puckopeo

Var och vände i Norrköping i dag. Köpte en Blocket-badkars-blandare. 150 kr är bra mycket billigare än 1700 kr, som en ny motsvarande kostar. Spännande att se hur folk bor. Han som sålde den hade själv renoverat hela kåken, från källare till vind. "Allt du ser har jag gjort själv", sa han. I min ålder. Det verkade finnas en kvinna längre bort i huset. Barn helt säkert. I källaren hade han två elgitarrer och en liten musikstudio, med dator och klaviatur. Oj, liksom, så skrämmande likt mig på många sätt, även om jag inte realiserat min dröm att ha musikstudio - eh... och fru. Han presenterade sig dessutom som Pelle, mitt gamla smeknamn från Mullsjö. Han hade en kompis som han spelade med. Det har jag också. Kom att tänka på Star Wars repliken. Always two there are, a master and an apprentice. Det kändes lite mystiskt till slut.

Skulle inte ha åkt, om det inte råkade hända sig så, att jag inte var ensam att längta efter glass på Halvars. Har svårt att både ekonomiskt, miljömässigt och rentav av mentala skäl att motivera mig att slita gummi på motorvägen fram och tillbaka bara för ett köp. Trots att jag är tidspressad. Det var i alla fall skönt att känna att helgen innebar lite fräsch social kontakt. Trodde jag skulle få bråka lite, eftersom jag träffade en tjej. Men jag fick be om ursäkt på slutet att jag inte lyckades leva upp till förväntan. Det brukar munhuggas och bråkas när jag är i farten. Tvärtom var det alltså helt friktionsfritt prat. Glassen var god, särskilt tillsammans med termoskaffet jag i småländsk anda tog med mig.

Ganesha och jag råkade i luven, igen, i  fredags. Först var jag taskig i onsdags. Vi planerade aktiviteter på en studieresa till Stockholm, då Ganesha av goda skäl frågade var Polismuseet låg. Det bör inte ligga alltför långt från Riksdagen. Men eftersom jag blivit trängd av Ms Austen innan, var jag irriterad och svarade med en ganska dryg ton, "Det ligger i Stockholm".  Många skrattade runt bordet. Men inte Ganesha som tände till. Jag bad senare om ursäkt.

I fredags retade jag alltså upp Ganesha igen. Det slutade med att jag fick ge henne en kram tills hon blev mjuk igen. Det är inte alltid kramar går hem, men kanske att det gjorde det denna gång, på riktigt. Annars fejkade hon väldigt bra. Debatten urartade då vi diskuterade disk. Jag vägrar att diska för hand när vi har en diskmaskin. Andra, däribland Ganesha, kollar väldigt noga vem som ställer ifrån sig disk i hon - och sedan lämnar den där. Min odiskade tallrik hamnade på mitt skrivbord efter en sån lämning. Det var Ganesha som skulle göra ett Statement. Sanningen var ju den att diskmaskinen diskade och jag tänkte vänta ut den och sedan ställa in tallriken. Men alla trodde ju säkert att puckopeo på manligt manér förväntade sig att "mamma" skulle ta hand om tallriken. Mamma - dvs kvinnorna i församlingen och Ganesha i synnerhet. Diskdebatten urartade alltså, men jag gillar ju Ganesha även om hon har en underlig åsikt, så jag fick göra mitt kramgoa statement till slut.

Rebellpuckopeo bråkar alltså. Kanske borde man vara mer smidig, men jag har så svårt för att böja mig framåt för bossen, vem det nu än är. Särskilt om bossen är en bisarr princip. Fast vi har diskmaskin, så ska vi diska för hand. Ibland undrar jag om det är såna här småsaker som orsakar kaos i slutändan. Jag vet att X och jag fajtades över hur besticken skulle ligga i lådan. Min idé var att det skulle ligga från vänster till höger som det ligger dukat på restauranger. Gaffel, sked, kniv. X hade en annan tanke, men hon gav sig på den här punkten. Otroligt. Likadant bråkade vi över vilken princip som skulle gälla för att hänga tavlor. Suck. Jag känner att jag vill lämna ämnet. Det är passé. Tror inte vi seppade på grund av de där vardagliga förtretligheterna. Men helt säker är jag inte. Så frågan hänger där; är det småsaker som orsakar kaos i slutändan - för två?

To be, or not to be, that is the question.
Is it nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune
Or to fight against a sea of troubles,
And end them by fighting? To die, to sleep,
Nothing more, and by sleeping, to be able to say we end
The heartache, and the thousand natural shocks
That the body gets as part of life is an ending
To be wished for very earnestly.

För varje år märker jag att jag förstår Hamlets vånda mer och mer. Samtidigt är inte min invändning mot "sömnen" risken att drömma, snarare risken, eller chansen, att det plötsligt vänder och att man då missar det, precis. Som att hitta trisslotten, miljonvinsten, köpt men oskrapad i den avsomnades plånbok. Telefonen som ringer, samtalet som någon väntat på så länge, kom. Men det finns ingen längre som kan svara.

Jag minns fortfarande kusinens treåriga tjej, som med sin mammas tonfall sa "Typist", när någon förtretlighet drabbade henne. Det lät så lillgammalt, så roligt, och samtidigt lite oroande.

Nu ska jag sova; "Always one there is".

"To sleep... we end the hearteche."