Slutet är nära!
Har man läst Hergé minns man kanske den arketypiska undergångsprofeten i Tintins äventyr med svamparna, "Tintin och den mystiska stjärnan".
Ja, lite den känslan av undergång har jag haft hängande över mig hela livet. Först var det nog det kalla kriget och kärnvapenhotet. Det var ett ganska påtagligt hot om kärnvapenkrig, nukleär vinter, neutronbomber och andra hemskheter. Som knappt bliven tonåring tog man till sig allt. Särskilt minns jag instruktionsfilmerna som gällde kärnvapen - vad man skulle göra om bomben small och de tre faserna i en atombombsdetonation - först ljuset, det oerhört starka ljuset, med bla röntgenstrålar. Sedan själva smällen, ljudet och trycket i bomben. Oftast föreställde man sig att bomben gick av långt bort och då innebar det mest att alla fönsterrutor skulle tryckas in och splittret skulle yra. Jag föreställde mig att mitt sovrumsfönster, som vetter mot öster, mot ryssen, skulle blinka till och sedan skulle glaset yra in. Jag gillar inte sovrumsfönster mot öster. Ljuset på morgonen... Tredje fasen var väl radioaktiviteten.
Nästa undergångskänsla fick jag i Pingstkyrkan, där man tänkte apokalyptiskt. Slutet var nära och snart skulle "odjuret" komma, och med det den sista striden. Allt hängde så fint ihop med kärnvapenhotet. Särskilt minns jag en film om en tjej som liksom inte kunde bestämma sig. Inte bara kyrkan underhöll apokalypsen. Det finns ju en hårdrockslåt - "The Number of the Beast", med Iron Maiden som också var populär på den tiden.
Jag gick ur tonåren med känslan av att "oj, jag klarade mig så här långt!" Sen dess är det bara bonustid. Jag har häpet kunnat konstatera att jag lyckats överleva körkort, första tjejen, utbildning, jobb, giftermål och barn. Ingen atombomb och ingen apokalyps. Än.
Lite kan jag inte låta bli att undra om dagens unga också känner av den där känslan av att slutet är nära. Först när jag tänkte på saken raljerade jag lite med de unga och tänkte att det nog mest handlade om vånda över att inte kunna köpa mobiltelefon, dator och snygga kläder. Men sen kanske det ändå är så, att klimathotet som vilar över oss, ändå kan vara något som de unga tar åt sig av. Några kanske känner av det mer. Jag måste fråga.
Undergångskänslan i äktenskapet, den har ju varit stark på sistone. Jag kanske har antytt att jag även där förutsett den mörka möjliga händelsutvecklingen genom hur andra vänliga människors liv gestaltat sig. Chansen att klara ut ett förhållande är ju tyvärr rätt låg, generellt sett.
Zorro sade något roligt om att träffa någon ny. "Henne skulle man gärna ha som exfru". Kanske det ska bli det nya kriteriet - hur skulle hon funka som ex? Fast det känns väl tveksamt om man skulle ha en sån tur med tjejer med en sån domedagsinställning
Det var någon som sa att livet är en tragedi för de som känner, och för de som tänker - en komedi. Kan man vara både och, tro?
Nu är i alla fall slutet nära. Dagens blogg är härmed till ända.
Ja, lite den känslan av undergång har jag haft hängande över mig hela livet. Först var det nog det kalla kriget och kärnvapenhotet. Det var ett ganska påtagligt hot om kärnvapenkrig, nukleär vinter, neutronbomber och andra hemskheter. Som knappt bliven tonåring tog man till sig allt. Särskilt minns jag instruktionsfilmerna som gällde kärnvapen - vad man skulle göra om bomben small och de tre faserna i en atombombsdetonation - först ljuset, det oerhört starka ljuset, med bla röntgenstrålar. Sedan själva smällen, ljudet och trycket i bomben. Oftast föreställde man sig att bomben gick av långt bort och då innebar det mest att alla fönsterrutor skulle tryckas in och splittret skulle yra. Jag föreställde mig att mitt sovrumsfönster, som vetter mot öster, mot ryssen, skulle blinka till och sedan skulle glaset yra in. Jag gillar inte sovrumsfönster mot öster. Ljuset på morgonen... Tredje fasen var väl radioaktiviteten.
Nästa undergångskänsla fick jag i Pingstkyrkan, där man tänkte apokalyptiskt. Slutet var nära och snart skulle "odjuret" komma, och med det den sista striden. Allt hängde så fint ihop med kärnvapenhotet. Särskilt minns jag en film om en tjej som liksom inte kunde bestämma sig. Inte bara kyrkan underhöll apokalypsen. Det finns ju en hårdrockslåt - "The Number of the Beast", med Iron Maiden som också var populär på den tiden.
Jag gick ur tonåren med känslan av att "oj, jag klarade mig så här långt!" Sen dess är det bara bonustid. Jag har häpet kunnat konstatera att jag lyckats överleva körkort, första tjejen, utbildning, jobb, giftermål och barn. Ingen atombomb och ingen apokalyps. Än.
Lite kan jag inte låta bli att undra om dagens unga också känner av den där känslan av att slutet är nära. Först när jag tänkte på saken raljerade jag lite med de unga och tänkte att det nog mest handlade om vånda över att inte kunna köpa mobiltelefon, dator och snygga kläder. Men sen kanske det ändå är så, att klimathotet som vilar över oss, ändå kan vara något som de unga tar åt sig av. Några kanske känner av det mer. Jag måste fråga.
Undergångskänslan i äktenskapet, den har ju varit stark på sistone. Jag kanske har antytt att jag även där förutsett den mörka möjliga händelsutvecklingen genom hur andra vänliga människors liv gestaltat sig. Chansen att klara ut ett förhållande är ju tyvärr rätt låg, generellt sett.
Zorro sade något roligt om att träffa någon ny. "Henne skulle man gärna ha som exfru". Kanske det ska bli det nya kriteriet - hur skulle hon funka som ex? Fast det känns väl tveksamt om man skulle ha en sån tur med tjejer med en sån domedagsinställning
Det var någon som sa att livet är en tragedi för de som känner, och för de som tänker - en komedi. Kan man vara både och, tro?
Nu är i alla fall slutet nära. Dagens blogg är härmed till ända.
Kommentarer
Trackback
