Scään

Så, gjort. Di Leva inkarnationen är avklarad för denna gång. Inför alla lärare och personal på våra skolor. Risken för total flopp och pinsamhet balanserar mot, ja, kanske inte succé, men i alla fall, underhållning. Det är så svårt att känna av publiken på den där scenen, eller scäänen, som di Leva skulle sagt. Flipp eller flopp?

Kanske flupp, i alla fall. Jag var tvungen att kollla med några vars omdöme möjlien är representativa. De närmast flippade. Skönt. Knaus var i alla fall nöjd och han filmade spektaklet med min mobil. Han nämnde att det blev skakigt vid något tillfälle, för han skrattade så mycket. Ok, lite betryggande i alla fall. Jag kan lova att jag inte vågar titta på det där på ett tag.

Det värsta med att hamna på scenen är att:
1. Alltid för lite övning i ryggen.
2. Tekniken strular alltid.
3. Showen alltid sämre än sämsta repet den dagen.

När jag kom hem sprang jag 5 km för att få ur mig all kallsvett.

Vi hade studiedag med all personal, den var trots sin hangarprägel, med massmöte och föreläsningar, ganska givande. Påminde väldigt mycket om en liknande övning för ett antal år sedan i en viss Missionskyrka. Lite bluddrigt mot slutet, jag tappade fokus vid ett lååångt redovisningspass. Puh. Men då hade jag iofs helt andra saker i huvudet då.

Nu har det blivit väldigt mycket ego, ego och väldigt lite eko från omgivningen. Ska försöka öppna mitt sinne för framtida bloggar.

En kort reflektion bara. När jag gick grundskola i Mullsjö, var alla, kändes det, väldigt duktiga på vintersporter. Alla hade skidor och var med på den årliga friluftsdagens skidtävling. "Ur spår..." fick man höra när man stavade lite långsamt. På idrotten spelades det bandy på den spolade fotbollsplanen och alla var så duktiga, medan jag var så där. I kyrkan sjöngs det i kör och många sjöng solo, och några excellerade. De allra flesta spelade något instrument, somliga kunde prata ledigt och lätt inför fullpackade bänkar. Hela tiden kunde man jämföra sig med sina kompisar, som var så mycket mer begåvade. Vilken miljö att växa upp i... Har alla den bakgrunden, undrar man? Den är både bra och dålig, för konkurensen var stenhård om att få en plattform, att få synas och vara bäst på något, samtidigt som man såg att alla kan. Egentligen kan alla. 

Äsch - jag försökte säga något, men jag vet inte om det kom fram.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0