puckopeo

Tänkte att jag skulle låta Valentins dag passera obemärkt, som FN-dagen, kanelbullens dag och andra obskyra dagar. Ja, kanske att just FN-dagen råkar vara en av de bättre.

Alla hjärtans dag är väl likt midsommar en dag där man påminns om att det inte finns något konkret att fira och att man själv inte är ett större föremål för firande - om man tänker tvåsamhet. Framför allt är dagen packad med känslor inför hur det borde vara, något som det till och med när tvåsamhet finns, sällan är.

När jag gick i lekis och lågstadiet kunde det hända att tjejer flockades omkring mig. Då var jag söt och rar. Men tämligen ointresserad av tjejer och allt det där. När jag blev äldre, fick glasögon och finnar blev tjejer något man tänkte på, men jag blev tämligen ointressant för tjejerna. Något jag i retrospektiv kan ha viss förståelse för.

När jag fått ordning på min framtoning fanns det en blondin även för mig, ett tid.

Det finns en stenhård lag när det gäller relationer. Ju mer man vill, desto mindre får man. Ju mer man attraheras, desto kraftigare repellerar motivet för attraktionen. En konkret jämförelse. Puckopeo är det vita klotet i biljard. Klotet skuffas hit och dit av yttre omständigheter, plötsligt befinner sig ett färglatt tjej-klot framför det vita. Rull, rull och krock. Ju hårdare stöt, desto kraftigare krockar det färglada klotet iväg och gömmer sig i ett hål. Lärdom: stöt inte på tjejer, de blir bara stötta, särskilt de söta. Livets absurda ironi.

Sama livets ironi borde funka baklänges. En dag när puckopeo har glömt Valentin, har tankarna på något helt annat och har ont om tid, så krockar en söt liten färgklick in i bröstet.

Hemma finns två små raringar. Den söta lilla tjejen ville absolut ha en kladdkaka med hjärtan på och det kunde inte puckopeo ignorera. Så firades alla hjärtans dag, inte för tvåsamheten, men med två små rara barn.