puckopeo

Trötthet har olika namn. Just nu benämner jag min kropps tunga sömniga känsla som vårtrötthet. Så här seg brukar jag allmänt sätt inte känna mig. Kanske är det lite extra idag, eftersom det sitter i att byta en timme. Jag tyckte att det var ok på åttiotalet, detta med sommartid, för då inföll den lite lagom på vår och höst, men nu är den lite för sen på hösten och lite för tidig på våren, så då spelar det ingen roll längre. Det är EU-anpassningens fel.

Mitt lilla tjejtroll somnade vid sju-tiden, på kökssoffan efter maten. Kurade ihop sig i en filt, blundade och försvann. Även hon var lite extra trött.

När tröttheten faller tyngre ser man mörkare på tillvaron, dess vassa mörka eggar står i skarpare kontrast mot små strimmor av blekt ljus. Mina stackars familjelösa barn, så sorgligt, egentligen. Inget tryggt föräldrarskap, precis; två vingliga vindpinade personer på varsin kant, med nerverna utanpå och tomma plånböcker. Ja, i alla fall en.

Det kanske jag nämnt förut, men nu. i efterdyningarna av ett havererat äktenskap, så förstår man mer att det är en poäng med en familj, ett par med barn. Två vuxna som kan stötta varandra socialt och ekonomiskt. Som efterhand kanske kan få barnen att växa upp till kloka, ansvarstagande, medkännande individer. Det är ju ett ganska stort ansvar man tagit på sig, som förälder.