Long time no see
Ja, det är dags för uppdatering. Nu är det gjort. Snart.
Tyvärr har Internet ÅTERIGEN varit nere. Denna gång tror jag det blev drygt en vecka. Jo, tittar man på senaste bloggen som var den 4/11, så måste det varit ett tag. Sen har jag inte varit på humör heller. Stressad, jäktad, jagad. Många kanske säger såna saker lite slentrianmässigt, men jag vill nog hävda att när jag säger det så är det verkligen så. Jag har haft en svacka samtidigt som jag haft alldeles för mycket på jobbet och hemma. Men, jag tror jag jobbar ikapp det sista i veckan som kommer. Håll tummarna.
Jag och John Silver har diskuterat denna värdelösa koppling till Internet jag har. Det verkar som om det är ett leverantörsproblem. Alternativt ett grannproblem. Det kan vara så att det är fler som delar ut IP-adresser och att något blir fel. Där är i alla fall kärnan i problemet. ADSL-modemet har kontakt med Internet, men något är fel med adresseringen ibland, så datorerna får inte Internet.
Nu när ljuset börjar återvända innuti, så känns det lite roligt att sätta upp adventsljusstakar och pumpa upp lite julstämning. Jag tjuvstartar redan ikväll, fast det kanske är nästa helg egentligen. Men det går så fort över och det är roligast innan jul, och definitivt innan nyår. Sen känns det väldigt passé. Väldigt 00-tal, kanske till och med.
Vi hade återigen en träff inför Den globala resan till Uganda. Även om det är föreläsningar och aktiviteter hela dagen, känns det lite som att vara på läger. Ja, faktiskt. Plötsligt inföll den där lägerkänslan. "På läger, på läger, på läger sjunga vi (under paraply)." Vi satt uppe sex stycken och nattugglade med lite vin och salta pinnar. Ja, vin drack jag inte på den gamla goda tiden, på läger... Men i alla fall. Det visade sig att jag inte var den enda som älskade det klassiska brädspelet "Den försvunna diamanten". Nä, det var flera som spelade intensivt med sina barn - nu som vuxna - efter att ha spelat lika entusiastiskt som barn, själva. Vi ska ta med och spela nästa gång, lite kul eftersom kopplingen till Afrika är rätt uppenbar.
Tidigare på eftermiddagen hade vi lyssnat på ett bra föredrag av en universitetsperson om bistånd och biståndspolitik. Mycket illuminerande av herr Magnusson. Vi hade också gjort en gruppuppgift, där vi skulle bearbeta våra känslor inför resan genom att svara på fem frågor. Två löd: Vilka egenskaper är bra att ha på en sån här resa? Och: Vilka egenskaper kan du bidra med? Vi gruppade först och redovisade sedan i "helklass". Jag fick äran att redogöra för den förstnämnda frågan. Jag började lite försiktigt med några allmänna svar om humor, tålamod, extra social. Av någon outgrundlig anledning började några fnissa. Fortsatte sedan med mer komplexa egenskaper som nämnts; öppen flexibel, men ändå sig själv. Mer fniss. Jag kom in på lite mer specifika egenskaper - om nu själsliga nämnts så kunde ju någon andlig beröras; det kan vara bra att öva in repliken "Jag är luthersk protestant". Vi hade nämligen fått höra att de flesta utanför Sverige och särskilt i Uganda, anser att en tro är en självklarhet och något väldigt udda och märkligt att inte ha. Därför kunde det vara bra att undvika en onödig debatt genom en vit lögn, i de fall där ateist, eller möjligen agnostiker ligger närmare sanningen. Nåväl, efter den utsagan kom flera skratt rentav. Jag undrar om folk var lite trötta? De sista egenskaperna jag ville framhålla var de fysiska. Genom att byta batterier på den gamla pedometern, kunde man komma i form genom längre promenader. För att vänja sig vid det förväntade fuktiga och varma klimatet kunde man basta. Nu sprutade tårarna ur vår vänlige värd Christer. Han sa att han aldrig skrattat så mycket... Tyvärr blev det lite otydligt på slutet, så jag hörde inte exakt vad han sa. Så fånigt det kan bli ibland av nästan ingenting. Roligt var det tydligen på något underligt sätt. Jag skickar några glada tankar till fånigheternas mästare i Mullsjö, min namne och gode vän.
En fantastisk sak hände dag två. Som tur var hade Christer redan dag ett nämnt att han skulle genomföra en liten namntävling. Så vi tjuvövade på middagen, vi som satt tillsammans. Det var tur, för tävlingen var grym. Den var enkel i sin infernaliskhet. Person ett sa sitt namn. Person två sa person etts namn och sitt eget. Person tre sa person ett och tvås namn, sedan sitt eget. Etc. Gissa vem som kom (näst) sist? Undertecknad fick veva igenom alla namnen, och det fantastiska hände. Jag kunde alla 20+ namnen! Jag som nästan är namnblind. Jag som har så fruktansvärt svårt att minnas namn. Fast, jag har jobbat hårt med att bli bättre på det de senaste åren. Kanske börjar jag skörda frukten av den ansträngningen? (Hoppas, hoppas...)
När vi träffas så där, en bunt människor från olika håll, på "läger" - jag tycker det är så roligt! Människor är så intressanta. Alla har en historia, varför de kommit just hit där vi möts. Själva existensen är ett drama, på liv och död, rentav. Kan det bli mer spännande? Det är fascinerande när man kan börja nysta i människors öden. Kanske kommer man förstå varandra till slut.
Tyvärr har Internet ÅTERIGEN varit nere. Denna gång tror jag det blev drygt en vecka. Jo, tittar man på senaste bloggen som var den 4/11, så måste det varit ett tag. Sen har jag inte varit på humör heller. Stressad, jäktad, jagad. Många kanske säger såna saker lite slentrianmässigt, men jag vill nog hävda att när jag säger det så är det verkligen så. Jag har haft en svacka samtidigt som jag haft alldeles för mycket på jobbet och hemma. Men, jag tror jag jobbar ikapp det sista i veckan som kommer. Håll tummarna.
Jag och John Silver har diskuterat denna värdelösa koppling till Internet jag har. Det verkar som om det är ett leverantörsproblem. Alternativt ett grannproblem. Det kan vara så att det är fler som delar ut IP-adresser och att något blir fel. Där är i alla fall kärnan i problemet. ADSL-modemet har kontakt med Internet, men något är fel med adresseringen ibland, så datorerna får inte Internet.
Nu när ljuset börjar återvända innuti, så känns det lite roligt att sätta upp adventsljusstakar och pumpa upp lite julstämning. Jag tjuvstartar redan ikväll, fast det kanske är nästa helg egentligen. Men det går så fort över och det är roligast innan jul, och definitivt innan nyår. Sen känns det väldigt passé. Väldigt 00-tal, kanske till och med.
Vi hade återigen en träff inför Den globala resan till Uganda. Även om det är föreläsningar och aktiviteter hela dagen, känns det lite som att vara på läger. Ja, faktiskt. Plötsligt inföll den där lägerkänslan. "På läger, på läger, på läger sjunga vi (under paraply)." Vi satt uppe sex stycken och nattugglade med lite vin och salta pinnar. Ja, vin drack jag inte på den gamla goda tiden, på läger... Men i alla fall. Det visade sig att jag inte var den enda som älskade det klassiska brädspelet "Den försvunna diamanten". Nä, det var flera som spelade intensivt med sina barn - nu som vuxna - efter att ha spelat lika entusiastiskt som barn, själva. Vi ska ta med och spela nästa gång, lite kul eftersom kopplingen till Afrika är rätt uppenbar.
Tidigare på eftermiddagen hade vi lyssnat på ett bra föredrag av en universitetsperson om bistånd och biståndspolitik. Mycket illuminerande av herr Magnusson. Vi hade också gjort en gruppuppgift, där vi skulle bearbeta våra känslor inför resan genom att svara på fem frågor. Två löd: Vilka egenskaper är bra att ha på en sån här resa? Och: Vilka egenskaper kan du bidra med? Vi gruppade först och redovisade sedan i "helklass". Jag fick äran att redogöra för den förstnämnda frågan. Jag började lite försiktigt med några allmänna svar om humor, tålamod, extra social. Av någon outgrundlig anledning började några fnissa. Fortsatte sedan med mer komplexa egenskaper som nämnts; öppen flexibel, men ändå sig själv. Mer fniss. Jag kom in på lite mer specifika egenskaper - om nu själsliga nämnts så kunde ju någon andlig beröras; det kan vara bra att öva in repliken "Jag är luthersk protestant". Vi hade nämligen fått höra att de flesta utanför Sverige och särskilt i Uganda, anser att en tro är en självklarhet och något väldigt udda och märkligt att inte ha. Därför kunde det vara bra att undvika en onödig debatt genom en vit lögn, i de fall där ateist, eller möjligen agnostiker ligger närmare sanningen. Nåväl, efter den utsagan kom flera skratt rentav. Jag undrar om folk var lite trötta? De sista egenskaperna jag ville framhålla var de fysiska. Genom att byta batterier på den gamla pedometern, kunde man komma i form genom längre promenader. För att vänja sig vid det förväntade fuktiga och varma klimatet kunde man basta. Nu sprutade tårarna ur vår vänlige värd Christer. Han sa att han aldrig skrattat så mycket... Tyvärr blev det lite otydligt på slutet, så jag hörde inte exakt vad han sa. Så fånigt det kan bli ibland av nästan ingenting. Roligt var det tydligen på något underligt sätt. Jag skickar några glada tankar till fånigheternas mästare i Mullsjö, min namne och gode vän.
En fantastisk sak hände dag två. Som tur var hade Christer redan dag ett nämnt att han skulle genomföra en liten namntävling. Så vi tjuvövade på middagen, vi som satt tillsammans. Det var tur, för tävlingen var grym. Den var enkel i sin infernaliskhet. Person ett sa sitt namn. Person två sa person etts namn och sitt eget. Person tre sa person ett och tvås namn, sedan sitt eget. Etc. Gissa vem som kom (näst) sist? Undertecknad fick veva igenom alla namnen, och det fantastiska hände. Jag kunde alla 20+ namnen! Jag som nästan är namnblind. Jag som har så fruktansvärt svårt att minnas namn. Fast, jag har jobbat hårt med att bli bättre på det de senaste åren. Kanske börjar jag skörda frukten av den ansträngningen? (Hoppas, hoppas...)
När vi träffas så där, en bunt människor från olika håll, på "läger" - jag tycker det är så roligt! Människor är så intressanta. Alla har en historia, varför de kommit just hit där vi möts. Själva existensen är ett drama, på liv och död, rentav. Kan det bli mer spännande? Det är fascinerande när man kan börja nysta i människors öden. Kanske kommer man förstå varandra till slut.
Kommentarer
Trackback
