Skrot-Emil och kärleken

- Tänk 10 km, då kommer du ihåg mitt namn, sa Skrot-Emil.
Den hade han nog kört hundra gånger, men rätt kul i alla fall. Jag har i alla år, sedan jag flyttade till huset, velat ha en kärra att köra barn och fika till badplatsen med. Men de är för små, för dyra, för dåliga, går inte att hänga på cykeln. Mitt ideal är den där kärran som vi lekte med hos farmor och farfar. En stor, bred kärra med två cykelhjul och en rejäl stålrörsram. Vackert brun av rost var den och så stor att klasvis med kusiner fick plats samtidigt. En sån vill jag ha, plus en krok att fästa handtaget mot cykeln.

Det som inte finns får göras, så jag hade förberett verkstaden på att jag skulle låna grejer i morgon; MIG-svets och plåtsågen och använda lokalen. Nu skulle jag bara köpa fyrkantrör. 15 meter. Först tänkte jag kolla skroten, där är det billigast, om det finns något. Därför stod jag framför Skrot-Emil, och berättade vad jag vill göra.

- Fyrkantrör har vi inte, men, ja, vi har ju haft en massa cykelkärror här. Vi kollar om det finns några kvar. Skrot-Emil traskade iväg i raskt tempo. Hur gammal är karln? 60, 70? Kanske mer. Rakt genom vattenpölarna gick han och jag hoppade efter som en liten fröken och letade efter torra fläckar, hoppade på truckens gafflar och på en hög pallkragar. Men nej, inga cykelkärror.
- Jag har ju två hemma, sa Skrot-Emil. Du kan få köpa en av dem för 500 kr. De kostar 2 000 vet du!
Lite skeptisk var jag, men visst. Jag fick hans adress och telefonnummer. Det luktade bränt gummi i luften. Brann det någonstans på skrotupplaget?

Någon halvtimme senare rullade jag in framför hans hus. Där stod den, cykelkärran och Skrot-Emil. I dörren skymtade jag en kvinna. Det var en riktigt juste kärra. Något mindre än jag önskat, men smidig och rejäl, med en stålram, cykelhjul och träbotten och träsidor. Crescent stod det på bakstycket.

Jag fick skruva av kroken till kärran på Skrot-Emils cykel. Hans händer darrade lätt och jag såg att han hade svårt att se de små muttrarna. Jag sa att jag skulle hem till Linköping.

- Det är så dumt, sa jag, jag bor i Linköping och jobbar här i Norrköping. Likadant med min Ex-fru, hon får också åka varje dag
- Ni samåker inte då?
- Nä
- Är ni osams?
- Nä, det kan jag väl inte säga, direkt. Men det är besvärligt det där.
- Jo, sa Skrot-Emil, jag har varit gift tre gånger och har tre kullar med barn.
Himmel, tänkte jag. Då kan man förstå att man blir sliten till slut.
- Oj, sa jag, det är svårt det där med kärleken.
- Jo, men nu är jag tillsammans med den där afrikanska kvinnan, du såg. Jag har tre stycken afrikaner som jobbar hos mig.
- Det är bra, sa jag.

Vi småpratade lite till. Men jag tänkte på det där med att jag sa att kärleken är svår. Är den det? Är det för att kärleken är svår som äktenskap kraschar?

På sistone har jag märkt att jag börjat tjata och bråka med min älskade son. Jag märker också att han blir stött och tar illa upp. Vi missförstår varandra. Han bråkar med sin syster och vice versa. Men vi älskar varandra, det är klart att vi gör, fast vi blir osams ibland.

Kärleken kanske inte är så svår, tänker jag, men relationer är det. Det är så lätt man sliter på varandra, tjafsar över städning och tider. Man sårar och blir sårad. Sen tänker någon att gräset nog är grönare på andra sidan.

Men mina barn vill jag aldrig skrota eller byta ut.

I sommar ska vi cykla iväg med kärran full med fika och badgrejer och ha kul.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0