Lära för livet och svischet utför
Ibland är det nära mellan ilska och glädje. Först hugger sonen, med ett yxslag en leksak på dottern så hon gråter i flera minuter. Allvarligt samtal/utskällning följer. När allt lugnat ner sig lite, är vi i badrummet, sonen och jag och blir varma av en värmefläkt som surrar. Vad kostar den? undrar sonen. Sedan frågar han vad elen kostar att driva den. Tja, c:a en krona i timmen, säger jag. Hur många timmar är det på en dag, frågar sonen, och Hur många dagar på ett år? Sen hämtar han miniräknaren och räknar ut att det kostar 8760 kr att låta fläkten stå på ett år. Då blir man glad. Han är åtta år.
När barnen föddes var jag orolig, helst ska det ju vara ett friskt barn, ett vanligt barn. Alla barn är välkomna, men ändå... Det är ju också lite ironiskt. En elev som jag hade för några år sedan blev med barn och hon var inte klassens ljus. Hon konstaterade att våra barn hade ett bra utgångsläge, med två lärare som föräldrar. "Tyvärr" verkar det ju inte som om barnen behöver något stöd hemifrån. Vad det verkar just nu. Ironiskt.
Jag vet inte om det är vårtrötthet eller om man bara är lite allmänt lam. Det har väl varit en ganska tung ton i bloggen, med självmord som tema. Men det är väl som mörkast innan det ljusnar. Får man hoppas. Sen kommer våren, värmen och ljuset. Det berömda ljuset i slutet av tunneln. Kärleken kommer däremot inte. Det får vara för ett tag.
Dumt eller inte, jag passade på att unna mig en ny mobiltelefon. En leksak är ju bra för humöret. Den blir bra på bussen, film och musik, framför allt film - eftersom skärmen är generös. Sedan visade den sig vara väldigt praktisk. På hemvägen från Romme skulle vi till McDonalds, Bamse ville att vi skulle ringa och förvarna att 60+ elever ville ha mat. Men telefonnumret? Jag satte igång GoogleMaps på mobilen, hittade McDonalds och tryckte på det angivna telefonnumret och vips var allt klart. Nu ska jag bara köpa bautaminne till mobilen och fylla upp den med fritidsnöje.
När vi satt i liftkorgen, Yasmin och jag, såg jag en riktigt juste åkare svischa nerför. Oj, kolla, det var en duktig åkare, sa jag. Samtidigt såg jag vem det var och fortsatte; Det är ju Harald Blåtand, från Vretagymnasiet! Sen tog det inte två sekunder utan han låg i backen med åtminstone en skida lite längre bort.
Fyrtornet och jag debatterade vad som utmärkte en duktig utförsåkare. Vi hade helt olika åsikter. Fyrtornet blev impad av de som åkte fort, och passade på att nämna att jag åkte långsamt i backarna. Jo, jag åkte långsamt, för annars tog ju nöjet slut så fort, sa jag. Fyrtornet tittade skeptiskt på mig. Dessutom hävdade jag att det inte räckte att kunna åka fort, utan man måste kunna fler saker, som att hoppa, göra helikoptern, åka baklänges och ta en 45 graders svart pist för att få erkännande - från mig i alla fall. Nähä, Fyrtornet var inte riktigt med på på den tanken, så då blev jag utmanad. Försten till liften, sa han. Jag antog utmaningen. Trist nog fick jag stå nere vid liften och vänta och vänta. Kall om fötterna. Sen kom Fyrtornet - Ok, du vann, sa han. Jag kunde konstatera att det trots allt var lite kul att åka fort.
När barnen föddes var jag orolig, helst ska det ju vara ett friskt barn, ett vanligt barn. Alla barn är välkomna, men ändå... Det är ju också lite ironiskt. En elev som jag hade för några år sedan blev med barn och hon var inte klassens ljus. Hon konstaterade att våra barn hade ett bra utgångsläge, med två lärare som föräldrar. "Tyvärr" verkar det ju inte som om barnen behöver något stöd hemifrån. Vad det verkar just nu. Ironiskt.
Jag vet inte om det är vårtrötthet eller om man bara är lite allmänt lam. Det har väl varit en ganska tung ton i bloggen, med självmord som tema. Men det är väl som mörkast innan det ljusnar. Får man hoppas. Sen kommer våren, värmen och ljuset. Det berömda ljuset i slutet av tunneln. Kärleken kommer däremot inte. Det får vara för ett tag.
Dumt eller inte, jag passade på att unna mig en ny mobiltelefon. En leksak är ju bra för humöret. Den blir bra på bussen, film och musik, framför allt film - eftersom skärmen är generös. Sedan visade den sig vara väldigt praktisk. På hemvägen från Romme skulle vi till McDonalds, Bamse ville att vi skulle ringa och förvarna att 60+ elever ville ha mat. Men telefonnumret? Jag satte igång GoogleMaps på mobilen, hittade McDonalds och tryckte på det angivna telefonnumret och vips var allt klart. Nu ska jag bara köpa bautaminne till mobilen och fylla upp den med fritidsnöje.
När vi satt i liftkorgen, Yasmin och jag, såg jag en riktigt juste åkare svischa nerför. Oj, kolla, det var en duktig åkare, sa jag. Samtidigt såg jag vem det var och fortsatte; Det är ju Harald Blåtand, från Vretagymnasiet! Sen tog det inte två sekunder utan han låg i backen med åtminstone en skida lite längre bort.
Fyrtornet och jag debatterade vad som utmärkte en duktig utförsåkare. Vi hade helt olika åsikter. Fyrtornet blev impad av de som åkte fort, och passade på att nämna att jag åkte långsamt i backarna. Jo, jag åkte långsamt, för annars tog ju nöjet slut så fort, sa jag. Fyrtornet tittade skeptiskt på mig. Dessutom hävdade jag att det inte räckte att kunna åka fort, utan man måste kunna fler saker, som att hoppa, göra helikoptern, åka baklänges och ta en 45 graders svart pist för att få erkännande - från mig i alla fall. Nähä, Fyrtornet var inte riktigt med på på den tanken, så då blev jag utmanad. Försten till liften, sa han. Jag antog utmaningen. Trist nog fick jag stå nere vid liften och vänta och vänta. Kall om fötterna. Sen kom Fyrtornet - Ok, du vann, sa han. Jag kunde konstatera att det trots allt var lite kul att åka fort.
Kommentarer
Trackback
