Kyrka
Blev lite påverkad av att hamna i kyrkan förra helgen, en religiös injektion, "dopning", rentav. Jag känner att det ändå är rätt mycket av min identitet och tillhör något av ett fundament i mitt liv. Jag råkade hitta mitt gamla konfirmationskors bland flyttlådor och burkar. I en annan box fanns en silverkedja. Plötsligt åkte det på. Det känns bra. Får man ha religiösa symboler på sig i skolan idag? undrar man lätt yrvaket och förvirrad.
Om man i framtiden skulle bry sig om det andra könet, på det där tvåsamhetssättet, tror jag att jag ska bli människofiskare i kyrkan. Kanske inte Pingstkyrkan, där har jag aldrig fått någon brax, även om det på slutet visade sig börja nappa något. Nä, tror mer på gamla hederliga Svenska Kyrkan, kanske Missionskyrkan.
Påsk närmar sig och på söndag är det visst Palmsöndagen. Det vore kanske läge att cykla, helst, men mer realistiskt, bila iväg till en kyrka. Undrar vilken?
Ibland ser man par, i 35 års åldern, vanligt här i bostadsområdet, motions-gå tillsammans. På något sätt hör man hur kedjorna rasslar dem emellan. Det som binder samman är ju inte alltid kärlek, hela vägen. Det finns länkar av annat slag. Ensamhet, rädsla, osäkerhet, dåligt samvete, sämre alternativ, ångest, passivitet, uppgivenhet, vana, barn - kanske. Det lyser inte precis i deras ögon, när de går där, ensamma, tillsammans.
De där kedjorna saknar jag inte, inte längre. Friheten är värdefull, om än utelämnande; det finns inte så mycket att hålla i när det blåser och åskan går. Men prospektet att utveckla sin egen personlighet och ägna sig åt sina egna projekt blir helt klart större, på egen fot.
Ganesha, aha, nu fattar jag, tror jag... menar i alla fall att det är bättre med två vuxna som mår bättre var för sig än mår dåligt tillsammans. Jo, det är klart, och det stämmer på många sätt. Samtidigt är nog verkligheten ganska komplex. Jag är rädd att det nog ofta är vanligt att man mår dåligt tillsammans, men sedan, efter en separation, fortsätter att må dåligt, var för sig. Rätt jobbigt. I bästa fall har väl området över vilket de mörka molnen färdas, förändrats något, så det blir variation åtminstone. Sen finns det ju möjlighet till läkning och bättring på ett nytt sätt, förståss. Men det kan ta tid, jag tänker återigen på min granne. Fem år. Hu. Nå, jag har redan kommit längre än han, känns det som, eftersom jag insett att slutet är det slutliga slutet. The end, and nothing BUTT the end.
Fine
Om man i framtiden skulle bry sig om det andra könet, på det där tvåsamhetssättet, tror jag att jag ska bli människofiskare i kyrkan. Kanske inte Pingstkyrkan, där har jag aldrig fått någon brax, även om det på slutet visade sig börja nappa något. Nä, tror mer på gamla hederliga Svenska Kyrkan, kanske Missionskyrkan.
Påsk närmar sig och på söndag är det visst Palmsöndagen. Det vore kanske läge att cykla, helst, men mer realistiskt, bila iväg till en kyrka. Undrar vilken?
Ibland ser man par, i 35 års åldern, vanligt här i bostadsområdet, motions-gå tillsammans. På något sätt hör man hur kedjorna rasslar dem emellan. Det som binder samman är ju inte alltid kärlek, hela vägen. Det finns länkar av annat slag. Ensamhet, rädsla, osäkerhet, dåligt samvete, sämre alternativ, ångest, passivitet, uppgivenhet, vana, barn - kanske. Det lyser inte precis i deras ögon, när de går där, ensamma, tillsammans.
De där kedjorna saknar jag inte, inte längre. Friheten är värdefull, om än utelämnande; det finns inte så mycket att hålla i när det blåser och åskan går. Men prospektet att utveckla sin egen personlighet och ägna sig åt sina egna projekt blir helt klart större, på egen fot.
Ganesha, aha, nu fattar jag, tror jag... menar i alla fall att det är bättre med två vuxna som mår bättre var för sig än mår dåligt tillsammans. Jo, det är klart, och det stämmer på många sätt. Samtidigt är nog verkligheten ganska komplex. Jag är rädd att det nog ofta är vanligt att man mår dåligt tillsammans, men sedan, efter en separation, fortsätter att må dåligt, var för sig. Rätt jobbigt. I bästa fall har väl området över vilket de mörka molnen färdas, förändrats något, så det blir variation åtminstone. Sen finns det ju möjlighet till läkning och bättring på ett nytt sätt, förståss. Men det kan ta tid, jag tänker återigen på min granne. Fem år. Hu. Nå, jag har redan kommit längre än han, känns det som, eftersom jag insett att slutet är det slutliga slutet. The end, and nothing BUTT the end.
Fine
Kommentarer
Postat av: Ganesha
Hej P-O
Självklart mår man dåligt av en separation - oavsett om man lämnar eller blir lämnad. Men jag tänker på lite längre sikt. Fast det kan nog vara lite svårt att se när man är mitt uppe i första stadiet av en separation, det är först när läkningen har börjat som man kan känna att man (kanske) har det bättre.
Postat av: Ganesha
Självklart mår man dåligt av en separation - oavsett om man lämnar eller blir lämnad. Men jag tänker på lite längre sikt - då tror jag att man får det bättre.
Postat av: Ganesha
Hej igen!
Ooops, sonens klåfingrighet resulterade visst i två inlägg.
Trackback
