puckopeo

Jag har nattskift. Mattläggaren kommer imorgon bitti och då måste badrummet vara klart. Efter att ha byggt till 75 kvadratmeter hus, så borde jag veta allt om tidsoptimism och glada kalkyler. Men det var ju så lite att göra, tänkte jag, ändå.

För att hålla mig vaken och någorlunda alert, så tar jag en paus med kaffe och lite mörk choklad. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är för kaffet och chokladen. Det är gott och det piggar upp. Jag skulle kunna leva enbart på det, tror jag.

Det var grymt motigt att sätta igång att jobba, det är väl därför jag är så sen. En seg förkylning, flera dagars arbete med badrummet, allt det gör sitt till. Det är tydligt att kroppen inte är van vid manuellt arbete. Det märkte jag särskilt i början av husbygget. Kroppen blir oerhört seg efter några dagars slit.

Jag satt med barnen och kollade på gamla videoinspelningar från den tiden vi var en riktig familj i någon timme medan jag samlade kraft och väntade ut den värsta segheten. Barnen vill så gärna titta på de där filmerna. Kanske är det just för att vi var en familj då... Ja, den familj vi trodde vi skulle få vara allihopa resten av livet. Stackars barn, tänker man. Stackars puckopeo, tänker jag ibland.

Det slår mig vilken lätthet det finns i tonen hos mig och X:et när vi pratar. Inga bekymmer så långt ögat kan nå. X:et skrattar och retas med mig på filmen. Tusan, tänker jag, när skrattade X på det viset, senast? Och vi samtalar också. Det var riktigt länge sedan X:et pratade med mig utan att höja tonen, komma med en anklagelse eller starta en konflikt. Det hela känns underligt.

Mobiltelefonen ringer plötsligt när vi tittar och jag kämpar för att komma upp ur soffan och sätta igång med badrummet.. Det är X:et. Hon påminner om att tjejen har tandläkartid 8.45 (idag) på morgonen. Jo, jag vet. Vad gör du då, det låter konstigt. Jo, säger hon, jag är på väg till Norrköping, på fest. Jaha, skulle inte det vara på torsdag. Nä, det blir ikväll och kanske på torsdag med. Eller bara lunch.

Där sitter man och kämpar för att komma igång, tittar på den tid som flytt, kämpar mot tiden och mot kroppen, tänker på barnen som borde borsta tänderna och lägga sig. Men X:et ska på fest med sina nya kompisar. Kanske kommer hon skratta, med sån där lätthet som förr. Kanske samtala utan att skapa konflikt, utan den där bittra undertonen. Kanske tåflörta med någon.

Var blev det fel? Vad hände? Ja, känslorna tog slut, naturligtis. Men invänder man, sådär bara? Gör de det? Känslor kommer de och går som de vill? Jag har försökt så länge men det går inte längre, säger X:et.

Det är väl med det, som med andra obegripliga händelser. Ibland händer det bara och någon förklaring finns liksom inte. Eller så finns den, men är ändå ogripbar för förnuftet. Eller är den så komplex, invävd, intrasslad i en härva av många orsaker som tillsammans råkat skapa den där effekten. Eller så är det ett försenat tonårsuppror.

Usch - jag har alltid känt på mig att jag skulle råka ut för det där. Vi pratade om det förr, X och jag, en god vän till oss, vars fru plötsligt stack och lämnade honom och barnen. Han var den vänligaste, omtänksammaste och trevligaste människa man träffat, i stort sett.

Törs man vara en snäll, trevlig, vanlig man i dagens läge. Kanske bättre att tvinga kvinnan till underkastelse, med hårda ord och hårda tag, då tycks de stanna kvar i alla fall, ständigt sökande efter bekräftelse, av en farlig, halvkriminell, dominant alfahane. Tyvärr - eller vad man ska säga - har jag inte lust att vara någon annan än den jag är.

En sak finns emellertid alltid kvar och som piggar upp. Kaffe och choklad. Jag tar en bit till, innan jag går upp och spacklar. (Suck.)

(I mina öron ringer tonerna av Queen, "Just play the game, play the game, play the game of love.")