festliga. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Man kan ju inte börja skratta, jag som är dubbelt så gammal som dem. Nä, pinsamt. Jag skyndade mig att sätta på musik i hörlurarna. Tyvärr hörde jag fortfarande allt de sa, men jag koncentrerade mig på musiken. Men när de började försöka vicka på öronen, då kunde jag inte hålla mig längre. Jag vände mig bort och låtsades hosta. Då såg jag gratistidningar längre bort. Distraktion, så jag gick och tog en och började läsa. Nu kunde man ju låtsas skratta åt det som stod i tidningen. Jordbävning och plundring på Haiti, hi, hi, he, he. Nja, varken trovärdigt eller lämpligt.
Nu har jag startat upp ett till projekt. Dumt, kan tyckas, men jag kunde inte låta bli. Fick erbjudandet att spela i ett litet rockband om jag köpte en bas. Det var andra gången på ett år, min kusin, Lagård, ville att jag skulle spela redan i somras. Eftersom jag redan var uppmjukad och det fanns pengar på banken, och min son letade efter begagnade spelkonsoller på Blocket, så gjorde jag också en sökning. För ynka 1000 kr fanns en elbas med förstärkare. Jag slog till, prutade och fick paketet i nyskick för 800 kr. Rätt okej. Så nu har jag spelat varje kväll. Det är så kul. Men det blir ju inte så mycket sömn... Rockbandet övade lite i tisdags, jag kunde vara med i 15 minuter, bara, tyvärr. Men det visade sig att förstärkaren jag köpt var för klen. Så nu tittar jag igen, på blocket. Jag är rädd för att det här kommer sluta, precis som förra gången, med att jag byter och köper, byter och köper. Till slut står man där med en fin bas, Aria Pro II eller Ibanez och en jätteförstärkare, Peavy på 130 W. Knappt bärbar, jättetung. Dumt nog sålde jag den efter jag gifte mig. För småslantar. Typiskt. Den hade varit så bra nu. Fast tung. Vred man upp volyman skallrade fönster och dörrar. Brutalt, mr Bassman.
Kommentarer
Trackback
