puckopeo

Vi åkte till Stockholm med eleverna, för att besöka Riksdagen, Hare Krishna och gå en medeltidsvandring. De sistnämnda aktiviteterna var obligatoriska, valbara, sinsemellan uteslutande  Dvs, man kunde välja antingen H K eller medeltidsvandring. Riksdagen var ovanligt seg, men tog sig lite på slutet då vi fick gå omkring i byggnaden. Jag följde gruppen som valt medeltidsvandring, och det avslutade vi med. Kvinnan som tog hand om oss, var arkeolog och mycket sympatisk. Hon berättade saker som att uttrycket "Se upp!" hade sitt ursprung ur varningen som ropades från fönstret när man tömde pottan på gatan. Medellivslängden på medeltiden var 34 år, för män, och 31 för kvinnor. På skeletten kunde man se förslitningsskadór på leder, knän och armar. Folk bar mycket, kanske tegelsten för att bygga staden, och satt på knäna i båten vid fiske. Eleverna konstaterade att jag gick på övertid. Jo, sa jag, jag sov vanligvis i en kista på dagarna. Men med lite trixande kunde jag vara uppe i ljuset.

Mitt mål vid varje Stockholmsresa är att köpa en ny bok på Science Fictionbokhandeln , men på vägen till bussen från Järntorget, var det tight med tid, så jag hann inte. Jag hann nätt och jämt köpa en strut med glasskulor. Mums, men inte så gott att hetsäta utanför bussen. Lite bättre med kaffe till, tänkte jag, och gick för att hämta kaffe. Men Ms Austen och Meat Loaf skrek och ojade sig för att glass var förbjudet på bussen. Jag slickade lite extra medans jag hämtade kaffetermosen och sa att Mr Gun faktiskt hade bokat en plats, som numera var ockuperad. Eleverna hörde våra illuminerade stämmor. Lätt irriterad och ganska fumlig i händerna av de kalla vindarna från Mälaren, hällde jag upp en kopp. Sedan några droppar mjölk ur en plastpartykanna. Då lyckades jag skvimpa omkull allt kaffe, så det rann ut över kullerstenarna. Ett mindre fint ord, undslapp mig. Jag råkade titta upp och i bussen såg jag säkert tio ansikten klistrade mot rutorna, skrattandes. Kunde inte låta bli att skratta själv åt eländet. Gjorde en liten markering med handen, som om jag kissade. Ännu mer skratt. Då såg jag en okänd lockhårig brunett sitta strax intill. Hon tittade också på mig och skrattade. Jag hällde upp en till kopp. Nu lyckades jag utan att spilla, men den utspillda vätskan under termosen såg ofräsch ut.

Vid förmiddagsfikat i morse såg jag en liten skål med kinesiskt godis. Ja, det var typiskt kinesiska tecken på pappersomslagen. På skålen var tejpat en lapp: "Have a candy small, before P-O takes it all." Det måste vara godis från kineserna, de från inre Mongoliet, tänkte jag. Det kändes som om min förkärlek för kakor och godis nått jorden runt. Till och med kineserna visste det. Många arbetskamrater skrattade åt lappen - eller åt mig. Vet ej vilket.

Något mer hände, men det är ur det aktiva minnet saligen hädangånget.

Under eftermiddagsfikat uppstod en ordstrid, som kanske var mer ansträngd än roande. Onämnd sa att det var allmänt känt att frikyrkofolk gifte sig och parade ihop sig i större utsträckning än andra. Men jag kunde inte riktigt hålla med. Jag känner, från Mullsjö - och Linköping, många singelkillar. Ja, men de som förblev singlar var ju kufar, sa Onämnd. Det var verkligen taskigt sagt, tyckte jag, och började bearbeta Onämnd verbalt. Kanske menade hon mest att provocera, jag vet inte. När jag provocerar brukar jag i alla fall göra ganska tydligt, åtminstone efter ett tag, att jag spelar teater. Det händer till och med att jag ber om ursäkt.

Kanske borde jag lite be om ursäkt för mitt förra inlägg. Det kunde tolkas som lite taskigt mot killar som gillar killar, bara för jag blev lite irriterad på tjejerna i Melodifestivalpanelen som bara gillade glamorösa tjejband, men inte killband med en mer utpräglad orakad och grov industrilook. I efterskott inser jag att panelen, möjligen förutom svensk-finsken, verkligen tycker att Melodifestivalen ska vara glittrig och glamorös. Det är liksom stilen, precis som man har en särskild klädkod varsom helst, t ex på Nobelfesten. Men jag undrar om de verkligen tänker rätt, de i panelen. Man kan väl knappast kalla Hard Rock Haleluja-bandet för att ha en särskild glamorglans?

Fånigt skrattade vi till, när Fanny berättade om en skön trädgård och ett hus. Hon såg fram mot att fika och ha fester där. Kanske drunkna i bäcken som rinner förbi... Nja så våta fester får man väl hoppas Fanny slipper, jag sa att det vore väl bättre att satsa på att drunkna i bäckenet. Ms Austen och Fanny stirrar plötsligt på mig. Jag bad försiktigt om ursäkt, det är ju fredag, sa jag. Något roade av det plumpa och kanske rätt dåliga skämtet var de möjligen ändå. Pust. Efter "taktil" går det bara utför, för puckopeo.

Nu är jag så trött och seg efter en lång vecka, en lång dag i Stockholm, en pressad arbetsdag och innebandyspel som var hårt och skoningslöst. Ja, vi förlorade två gånger... Dessutom blev jag bortfintad och släppte in sista målet. Grrr.

SOOOOooooovvvvvaaaaa.