Blixtar och dunder

Magiska under, huset står kvar. Men över mitt bostadsområde kreverade ett fatal kaskad av åskviggar i fredags eftermiddag. Förra fredagen, alltså. Blixten letade sig in i huset och brände av en antennkabel, flyttade en golvlist en dm, lyfte ut ett vägguttag en cm och sotade ner både listen och vägguttaget. Hälften av säkringarna i huset gick och huvudsäkringarna in till huset gick också.

Typiskt, på morgonen åkte jag till min mormor som är gammal och svag, solen sken, så jag bara åkte. Jag hade en liten tanke att jag kanske skulle koppla ur tv, datorer och telefoner, ifall det skulle bli åska. Men... äsch, det är ju så fint väder och jag kommer snart hem igen, tänkte puckopeo.

När jag kom hem blev jag rätt chockad. Hela huset var nedsläckt. Inget funkade. Efter en stund hade jag fått igång en del. Men, ja, för att göra en lång historia kort, kom en granne och hjälpte mig. Han konstaterade att säkringarna ute i gatans elskåp hade gått också. Efter hand har det visat sig att följande gått sönder: telefonen, ADSL-modemet, nätverkskortet i datorn, X-boxen, parabolens mikrovågshuvud och förstås den där TV-antennen och kabeln. Mycket bök att få allt att funka igen. ADSL-modemen på stan är helt slut, i varenda affär. Jag var tydligen inte den ende som drabbades. Just nu har jag gjort en specialkoppling och det funkar nätt och jämt. Jag kan tyvärr inte ligga med Barbara längre, för jag får inte det trådlösa nätverket att gå igång.

I sammanhanget får man väl vara glad att inte hela rasket brann ner till plintarna och att inte fler saker gick sönder. Grannarnas telefoner, TV-apparater och ADSL-modem har fått sina törnar, har jag hört. Nu är det dags att koppla in försäkringsbolaget, för det här blev lite väl dyrt. Dyrt och tidsödande. Tiden bara springer iväg när man felsöker och fipplar.

Ja, så det är i alla fall därför som jag inte kunnat blogga. Först idag fick jag igång det så här pass.

Lite glad känner jag mig för att jag har satt upp glespanel, som det nya innertaket kan fästas emot, och MDF-remsor som blir som breda lister från den gamla väggen upp till taket; de sitter uppe med, de flesta. Innan barnen kom körde jag stenhårt med 12 h arbetsdagar. Men jag blev sliten av det, ska erkännas. Kroppen tar stryk av att hålla en fem meter lång brädlapp i ena handen, pressa densamma mot taket, och i andra handen hålla en gigantisk spikpistol som också ska tryckas upp i taket och fyras av. Sedan en ny planka, om och om igen, med 23 cm avstånd eller på fackspråk "cc 30".

Nu när barnen är här, känns det som om hela dagarna går åt till att fixa mat, fika, diska, plocka undan, svara på ändlösa frågor som börjar: "Pappaaa, kan du...?" Sen får pojken en spik i foten, blodet rinner, barnen bråkar. Någon välter ut saft. Det ringer, ringer igen... Jag ringer 1177. "Stelkramp?" . Fipplar med ADSL-modemet, med WLAN:et... Upp på taket och vrida lite på mikrovågshuvudet, för jag får bara in hälften av CANALDIGITALs utbud, men jag vill helst få in Kanal 8 ikväll för en ny engelsk deckare börjar.  Men det går inte. Ahhrgghhh. Hungrig, men får inte äta, måste tänka på figuren. Till döden trött, men borde städa. Det får bli imorgon, fast det sa jag igår också.

Slut, nu är det slut på dagen och jag hinner inte mer. Det måste jag vara till freds med, så jag inte lägger mig med tankarna ringande i huvudet; "jag skulle... jag måste ... "

Tänk om man slutade känna att kaffet smakar gott, att chokladen är fin. Att jordgubbarna är syrliga, fruktiga och söta. Att livet ändå, trots allt, smakar gott ibland. De små sakerna i livet - ibland tror jag att de är störst.

Diggilo, diggilej, himlen öppnade sig. Det är knappt man sina ögon tror. Å jag börjar nästan sväva i mina gyllene tros, skor. Jo, kan du tänka dig. För några år sedan fick jag ett par gyllene boxershorts. Way off the point. Jo, jag vet. Blixten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0