Livets ändlighet
Nu är det dags för min bror att göra den där resan att få en undersökning genom kroppsöppningarna. Han fick lyckan att få en fredagstid. Han oroade sig för smärtan. Det gör rätt ont med endoskopin, den där genom ändan. Första 30 cm är väl ok, men sen böjer ju sig tjocktarmen och i böjarna gör det rejält ont. Då bör man ta smärtlindringen som ges intravenöst. Den verkar direkt och man svävar iväg på dunmoln. Upplysningen verkade pigga upp. En perfekt fredag, som min bror uttryckte det, att bli rövknullad och knarka.
Tyvärr var bokrean en besvikelse. Min vana trogen hade jag gjort en lång (för lång) lista med önskeböcker. På onsdagmorgonen, bokreans första dag, var jag taggad. Skulle bara tända på (en brasa), sträckte mig efter en tidning och - knäck - ryggen gick av, kändes det som. Ryggskott. Så det var bara att hålla sig hemma. Man ser ju så utomordentligt fånig ut när man hasar fram, lutande, linkande, böjd. Bära böcker och bokkassar är inte riktigt något att tänka på.
En vecka senare gick jag i alla fall iväg till Akademibokhandeln, Bokia och BokMedia. Men... allt som stod som prioriterat på listan var slut. Allt!!! Helt otroligt.
Jag minns bokrean i början på 90-talet. Då var det stort. Oj, så otroligt mycket böcker det var. Så mycket folk. Fullkomligt hysteriskt. Kul.
Ryggskott eller inte. Onsdagar är min lediga dag, så då jobbar jag stenhårt - med renovering av huset. Som jag gjort sen 2004. Jag börjar bli lite otålig. Ska det aldrig ta slut. Gode Gud. Låt mig bli färdig! Inte en dag ska gå förlorad tänkte jag. Så hukand och krypande sågade jag upp fönstersmygarna med sticksåg. Elektrikern kom och installerade fiber-bredband, han fick hållas själv på övervåningen. Jag sågade vidare och plötsligt högg det till igen, i ryggen. Jag satt och krystade, jobbade med djupandning för att runda smärtan. Skrek nog en del, så elektrikern kom skuttande nerför trappan och trodde jag sågat av handen.
Smärtorna tog inte slut där. En ny spånskiva behövde jag såga till, så jag släpade den vidrigt tunga skivan från släpkärran till baksidan där sågen var. Nu tassade jag verkligen på gränsen till vad som var möjligt. Slit och släp i snön och plötsligt sjönk foten ner, djupt. Ja, jättedjupt verkligen och det gjorde så där härligt ont i ryggen igen. Jag råkade trampa ner i ett av hålen där det suttit en betongplint till en gammal nedriven uteplats. En av många som jag drog upp precis innan snön kom med hjälp av en lånad minigrävmaskin. Otroligt tillfredställande arbete, förresten, eftersom jag snubblat på de där plintarna sen... 2004.
Så där, nu kom filmen igång, Enemy of the Earth.
Tyvärr var bokrean en besvikelse. Min vana trogen hade jag gjort en lång (för lång) lista med önskeböcker. På onsdagmorgonen, bokreans första dag, var jag taggad. Skulle bara tända på (en brasa), sträckte mig efter en tidning och - knäck - ryggen gick av, kändes det som. Ryggskott. Så det var bara att hålla sig hemma. Man ser ju så utomordentligt fånig ut när man hasar fram, lutande, linkande, böjd. Bära böcker och bokkassar är inte riktigt något att tänka på.
En vecka senare gick jag i alla fall iväg till Akademibokhandeln, Bokia och BokMedia. Men... allt som stod som prioriterat på listan var slut. Allt!!! Helt otroligt.
Jag minns bokrean i början på 90-talet. Då var det stort. Oj, så otroligt mycket böcker det var. Så mycket folk. Fullkomligt hysteriskt. Kul.
Ryggskott eller inte. Onsdagar är min lediga dag, så då jobbar jag stenhårt - med renovering av huset. Som jag gjort sen 2004. Jag börjar bli lite otålig. Ska det aldrig ta slut. Gode Gud. Låt mig bli färdig! Inte en dag ska gå förlorad tänkte jag. Så hukand och krypande sågade jag upp fönstersmygarna med sticksåg. Elektrikern kom och installerade fiber-bredband, han fick hållas själv på övervåningen. Jag sågade vidare och plötsligt högg det till igen, i ryggen. Jag satt och krystade, jobbade med djupandning för att runda smärtan. Skrek nog en del, så elektrikern kom skuttande nerför trappan och trodde jag sågat av handen.
Smärtorna tog inte slut där. En ny spånskiva behövde jag såga till, så jag släpade den vidrigt tunga skivan från släpkärran till baksidan där sågen var. Nu tassade jag verkligen på gränsen till vad som var möjligt. Slit och släp i snön och plötsligt sjönk foten ner, djupt. Ja, jättedjupt verkligen och det gjorde så där härligt ont i ryggen igen. Jag råkade trampa ner i ett av hålen där det suttit en betongplint till en gammal nedriven uteplats. En av många som jag drog upp precis innan snön kom med hjälp av en lånad minigrävmaskin. Otroligt tillfredställande arbete, förresten, eftersom jag snubblat på de där plintarna sen... 2004.
Så där, nu kom filmen igång, Enemy of the Earth.
Kommentarer
Postat av: Mr B
Jag börjar ana att du tänker tillbaka på åren som passerat sedan husinköpet. Tankarna går ju tillbaka även gällande bokrean (på gränsen till bitter där, va). Det verkar som att du bitvis tycker att det var bättre förr. Inte börjar du väl få någon utvidgad 40-årskris, eller? Motorcykel har du ju skaffat förvisso. Krämpor, snubblande och evigt slit till trots så är varje steg ett steg i rätt riktning. Det kommer att bli suveränt bra till sist!
Jag tänker "tillbaka" på en låt av Faith no more - Easy. Lyssna på den!
Faith...
Trackback
