puckopeo

Det tar några dagar att landa efter tunga arbetsdagar och slitsamma helger. Kanske för att en förkylning spökar i bakgrunden. Två orkeslösa dagar - men under kvällen kände jag att tröttheten började släppa sitt grepp över kroppen och knoppen. Huvudknoppen. Den upptill. Som man sätter mössan på. Av ylle.

Det är lördag kväll och förutom att sätta sina långsökta, tvetydga spår i texten, så har vi firat med lite popcorn och lördagsgodis. Blygsamt, jo. Skrev upp ett antal saker att göra på listan. Men jag skrev listan för sent, så jag missade... 1. Pojkens flöjtspelsfinal inne i stan. 2. Flickans kalas hon skulle gått på. Därefter skrev jag listan. Så här mossig i roten brukar jag inte vara, det har verkligen varit något fel med mig. (Jag hör att du invänder, det är bara gamla vanliga puckopeo. Men faktum är att jag brukar minnas åtminstone barnens saker och det jag upplever som väsentligt för egen del. Suck.) Nåväl, barnen är lika glada ändå. Faktiskt.

Att göra listan innehåll enbart väsentliga saker. Men ändå blev den lång och omöjlig att komma i mål med. Jag kunde pricka av två saker av tio efter dagens slut. En sak jag bara till hälften, knappt, kunde pricka av var att ta fram utemöblerna. De såg så trista ut, helt grå i träet. Så jag slipade och oljade in dem. Det tog ju lite längre tid än planerat, så man kan förstå att listan havererade. Dessutom passade jag på att slipa ytterdörrarna på huset och olja in dem med. Även de hade grånat - och blivit smutsiga. Det stod inte på listan, alls, men det kändes rationellt.

Mullsjö fick en påhälsning igen, av sin förlorade son. Jag fick anledning att åka dit eftersom min mor olyckligt nog fick spendera en tid på sjukhuset. Lyckligt nog, blev den oväntat kort, och hon kunde skrivas ut före helgen. Puh. Det är allt lite psykiskt pressat när ens föräldrar blir föremål för vård. Barnen och jag sov halva dagen i Mullsjö. Märkligt, men jag känner igen mönstret. Min bror brukar också sova mycket när han kommer hem och X:et blev rena murmeldjuret i förlädramiljö. Det är väl på något vis så att man slappnar av, lite extra, när man kommer hem-hem.

Vad är hemma? Jag vet att vi hade en underlig jargong när jag pluggade på Universitetet. Då var hemma, studentrummet eller lägenheten. Men hem-hemma var Mullsjö, förståss. Andra personer kunde ju ha föräldrar som flyttat när barnen flög ut. Då kunde de tala om hem-hem-hemma - som var orginalhemmet - det numera utflugna huset/orten. Hem-hem-hem-hemma - var det däremot ingen som tog upp. Kanske var vi alltför hämmade, redan.

På TV lämnade jag en Rosa Pantern film, med Peter Sellers, på inspelning. Jag hade precis sett färdigt "The Darwin Awards", en ganska bra film, så det räckte för idag. Suck, man saknar lite att lite slött titta på en film, skratta lite och kommentera den med någon. Delad glädje är verkligen dubbel glädje. Ms Austen menar däremot att det finns bra mycket bättre saker att göra tillsammans än att se på film. Vad menar hon, egentligen? Wowa? Jag minns en kille, Mats, som åkte jorden runt, ensam. Han firade jul någonstans i USA.. Det var väl sådär, sa han, det hade varit roligare om man varit två, slog han fast.

Efter en lång dags natt, som det nästan känts på grund av den allmäna lojheten, så har jag till slut hamnat på rätt plats, här i sängen. Fingrar lite på Barbara och känner att man landar, liksom planar ut och så svävar bort.