Solopo

Ensamarbete blir lite segt till slut. Men den som härdar ut får resultat. Äntligen har jag börjat komma någonvart med bottenvåningen. Tre dagars envist, ostört arbete och det händer saker. Fast det kostar på i själen. Det känns verkligen knepigt att inte träffa någon på en hel dag - och sedan en dag till. Nä, det suger. Jo, Daphne, förstås, och Barbara - men kommunikationen är lite ensidig, måste jag säga, och det sociala utbytet magert, trots allt.

Men soloarbetet har resulterat i att alla väggar höjts upp till taknivå, bara en sån sak! Och jag har spacklat två av tre innertak en gång! Jajamen, hade det varit ett sakralt sammanhang, hade jag nog hört ett Amen och Haleluja, nästan.

Mitt bantade mål för lovet var att komma så långt att jag målade färdigt innertaken, men det ser inte ut att bli så bra, jag får nog hoppas på att ha förberett för målning, spacklat och slipat, kanske, två gånger. Tyvärr krävs det tre gånger för att säkertställa ett bra resultat. Det tar tid, och det dammar äckligt mycket.

Numera städar jag efter arbetspasset. Jag höll på till klockan 22 i dag - ikväll. Ibland säger jag till mig själv att jag struntar i städningen, jag sopar bara lite, och efter en stund är det städat i alla fall. Det går inte längre att bara lämna skiten. Förr kunde jag till och med strunta att duscha efteråt. Men, nä, det går inte längre. Fast det bara är 20 grader varmt, det sura varmvattnet, för det är så kallt ute....

Till slut, rätt trött, så måste jag även dricka mitt te och se lite på någon film eller läsa en bok en stund. Jag kan omöjligt gå och lägga mig på en gång. Nä, varva ner lite, samla mig, vara "social" med Daphne och Barbara och åtminstone skriva lite på bloggen.

Inga mejl idag, ack. So long.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0